Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

10 år nykter idag. Påminner mig hur det såg ut speciellt de sista åren i beroendet för det vill jag aldrig uppleva igen.

Mäktigt! Har du varit nära att trilla dit någon gång under de 10 åren? Hur har ditt tänkande förändrat sig med tiden? Jag antar att en viss riskfaktor är att du, som du hintar till, kanske kan glömma av hur illa det var. Kanske lite på samma sätt som helgalkisarna gör det. På måndag går tankarna "Aldrig mer igen" och på fredag är allt glömt och man svänger förbi systemet på vägen hem.

Vad tror du är den viktigaste orsaken till att du klarat av 10 år?

Wow, bra jobbat!
Hur är det med suget efter så lång tid nykter? Blir det mindre och mindre med tiden?

34 dagar nykter för egen del och fler ska det bli.

Nej faktiskt inte. Det första och delvis andra året var brutalt tunga med extrem ångest, sömnsvårigheter och djupa svackor där mörka tankar ville att jag skulle fly stunden men tack och lov var inte drogerna ett alternativ.

Mitt tänkande har blivit mycket mer klarsynt. Accepterar situationen för vad den är och kan idag ta nyktra beslut för att ta mig vidare. Flyr inte problemen, viker aldrig bort blicken och står rakryggad för den jag är idag.

Den viktigaste orsaken till min nykterhet är att jag helt och fullt ut accepterade att mitt sätt inte fungerade längre, att det bara ledde mig ett steg närmare döden varje dag. Jag var helt slut och accepterade mitt nederlag, som jag såg det då, var helt ärlig och bad om hjälp. Där och då var det ett val mellan liv och död.


Jag har inte haft ett direkt sug efter alkohol, men många gånger speciellt de första åren var suget efter att fly livet extremt. Hade stor hjälp av andra människor som jag hade i min närhet i dessa stunder. Med tiden blev det längre och längre mellan de mörka episoderna och idag är livet bättre än vad jag någonsin hade hoppats på innan jag blev nykter.

Grattis till över en månad nykter! En dag i taget..🙂

Jo jag är klar nu! Har varit borta från behandlingshemmet i 3 månader nu och är fortfarande nykter.
Var rätt jobbigt dom 2 första månaderna men det är ganska bra just nu. Bor i en annan stad och har inte så mycket kontakt med mina gamla "kompisar". Brukar gå på AA möte här, men det är mest för att träffa lite folk. Är inte så super inne i tolvstegslivet om man säger så, men har ändå gjort alla steg haha. Tror det som hjälpte mig att bli nykter mest var att få en kontrollerad lång nykterhet, om man får kalla 7 månader länge.

Hej alla missbrukarvänner.
Första gången jag är i den här tråden.
Har supit hårt många år och de senaste 5 åren dagligen.
Jag har försökt sluta många gånger men inte lyckats.
Men efter en vända på psykakuten och övervakat antabusintag på vårdcentralen 3 ggr i veckan, AA möten och en massa vilja så är jag nu på dag 63 som nykter.
Mår piss och sover skit men har hopp ändå om att det vänder snart.
En dag i taget

Verkligen. Starkt gjort. Alkohol är absolut den substans som är värst för kroppen bland all narkotika allting. Satt och pratade med en överläkare om detta faktiskt. Enligt honom var Kokain och Alkohol mest påfrestande fysiskt.

Det stämmer även när man varit på diverse avgiftningar i sina yngre dagar. Var ALLTID alkolisterna som var i värst skick, sunkigast, luktade illa och såg alltid helt livrädda och håglösa ut. Iof hade jag haft skrumplever och klivit av alkohol så hade jag nog inte heller sett så nöjd och glad ut, inte i början iaf.

Efter 6 veckor som nykter blev det en sväng till systemet i fredags. Köpte en flaska whisky och några öl, blev två slurkar av det förstnämnda och lite smuttande på det senare. Det smakade gift, fram tills väldigt nyligen drack jag allt som vatten.
Är noga med att jag inte strävar efter att aldrig mer dricka, mer att återställa kropp och hjärna. Det har gått snabbt, är inte lika trött, och får ut en bra sömnkvalitet. Känner inte heller samma begär och girighet, jag har helt enkelt börjat fungera bättre och beter mig som en bättre person jämfört med mina år som helgalkoholist. Det fysiska suget har avtagit nästan helt, och jag känner verkligen inte för att bli full.

Imorgon firar jag en månad utan eländet! Känner mig piggare, och starkare än någonsin!

Min första post i tråden. Har ägnat lång tid till att läsa igenom hela tråden. Många otroliga livsöden, och här kommer mitt bidrag:

Jag är för närvarande vit sedan två månader tillbaka, efter ca 10 års gradvis tilltagande supande. Egentligen är alltsammans rätt svårförståeligt. Jag har egentligen allt - god utbildning, ett jättebra jobb, familj, en fru som älskar mig, god ekonomi och en i övrigt ordnad tillvaro. Är nu 50+ och började med alkohol senare än många andra. Drack absolut inte i tonåren, utan det var först i 20-års åldern som jag började bruka alkohol i sociala sammanhang. Utvecklade snabbt ett intresse för goda viner som sedan också omfattade öl och olika spritsorter. Ansåg mig lite av en finsmakare, och tyckte mycket om att prova olika mikrobryggerier och exklusiva whiskysorter. Också lite av en foodie och har ätit på många av världens finaste restauranger - stora avsmakningsmenyer med tillhörande utvalda viner. Parallellt med detta har jag förutom det goda livet också levt ett dolt privat liv, som gradvis inriktats mer och mer mot ett slags meningslöst drickande i ensamhet. Till att börja med var det något glas vin till maten på helgen, följt av en whisky när jag satt uppe själv efter att hustrun gått och lagt sig. Med tiden blev glasen fler och fler och jag sökte allt fler tillfällen att dricka ensam. Att barnen sedan några år är utflugna och hustrun reser en del i jobbet skapade många sådana tillfällen. Det rörde sig inte om några dramatiska händelser som triggade ett ökat drickande, utan snarare ett långsamt sluttande plan från något som i alla fall gränsade till det normala, till ett dagligt drickande. De senaste två åren har det rört sig om helt sjukliga mängder - runt 40 - 50 cl starksprit om dagen, varenda dag. Har börjat i princip direkt som jag kommit hem från jobbet och tämligen snabbt stjälpt i mig så mycket som jag vågat för att ändå kunnat vara nykter nästa morgon och åka till jobbet. Kvällarna före lediga dagar har jag druckit tills jag slocknat. Jag har naturligtvis insett att detta inte skulle fungera på sikt, men alltid tänkt mig att sluta någon gång i framtiden. Om en månad, efter nyåret, alltid längre fram. Inte ens en intensiv suparperiod under en ledighet som slutade med ett krampanfall och sjukhusvistelse fick mig att inse att jag sakta men säkert var på väg att ta livet av mig med alkohol. Under allt detta har jag fungerat hemma och på jobbet. Högpresterande och väl ansedd på jobbet, en av de mest erfarna på min arbetsplats och den som alla yngre kollegor vänt sig till vid problem. Ingen av arbetskamraterna har anat det minsta. Hemma har hustrun visserligen vetat om att jag gärna tagit mig en whisky på kvällen, men inte haft en susning om i vilken omfattning. Att hålla något sådant för sig själv kräver en hel del arbete. Inköp på olika Systembolag, smusslande med flaskor hit och dit, ruscher med tomglas till återvinningen när hustrun inte är hemma o s v. På det hela taget en rätt vidrig tillvaro, fylld av oärlighet mot mina närmaste, men ändå utan vilja eller förmåga att ändra på det. Pendlande mellan berusningens eufori och ångesten som gripit mig varje gång jag vågat vara ärlig mot mig själv om vart mitt liv varit på väg. En välsignelse, eller kanske snarare förbannelse, har varit att jag i stort sett aldrig blivit bakis. Jag har kunnat köra en hela whisky eller vodka, slocknat och vaknat pigg och energisk dagen därpå. De enda gångerna jag mått dåligt har varit efter något 2-3 dagars race med oavbrutet drickande, oftast av flera flaskor vin, följt av några helor starksprit. Det faktum att jag mått tämligen bra fysiskt hela tiden har förstås inte inneburit att kroppen inte tagit stryk. Har gått upp 20 kilo, blodtrycket helt åt skogen och närmast ständig gastrit. Ångesten som kommit som ett brev på posten vid försök till några dagars uppehåll har enkelt lugnats med mer sprit. Med tiden har det psykiska måendet pendlat mellan djupa självmordstankar under en falsk normal fasad, och en tillkämpat manisk aktivitet.

Det som till slut fick bägaren att rinna över var först rätt diskreta kroppsliga symtom som höll i sig och blev mer och mer besvärande. Efter läkarbesök och diverse undersökningar konstaterades en cancertumör i matstrupen, som behandlades. Nu är tumören helt borta för tillfället, men risk för recidiv finns alltid. Att fortsätta dricka alkohol ökar risken att dö i återkommande cancer. Så, efter inte så värst mycket funderande har jag beslutat mig för att det är slutdrucket nu. Är som sagt vit sedan två månader, och det känns som om jag fått en ny chans i livet. Slutade cold turkey med hjälp av en veckas Stesolid-behandling i nedtrappande dos. Ordnade med tiamininjektioner också, men var inte på något behandlingshem. Första månaden var vidrig, med kroppsliga symptom och en hel del ångest. Lite svårt i och för sig att veta vad som var vad, med tanke på att tumörbehandlingen också påverkat mitt mående en hel del. Kunde naturligtvis inte dricka under behandlingen, så jag hade ett några månader långt uppehåll, för att sedan supa till igen när behandlingen var klar. Insåg dock att detta inte kunde fortsätta, så nu är det som sagt slut. Går inte att veta säkert förstås, men jag tror verkligen på att det är färdigt nu. Tiden får visa hur det går.

Grattis och lycka till får man säga. När jag läser din berättelse kan jag bara säga att fram till din cancerdiagnos är mitt liv en exakt kopia, det hade kunnat vara skrivet av mig. Allt stämmer, uppväxt, sen alkoholdebut, finsmakare offentligt och gradvis fyllesvin privat, idag +50. Jag är chef och har suttit med x antal anställda hos företagshälsovården, ställt dem mot väggen om deras skadliga alkoholvanor och tvingat dem att välja mellan behandling eller avsked. Detta för att sedan själv åka hem och supa som en gris i smyg ur någon av mina dolda gömmor. Själv är jag inne på månad 11 med två "kalkylerade" återfall i juni och augusti förra året. I mars är jag "färdigbehandlad" på den privatklinik där jag går på provtagning och rådgivning och jag är kluven till att jag snart är själv i kampen. Familjen vet fortfarande ingenting så t.o.m. mitt tillnyktrande har jag genomfört i lönndom.

Tack för lyckönskningar, returnerar detsamma till dig. Våra historier låter onekligen liknande, men med undantag även för det citerade ovan. När allt var upp och ner, döden stirrade mig i vitögat och det liv som jag hatat så länge plötsligt var på väg att tas ifrån mig, så ändrades allt. Istället för att sjunka helt in i dimmorna så kom livslusten sipprande tillbaka. Att överleva blev viktigare än något annat, och för att göra det var jag tvungen att göra upp med allt som varit. Så, min stackars hustru fick inte bara en cancerdiagnos att hantera, utan dessutom över 10 års dubbelliv att smälta. Jag berättade allt, fullt medveten om att det klokaste hon kunde göra antagligen var att dra. Det gjorde hon inte, utan hon stod vid min sida genom allt vad behandlingen innebar, också mitt enda stöd i att ge upp krökandet. Trots att alla förutsättningar fanns för att vårt förhållande skulle kunna spricka totalt så blev det precis tvärtom. Det kan vara värt att fundera på för dig om det inte skulle vara en befrielse att berätta.