Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Hej igen Agr!

Det blev bra ändå tillslut. Brukar oftast bli så att det känns bättre efteråt. Den där känslan: Yes, jag gjorde det. Men ändå sitter jag just nu o bara brister ut i tårar. Småsmaker som att bara tänka på min familj kan få mig att gråta. Vet inte riktigt varför. Är för det mesta ledsen nu för tiden. Hoppet har jag kvar och jag har hopp för dig med min vän. Varit nykter sedan 15 Aug. Minns inte senast jag vart nykter så länge.

Du då? Hur går det för dig? Hur har du mått idag?

Hej igen!

Är glad för din skull att du tog dig upp till det tidiga mötet trots alla odds. Är det knas i din familj?
Min är rätt trasig. Tror du är deprimerad, om du känner dig ledsen hela tiden.
Jag har också hopp (även om det sviker ibland). Du är så jävla stark och duktig som varit nykter så pass länge! Du förtjänar en medalj eller nåt.

Idag hade jag ett stort utbrott för att jag känner mig så jävla sviken av typ alla känns det som. Sparkade sönder en dörr. Samtidigt som jag grät.

Ta det inte personligt, det folk gör. Svenskar är ensamma och mycket hungriga efter social gemenskap, därför fryser man gärna ut personer om det innebär att man själv får tillgång till gruppen. Har själv varit populär o sett hur min grupp agerat mot andra. Själv ville jag vara inbjudande mot alla, men det gick inte. Till slut gjorde jag ett val och lämnade populariteten. Såg det inte som moraliskt att medverka till att ständigt frysa ut andra för att upprätthålla gemenskapen man själv har.

idag har jag inga vänner (nån barndomsvän som jag träffar ibland), utan är utfryst på universitetet där jag studerar. Min klass undviker ögonkontakt med mig o hälsar inte om jag säger "hej". visst är det jobbigt, men samtidigt måste man förstå att dessa människor är precis lika trasiga som du och jag är, om inte mer.. Problemet med att vara poppis och ha en gemenskap är att förr eller senare kommer du bli backstabbad, och det kommer sätta spår på riktigt.. Det finns nästan en charm i att ha ytliga relationer för de kan inte skada dig.

Förstår självklart att du längtar efter meningsfulla, djupa relationer med folk, det gör jag med. Men så länge vi befinner oss där vi är så måste du hitta glädjen i att vara ensam. Glädjen i att kunna göra vad du vill. Glädjen att kunna komma hem efter arbete/plugg o laga vad du vill, käka framför TV:n o rapa högt. Glädjen i att kunna spara pengar (skaffa flickvän o du förlorar pengar ). Att ha en stor social gemenskap är mycket påfrestande och inget du ska sträva efter, alla kommer vilja hitta på saker med dig och så vidare, det kommer vara roligt men i slutändan betyder dessa personer ingenting och kommer på ett eller annat sätt att backstabba dig.

Var ensam, lär dig tycka om din ensamhet, fortsätt säga hej till dina jobbkollegor/pluggkollegor trots att de ignorerar dig, var raggryggad. Var inte dryg, men sätt ner foten ibland, säg ifrån. För till slut hittar man nån som faktiskt gillar dig. Du behöver inte bli accepterad av gruppen om du hittar 1 nära vän/partner. 1 djup relation är 100 ytliga värda som Einstein sa.

Tack för inlägget!
Är väldigt bekväm i mig själv, varit ensam väldigt mycket, så inte riktigt det som är problemet. Problemet är att det är svårt att leva sitt liv i ensamhet när man behöver jobba/plugga.
Hade gärna varit ensam om det gick.

Problemet är att dom på skolan saboterade mina arbeten, anklagade mig för saker som inte var sant såsom homofobi, kvinnohat osv.
Dom pratade med lärarna, fick inte visa mina arbeten på skolan osv osv.

Lite svårt att ignorera då... kommer för evigt hata dom här människorna och alla andra svenskar som gjort detta möjligt för dessa människor med PKismen.

Jag ville bara plugga, men det gav dom mig inte ens.

Har lovat mig själv att om saker går helt åt helvete(typ allvarlig sjukdom) så kommer jag att hämnas blodigt... är så trött på att få skit för att jag blir utsatt. Varit såhär så länge jag kan minnas. Till och med i grundskolan fick jag ha samtal med lärarna för att jag blev mobbad. Mobbarna fick åka på skidresor osv..

Samtidigt som man får höra av ALLA att mobbning inte är okej och att man arbetar mot det... hur fan då undrar jag????

Oj, det låter inte bra! Ja, dessa människor är fruktansvärda. Men, det det finns många människor som inte är PK idag. Trenden har vänt. På mitt jobb är det nästan lite PK att vara kritisk till invandring och mångkultur, så där känner jag mig ganska hemma tbh. Universitet är det svårare såklart där alla unga tjejer är radikalfeminister lol!

Om du skulle, som du skriver, någon gång bli sjuk och vill hämnas på dessa personer så tycker jag du ska göra det (i ett TV-spel såklart).

Får jag fråga vad du skrev om/gjorde för att de började mobba dig??

Låter som sjuka människor tbh.

Låter fett jobbigt det, att inte känna tillit till andra när du mår som du gör. O tack för orden Agr. Jag tror starkt att du oxå kan vara nykter så länge. Man ska inte klanka ner sig för mycket när man hamnar i återfall. Samma när man inte heller lyckas börja den nyktra processen som man sagt. Hänt mig båda två minst 100 gånger.

Läste att missbruk är inte problemet i sig, utan ett sympton så att säga. Inte mycket till tröst men det är hemskt när symptomen gör det jobbigare än vad det faktiskt är.

Ett tips om du har tillgång till dator eller telefon är att skapa en dagbok. Löste det nånstans här också. Känns kanske lite fånigt i början men sen är det en lättnad. Börja med att skriva hur du mår o saker som hänt. Sen skriv ner 3 saker som du gjorde idag som du är stolt över. Sanningen ör att vissa dagar kan jag ha svårt att skriva ner saker som jag ör stolt över. Men det kan vara små saker också som att gå till butiken. Minns att jag ändå blev lite stolt över mig när jag drog till butiken trots att jag hade sån grov ångest.

Du klarar det här Agr!

Något jag tror många som mår völdigt dåligt kanske kan relatera till är att man sätter andras hälsa framför sin egna. Så känner jag iaf ibland.

Vaknade upp för en halvtimme sen typ. Direkt då känner jag att jag kommer gråta vilket jag fortfarande gör nu.

Är det nån annan där ute som gråter flera gånger om dagen?

Känner mig lite som jag brukade efter jag käkat Ecstasy. Helt tom o nere i huvudet. Lyssnar på bra musik nu som känns helt platt. Får inte alls samma känsla som för bara några veckor sen när jag lyssnade på dessa låtar.

Allt jag vill göra är att berätta för nån i min närhet. Samtidigt har jag en annan sida inom mig som säger att jag absolut inte borde göra det. Den här andra sidan säger också att jag ska kämpa på och det är slut snart på lidandet.

Är det någon annan där ute som också relaterar till att de inte ens känner igen sig själva längre. Känner inte mig själv längre helt ärligt. Vet inte vem jag är.

Ibland får jag nån slags extrem paranoia när jag är stressad och försöker sova att jag har fått en psykos. Läst att det finns risk att få psykos efter man har slutat använda droger.

Ångesten o stressen är inte lika grov som för några veckor sedan. Båda två har förvandlats till nån extrem nedstämdhet. Vet inte vad jag ska göra helt ärligt?

När jag vaknade idag ville jag verkligen inte göra nånting. Inte ens träna som jag älskar att göra. Knappt roligt att spela Fifa längre. Tänker mycket på döden också. Är extremt rädd för att få självmordstankar och att jag inte kan styra mig själv när det här har gått för långt.

Haha kom nyss tänka på att det är riktigt konstigt att jag kan dela med mig alla de här tankarna så att tusentals främlingar kan läsa. Men jag vågar knappt berätta till EN närstående.

Känns som att jag har berättat till vissa polare dock. De gillar bara prata om sig själva. Oavsett vad det gäller. De kan aldrig vara tyst en stund och lyssna. Kanske därför jag skriver här. Att andra kan verkligen relatera och hör det jag säger.

Kärlek till er alla!

Vet inte om det är till någon tröst, men på morgonen brukar ångesten oftast vara som värst för mig. Känslan: vad fan ska jag göra, hur fan ska jag ta mig igenom den här dagen?

Jag kan relatera till dig, att inte veta vem jag är eller vad jag ska göra av mitt liv.

Du har ju även bra tankar, som det där med dagboken och saker att vara stolt över. För det är lite som ett koncept som heter no zero days. Man ska vara stolt om man gått till affären, för då har man iaf gjort något den dagen. Man kan fan vara stolt över flashback inlägg, för då har man ändå suttit och tagit sig tid och energi till att skriva/svara. Det är ju jättebra, fortsätt med det!

Jag vet att det är svårt men försök att inte måla fan på väggen. Du verkar inte ha självmordstankar just nu så fundera inte på om du hade haft det. Ibland måste man försöka leva lite i nuet och inte oroa sig för sånt som inte är. Lättare sagt än gjort, men vad fan ska man annars göra. Man måste försöka för att gå framåt, och jag märker att du har kämpaglöden i dig!

Förstår att det är svårt att inte kunna prata om det här med anhöriga för att man inte vill bli dömd och ännu mer missförstådd. Är det en riktig kompis som du nämnt det för, så ska fan den stötta dig och inte bara fokusera på sig själv. Annars är det ingen sann vän. Här är du ändå anonym, så självklart är det lättare att prata här. Om någon random dömer dig så spelar det ingen roll, men om det är någon nära är det en helt annan sak.

Du skriver att ångesten och stressen inte är lika grov längre, och det är ju en vinst. Det visar att du är på rätt väg och att det går framåt! Din hjärna är i obalans precis som min, och vi behöver tid för att läka. Du är inte ensam om att gråta flera gånger om dagen. Det är inget onormalt när man mår dåligt.

Önskar jag kunde hjälpa dig mer än vad jag kan. Du har bara 30 inlägg kvar tills du kan PM:a nu. Blir mycket mer personligt då.

Hur i helvete löser man skuldkänslor när folk är döda?
Jag vet att det inte finns något svar, jag provade ventilera.

Svårt om objektet inte lever.

Så...

Vad exakt är det du har gjort som du har skuldkänslor över?

Ventilera mera. ^^