Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Alltid den som inte räknas eller är lika mycket värd som övriga. Andra uppmärksammas vid födelsedagar, bröllop, barnafödande etc. Inte jag såklart. Jag ska bara finnas till och bidra vid insamling till andra. Om jag en dag skulle hoppa ned från kontorsfönstret skulle de inte ens samla ihop till en blomma på kistan. Jag är bara den som finns men inte har något värde. Jag är den som inte har något betydelsefullt att säga. Jag har så mycket att säga och förmedla men vem vill lyssna? Jag är den som förväntas ställa upp, bidra och stötta upp andra. Men jag är inte värd detsamma. Jag är den som får stå på egna ben utan stöd. Marken under fönstret kan dämpa min ledsenheten. Men jag har ändå ett värde för mig själv. Varför vill ingen annan se det?

Blir så trött på den här skiten. Har sån jäkla stress nu när jag ska sova. Peta nyss i mig en sömntablett som inte verkar först än 2 timmar och jag måste upp kl.8 för en intervju. Stress på ångest o ångest på stressen. Känner mig helt tom i magen som att jag ska spy oxå. Vet inte ens om det är stress eller bara hungrig.

Hej!
Det var synd, du har nog för få inlägg. Dålig stil av fb med såna begränsningar.
Hur länge har du varit nykter?
Jag uppskattar din omtanke och tiden du tog dig att bara svara. För du har rätt jag skäms och känner mig så ensam i det här. Vaknar "dålig" med ångest varje morgon.

För mig är det likadant, att om jag vet att jag ska upp tidigt och har en viktig tid att passa så blir stressen olidlig. Bästa man kan göra är att ta sömnmedicinen i god tid (jävligt lätt för mig att säga så här i efterhand) och sen efter äta något enklare som banan/drickyoghurt så tas det enklare/snabbare upp av kroppen, tror jag. Hur brukar du äta annars? Äter du tillräckligt alltså.
Håller tummarna för att du tog dig upp till mötet och att det gick bra.

Hej igen Agr!

Det blev bra ändå tillslut. Brukar oftast bli så att det känns bättre efteråt. Den där känslan: Yes, jag gjorde det. Men ändå sitter jag just nu o bara brister ut i tårar. Småsmaker som att bara tänka på min familj kan få mig att gråta. Vet inte riktigt varför. Är för det mesta ledsen nu för tiden. Hoppet har jag kvar och jag har hopp för dig med min vän. Varit nykter sedan 15 Aug. Minns inte senast jag vart nykter så länge.

Du då? Hur går det för dig? Hur har du mått idag?

Okej, är det några fler härinne som anser att era utseenden är ert största problem i livet?

Så otroligt trött på all mobbning I det här landet... När jag gick I grundskolan trodde jag att det skulle bli bättre i högstadiet, blev värre.

När jag gick I högstadiet trodde jag det skulle bli bättre i gymnasiet, blev värre.

När jag gick ut gymnasiet trodde jag det skulle bli bättre på jobbet, blev värre.

När jag bestämde mig för att studera på högskola trodde jag att det skulle bli bättre, men det var värst av allt...

Samtidigt får man höra från vänner och familj att man själv är problemet trotts att man bara försöker skapa sig ett drägligt liv....
Hur man ens kan säga till någon som blir mobbad att det är dens eget fel är bortom min förståelse framförallt eftersom samma mobbare tuggar mantran om att alla ska ha en plats osv. Tydligen inte jag dock..

Sen när man ens reagerar eller har en åsikt om att man blir mobbad ja då blir man polisanmäld också...

Livet känns som en levande mardröm och jag pendlar mellan att döda mobbarna eller döda mig själv, kanske både och, är så trött på att allt är så jävla orättvist, bättre att det finns lite rättvisa iaf än ingen alls...

Så trött på att lismarna och lögnerna får allt, dom som ljuger och bedrar äger hela världen... och vi ärliga som säger som det är pekas ut som problemet. Svenskar är så vidriga så jag spyr, dubbelmoralen och hyckleriet är för jävligt

Hej Lejonet

Jag hör vad du säger. Nu kommer jag säga något som är enklare än gjort. Döda inte någon. Varken mobbarna eller dig själv. Behåll ditt liv, du är värdig. Vet hur det känns när ens närs o kära inte lyssnar på en eller inte ens ser att man mår dåligt. Det känns mer än deppigt.

Låter själviskt kanske men vet också hur det känns att vara nära en person som mår dåligt. Och det är så jävla hemskt det oxå. Min allra bästa tog sitt liv och det löste ingenting. Tänker på han varje dag och blir bara ledsen. Det som tyvärr är en verklighet och väldigt dystert, är att vissa börjar bry sig när det är alldeles försent. Precis som du säger, svenskar är jävligt fega o väljer hellre prata väder med nån som är otroligt nere än att fråga om hens mående. Men var stark min vän! Du gjorde ett bra aggerande att berätta om hur du mår på denna sida. Jag tror på dig!

Tack för dom fina orden!

Men jag är på bristningsgränsen...

Orkar fan inte mer, alla runt om mig är besvikna på mig,.. för att jag blivit mobbad typ hela livet.

Mitt tips till folk blir i framtiden att aldrig bli utsatt för något, för då är man svag och är man svag blir man tilltryckt, av alla.

Allt känns som en psykos nu för tiden, upp är ner och ner är upp.
Mobbare är fina människor... och mobboffer är onda...
Nästa gång jag får valet att mobba eller bli mobbad kommer jag välja exakt samma, stå på den ensamma, svagas sida. För sån är jag som person.

Och jag kommer bli mobbad och utfryst för det.
Men jag har fått nog. Får ingen hjälp av någon.
Gått och pratat med psykologer, får.höra att jag "bär på sorg".. tro fan det när man förväntas lyckas med allt och istället misslyckas för att folk är så småsinta.. klarar inte av det sociala spelet där allt är ljuga, lägga fällor, sätta dit och frysa ut.

Önskar att allt bara kunde vara annorlunda...
Droppen var när jag blev polisanmäld för att jag frågade: Varför?

Känns som hela världen är mot mig och alla önskar att jag dog, så jag funderar helt ärligt på att uppfylla deras önskan, kan inte förstå hur onda människor jag har runt mig.... som ständigt pratar om hur alla ska ha en plats, förutom jag..

Orkar fan inte en sekund till av den här farsen.

Blir så ledsen när jag läser detta. Kan inte tänka mig hur du mår men snälla, gör inte det. Ditt liv är för värdigt för det!

Vet inte vad jag ska göra dock. Ju mer jag utforskar Sverige ju hopplösare känns det.

Alla här är mobbare, folk är så rädda för att bli utfrysta från gruppen så dom gör elaka saker istället, sen får jag skit för att jag gör som dom säger att man ska göra, förhindra mobbning.

Får inte ihop ekvationen...

Det jag menar med att upp är ner osv.
Finns liksom ingen utväg, för jag är inte som dom, jag mobbar inte, men då blir JAG mobbad istället...

Ta det inte personligt, det folk gör. Svenskar är ensamma och mycket hungriga efter social gemenskap, därför fryser man gärna ut personer om det innebär att man själv får tillgång till gruppen. Har själv varit populär o sett hur min grupp agerat mot andra. Själv ville jag vara inbjudande mot alla, men det gick inte. Till slut gjorde jag ett val och lämnade populariteten. Såg det inte som moraliskt att medverka till att ständigt frysa ut andra för att upprätthålla gemenskapen man själv har.

idag har jag inga vänner (nån barndomsvän som jag träffar ibland), utan är utfryst på universitetet där jag studerar. Min klass undviker ögonkontakt med mig o hälsar inte om jag säger "hej". visst är det jobbigt, men samtidigt måste man förstå att dessa människor är precis lika trasiga som du och jag är, om inte mer.. Problemet med att vara poppis och ha en gemenskap är att förr eller senare kommer du bli backstabbad, och det kommer sätta spår på riktigt.. Det finns nästan en charm i att ha ytliga relationer för de kan inte skada dig.

Förstår självklart att du längtar efter meningsfulla, djupa relationer med folk, det gör jag med. Men så länge vi befinner oss där vi är så måste du hitta glädjen i att vara ensam. Glädjen i att kunna göra vad du vill. Glädjen att kunna komma hem efter arbete/plugg o laga vad du vill, käka framför TV:n o rapa högt. Glädjen i att kunna spara pengar (skaffa flickvän o du förlorar pengar ). Att ha en stor social gemenskap är mycket påfrestande och inget du ska sträva efter, alla kommer vilja hitta på saker med dig och så vidare, det kommer vara roligt men i slutändan betyder dessa personer ingenting och kommer på ett eller annat sätt att backstabba dig.

Var ensam, lär dig tycka om din ensamhet, fortsätt säga hej till dina jobbkollegor/pluggkollegor trots att de ignorerar dig, var raggryggad. Var inte dryg, men sätt ner foten ibland, säg ifrån. För till slut hittar man nån som faktiskt gillar dig. Du behöver inte bli accepterad av gruppen om du hittar 1 nära vän/partner. 1 djup relation är 100 ytliga värda som Einstein sa.