Citat:
Ursprungligen postat av
experten10
Det här stämmer inte. Det är totalt felaktigt. Det projiceras inte någon välvilja på andra. Inte i Sverige och inte globalt. Det tas för givet att om det är stridigheter i tredje världen så är det vita västerlänningar som bryr sig och i princip ingen annan. Stridigheter i Sudan för en 15 år sedan som exempel... ingen förväntar sig att andra afrikaner ska bry sig eller visa minsta "välvilja".
Om man börjar prata om jordgubbar vad gäller "identitetspolitik" är man desperat.
Det jag skrev att jag förnekar. Och det "mångetniska klansamhället" finns uppenbarligen inte i några styrelserum för börsnoterade företag. Men det var väl en nazistvissling, eller hur?
Det enda specifika i din post är att det mångetniska klansamhället inte förekommer i styrelserummen.
Med "nazistvissling" menar du "antisemitism". Med "antisemitism" menar du påtalande av judiskt nätverkande/etnocentrism/inflyantde. Judisk identitetspolitik. Du menar att det inte finns något
judiskt inflytande över t ex Google, även om det förstås finns individuella judar med inflytande.
Stämmer det?
Vad gäller svenskt önsketänkande och projicering av en ömsesidig omsorg som inte finns där, hänvisar jag till tidigare debatt i tråden om Flam. Denne nazismetar det svenska folket för sin överlevnadsinstinkt, precis som du väl gjorde nu.
Jag såg en länk till ytterligare en militärhistoriker som tidigare kritiserat Flams tendentiösa historiografi, i det här fallet i
Aftonbladet:
Citat:
Sverige hade två övergripande mål med den politik som fördes under andra världskriget. Det var dels att hålla Sverige utanför kriget och dels att hålla ihop samlingsregeringen. Alla andra politiska beslut var underordnade dessa.
Det här gjorde att Sverige i flera fall frångick neutralitetspolitiken och fattade några beslut som i sig helt klart kan uppfattas som tvivelaktiga. Men eftersom dessa beslut underordnades de övergripande målen var de i sammanhanget helt riktiga. Det är detta som är realpolitik. Att i stället föra en moralisk utrikespolitik när den aggressiva grannen i söder hette Nazityskland, hade varit lika dumdristigt som när Sverige förklarade Napoleon krig och sedan förlorade halva landet till Ryssland 1809. Fäktandet för en moralisk utrikespolitik är sådant som debattörer kan ägna sig åt 75 år efteråt.
Många historiker som exempelvis nyligen avlidne Paul A Levine (som var en god vän till mig) har konstaterat att Sverige var det land som gjorde mest för att rädda och hjälpa judar under andra världskriget trots alla tvivelaktiga balansakter. Den svenska regeringens realpolitiska hållning under kriget möjliggjorde detta. Realpolitiken räddade alltså liv. Tusentals liv.
Notera att detta kommer från en "förste stipendiat av Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen 2015 för filmen ”Min farmor och Förintelsen” och ägnar sig åt just den sorts argumentation som hade varit tveksam om det kom från en svensk partisan. Att rädda judiska liv var en biprodukt av det svenska agerandet som till fullo är legitimt eftersom det räddade svenska liv.
Det går att läsa Flams replik på Romins originaltext och förundras över den aggressiva tonen och trollbeteendet som ju är det sämsta med många föregivna Sverigevänner, inte minst när de försvarar Israel och angriper svensk socialdemokrati.
Här behövs det
folkbildning, i dubbla bemärkelser. Att lära ut historiska sanningar för att balansera den ständigt pågående revisionismen kring svenska folkets historia. Och skapa en reflexmässig kollektiv sammanhållning mot påhopp utifrån.
