2021-02-11, 19:17
  #5077
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av AttGABAeftermycket
Tack för lyckönskningar, returnerar detsamma till dig. Våra historier låter onekligen liknande, men med undantag även för det citerade ovan. När allt var upp och ner, döden stirrade mig i vitögat och det liv som jag hatat så länge plötsligt var på väg att tas ifrån mig, så ändrades allt. Istället för att sjunka helt in i dimmorna så kom livslusten sipprande tillbaka. Att överleva blev viktigare än något annat, och för att göra det var jag tvungen att göra upp med allt som varit. Så, min stackars hustru fick inte bara en cancerdiagnos att hantera, utan dessutom över 10 års dubbelliv att smälta. Jag berättade allt, fullt medveten om att det klokaste hon kunde göra antagligen var att dra. Det gjorde hon inte, utan hon stod vid min sida genom allt vad behandlingen innebar, också mitt enda stöd i att ge upp krökandet. Trots att alla förutsättningar fanns för att vårt förhållande skulle kunna spricka totalt så blev det precis tvärtom. Det kan vara värt att fundera på för dig om det inte skulle vara en befrielse att berätta.
Ja, samtidigt finns ju en stor rädsla för att en total bekännelse skulle betyda att jag blir ensam som ett ödets ironi. Att man hållit ihop genom 15 års supande och ljugande för att bli lämnad när man äntligen tagit tag i livet, då är risken överhängande att flaskan blir räddningen..
Citera
2021-02-11, 19:51
  #5078
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av knickedick108
Ja, samtidigt finns ju en stor rädsla för att en total bekännelse skulle betyda att jag blir ensam som ett ödets ironi. Att man hållit ihop genom 15 års supande och ljugande för att bli lämnad när man äntligen tagit tag i livet, då är risken överhängande att flaskan blir räddningen..

Förstår hur du tänker. Ja, risken finns förstås och du vet själv bäst vad du är bekväm med. Det sagt, du har fixat 11 månader. Det är rätt imponerande och ett bevis för att det finns förutsättningar för en bra fortsättning. För min del var det bara så otroligt skönt att inte behöva dölja allt längre. Sedan är det naturligtvis så också att trots ens ansträngningar så vet ens närmaste att något är knas. I mitt fall visste hon bara inte exakt hur mycket knas det var.
Citera
2021-02-11, 21:58
  #5079
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av AttGABAeftermycket
Förstår hur du tänker. Ja, risken finns förstås och du vet själv bäst vad du är bekväm med. Det sagt, du har fixat 11 månader. Det är rätt imponerande och ett bevis för att det finns förutsättningar för en bra fortsättning. För min del var det bara så otroligt skönt att inte behöva dölja allt längre. Sedan är det naturligtvis så också att trots ens ansträngningar så vet ens närmaste att något är knas. I mitt fall visste hon bara inte exakt hur mycket knas det var.
Ja, det är klart att det märks att något är fel. Min fru har ju alltid tyckt att min alkoholkonsumtion är för hög men hon har sett kanske 20% av den verkliga konsumtionen. Nej, snarare 10%.
Citera
2021-02-12, 00:40
  #5080
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av knickedick108
Ja, det är klart att det märks att något är fel. Min fru har ju alltid tyckt att min alkoholkonsumtion är för hög men hon har sett kanske 20% av den verkliga konsumtionen. Nej, snarare 10%.
🙂 Det där känns väldigt bekant. Omedveten kunskap om situationen, eller kanske t o m medveten sådan som trycks undan, är nog inte så ovanligt hos nära anhöriga till personer som mig. Ibland kan status quo verka mer eftersträvansvärt än att vända upp och ner på allt.

Ärligheten runt hur spriten snurrat till mitt liv har dock hos mig ändå vissa begränsningar. Somliga av de galenskaper som krökandet lockat mig till tycker jag bäst förtjänar att gömmas i min egen hjärnas dunklaste vrår.

Två frågor - vad ser du själv som den största framgångsfaktorn bakom att ha klarat 11 månader, respektive vad ser du som den största faran för att inte lyckas hålla i det hela i framtiden?
Citera
2021-02-12, 08:09
  #5081
Medlem
Moparornocars avatar
Citat:
Ursprungligen postat av AttGABAeftermycket

Ärligheten runt hur spriten snurrat till mitt liv har dock hos mig ändå vissa begränsningar. Somliga av de galenskaper som krökandet lockat mig till tycker jag bäst förtjänar att gömmas i min egen hjärnas dunklaste vrår.

Men det känns otroligt läkande för själen att faktiskt dela med sig av galenskaperna, med fördel till någon som förstår. Mindre onödiga hemligheter och mer ärlighet framförallt mot sig själv gör under för välmåendet i längden och minskar risken för att återfalla i självdestruktivt beteende igen.
Citera
2021-02-12, 09:29
  #5082
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av AttGABAeftermycket
🙂 Det där känns väldigt bekant. Omedveten kunskap om situationen, eller kanske t o m medveten sådan som trycks undan, är nog inte så ovanligt hos nära anhöriga till personer som mig. Ibland kan status quo verka mer eftersträvansvärt än att vända upp och ner på allt.

Ärligheten runt hur spriten snurrat till mitt liv har dock hos mig ändå vissa begränsningar. Somliga av de galenskaper som krökandet lockat mig till tycker jag bäst förtjänar att gömmas i min egen hjärnas dunklaste vrår.

Två frågor - vad ser du själv som den största framgångsfaktorn bakom att ha klarat 11 månader, respektive vad ser du som den största faran för att inte lyckas hålla i det hela i framtiden?
Jag skulle säga att jag har kunnat hålla ut mestadels pga att jag sysselsatt mig med annat. Våren 2020 bestämde jag mig för att vår trädgård, som förfallit i 10 år, skulle återfå sin forna glans. Efter jobbet drog jag på mig blåstället och sedan jobbade jag fysiskt konstant fram till 20-21 på kvällarna i trädgården, endast avbrott för middag en kvart. Efter det var jag för trött för att ens tänka på alkohol. Sommaren planerade jag medvetet in dagsutflykter (i hemesterns tecken) som krävde bilkörning, om så bara att köra 15 mil för att äta en glass, för att omöjliggöra "slödrickande" hemma. I augusti förverkligade jag min dröm om att skaffa en segelbåt, en båt som tar all ledig tid i anspråk för att fixa, snickra, dra ny el, lacka m.m. Den kräver ju också att jag kör till och från hamnen där den ligger vilket utesluter drickande under tiden jag jobbar med båten. Detta i kombination med att jag rent fysiskt och mentalt kände att jag "nått vägs ände", jag är tveksam till att jag hade levt mer än högst några år till om jag fortsatt - rent medicinskt finns det garanterat människor som redan hade dött efter motsvarande supande.
Vad skulle kunna göra att jag trillar tillbaka? Ja, det finns många faror längs vägen. Men jag skulle nog säga att om jag antingen blir lämnad ensam, tvingas flytta till någon lägenhet (för att frun skall bo kvar med barnen i huset) och sitta där själv stirrandes i väggen, då skulle nog drickande kännas lockande. Eller om jag, TROTS att jag slutat dricka, skulle åka på sådana fysiska krämpor att jag måste sluta med mina fritidsintressen. Det kanske är min största farhåga egentligen. Jag har hört om påfallande många som varit "friska som nötkärnor" medans de druckit för att sedan rasa alldeles fysiskt EFTER att de lagt av. Känner delvis igen det själv. Nykter känner jag av småkrämpor som jag aldrig kände när jag var konstant berusad.
Citera
2021-02-12, 10:18
  #5083
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av AttGABAeftermycket
Min första post i tråden. Har ägnat lång tid till att läsa igenom hela tråden. Många otroliga livsöden, och här kommer mitt bidrag:

Jag är för närvarande vit sedan två månader tillbaka, efter ca 10 års gradvis tilltagande supande. Egentligen är alltsammans rätt svårförståeligt. Jag har egentligen allt - god utbildning, ett jättebra jobb, familj, en fru som älskar mig, god ekonomi och en i övrigt ordnad tillvaro. Är nu 50+ och började med alkohol senare än många andra. Drack absolut inte i tonåren, utan det var först i 20-års åldern som jag började bruka alkohol i sociala sammanhang. Utvecklade snabbt ett intresse för goda viner som sedan också omfattade öl och olika spritsorter. Ansåg mig lite av en finsmakare, och tyckte mycket om att prova olika mikrobryggerier och exklusiva whiskysorter. Också lite av en foodie och har ätit på många av världens finaste restauranger - stora avsmakningsmenyer med tillhörande utvalda viner. Parallellt med detta har jag förutom det goda livet också levt ett dolt privat liv, som gradvis inriktats mer och mer mot ett slags meningslöst drickande i ensamhet. Till att börja med var det något glas vin till maten på helgen, följt av en whisky när jag satt uppe själv efter att hustrun gått och lagt sig. Med tiden blev glasen fler och fler och jag sökte allt fler tillfällen att dricka ensam. Att barnen sedan några år är utflugna och hustrun reser en del i jobbet skapade många sådana tillfällen. Det rörde sig inte om några dramatiska händelser som triggade ett ökat drickande, utan snarare ett långsamt sluttande plan från något som i alla fall gränsade till det normala, till ett dagligt drickande. De senaste två åren har det rört sig om helt sjukliga mängder - runt 40 - 50 cl starksprit om dagen, varenda dag. Har börjat i princip direkt som jag kommit hem från jobbet och tämligen snabbt stjälpt i mig så mycket som jag vågat för att ändå kunnat vara nykter nästa morgon och åka till jobbet. Kvällarna före lediga dagar har jag druckit tills jag slocknat. Jag har naturligtvis insett att detta inte skulle fungera på sikt, men alltid tänkt mig att sluta någon gång i framtiden. Om en månad, efter nyåret, alltid längre fram. Inte ens en intensiv suparperiod under en ledighet som slutade med ett krampanfall och sjukhusvistelse fick mig att inse att jag sakta men säkert var på väg att ta livet av mig med alkohol. Under allt detta har jag fungerat hemma och på jobbet. Högpresterande och väl ansedd på jobbet, en av de mest erfarna på min arbetsplats och den som alla yngre kollegor vänt sig till vid problem. Ingen av arbetskamraterna har anat det minsta. Hemma har hustrun visserligen vetat om att jag gärna tagit mig en whisky på kvällen, men inte haft en susning om i vilken omfattning. Att hålla något sådant för sig själv kräver en hel del arbete. Inköp på olika Systembolag, smusslande med flaskor hit och dit, ruscher med tomglas till återvinningen när hustrun inte är hemma o s v. På det hela taget en rätt vidrig tillvaro, fylld av oärlighet mot mina närmaste, men ändå utan vilja eller förmåga att ändra på det. Pendlande mellan berusningens eufori och ångesten som gripit mig varje gång jag vågat vara ärlig mot mig själv om vart mitt liv varit på väg. En välsignelse, eller kanske snarare förbannelse, har varit att jag i stort sett aldrig blivit bakis. Jag har kunnat köra en hela whisky eller vodka, slocknat och vaknat pigg och energisk dagen därpå. De enda gångerna jag mått dåligt har varit efter något 2-3 dagars race med oavbrutet drickande, oftast av flera flaskor vin, följt av några helor starksprit. Det faktum att jag mått tämligen bra fysiskt hela tiden har förstås inte inneburit att kroppen inte tagit stryk. Har gått upp 20 kilo, blodtrycket helt åt skogen och närmast ständig gastrit. Ångesten som kommit som ett brev på posten vid försök till några dagars uppehåll har enkelt lugnats med mer sprit. Med tiden har det psykiska måendet pendlat mellan djupa självmordstankar under en falsk normal fasad, och en tillkämpat manisk aktivitet.

Det som till slut fick bägaren att rinna över var först rätt diskreta kroppsliga symtom som höll i sig och blev mer och mer besvärande. Efter läkarbesök och diverse undersökningar konstaterades en cancertumör i matstrupen, som behandlades. Nu är tumören helt borta för tillfället, men risk för recidiv finns alltid. Att fortsätta dricka alkohol ökar risken att dö i återkommande cancer. Så, efter inte så värst mycket funderande har jag beslutat mig för att det är slutdrucket nu. Är som sagt vit sedan två månader, och det känns som om jag fått en ny chans i livet. Slutade cold turkey med hjälp av en veckas Stesolid-behandling i nedtrappande dos. Ordnade med tiamininjektioner också, men var inte på något behandlingshem. Första månaden var vidrig, med kroppsliga symptom och en hel del ångest. Lite svårt i och för sig att veta vad som var vad, med tanke på att tumörbehandlingen också påverkat mitt mående en hel del. Kunde naturligtvis inte dricka under behandlingen, så jag hade ett några månader långt uppehåll, för att sedan supa till igen när behandlingen var klar. Insåg dock att detta inte kunde fortsätta, så nu är det som sagt slut. Går inte att veta säkert förstås, men jag tror verkligen på att det är färdigt nu. Tiden får visa hur det går.
Det fetade. En fråga som jag funderat mycket på under mina år som alkis. Hur gör ni som bor på mindre orter för att dölja drickandet för omgivningen? Då menar jag inte den absolut närmaste familjen, där kan jag redan alla knep, utan vänner, grannar och arbetskamrater? Ta en sådan sak som systemet. Jag bor i en stad med +10 systembolag. Under min "aktiva" period hade jag ett cirkulerande system där jag skötte mina inköp på 5 av dem regelbundet, dvs ungefär ett besök i veckan på vart och ett av dem. Detta för att inte bli "stammis" och igenkänd av personalen osv. Likaså för att minska risken att springa ihop med någon man känner som bor i området vid samma bolag två dagar i rad. Men om man bor i en stad med 8000 invånare som har ETT systembolag, dessutom beläget mitt på torget precis intill tåg - och busstationen där "alla" rör sig. Just den personen jag tänker på har dessutom inget körkort och bil så det är inte självklart att ta sig till grannorten heller. HUR gör man? Någon mer storstadsalkis än jag måste ju ha funderat på detta. OBS Detta är ingen raljerande fråga utan jag är seriöst undrande.
Citera
2021-02-12, 10:45
  #5084
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av knickedick108
Det kanske är min största farhåga egentligen. Jag har hört om påfallande många som varit "friska som nötkärnor" medans de druckit för att sedan rasa alldeles fysiskt EFTER att de lagt av. Känner delvis igen det själv. Nykter känner jag av småkrämpor som jag aldrig kände när jag var konstant berusad.

Funderar du fortfarande efter 11 månader på att du skulle kunna rasa fysiskt? Har du annars någon personlig erfarenhet av någon som blivit nykter och försämrats i hälsa efteråt, eller vad är det för historier du har hört? Om du har gjort en allmän hälsokontroll och det såg bra ut så borde du väl känna dig rätt så säker på att du klarat dig ok efter en så här lång tid.

Visst, ett långvarigt riskbruk kan ju påverka på ett sådant sätt att det dyker upp lite problem med tiden, men borde ju inte vara tal om något ras om du i övrigt lever hälsosamt nu. Att känna av lite småkrämpor är nog annars vanligt när man slutat dricka.
Citera
2021-02-12, 10:46
  #5085
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Moparornocar
Men det känns otroligt läkande för själen att faktiskt dela med sig av galenskaperna, med fördel till någon som förstår. Mindre onödiga hemligheter och mer ärlighet framförallt mot sig själv gör under för välmåendet i längden och minskar risken för att återfalla i självdestruktivt beteende igen.

Du har såklart rätt, onödiga hemligheter är bara en tyngd runt foten som hotar att dra ner en. Det finns dock vissa saker som mer handlar om olika tankar jag haft runt min tillvaro och som jag måste hantera själv. Försöker att vara smärtsamt ärlig mot mig själv, men vill inte dumpa över ett ton av negativitet på en annan person som inte förtjänar att riskera att förlora sin gnista. Vissa demoner tycker jag att jag måste hantera själv.

Citat:
Ursprungligen postat av knickedick108
Jag skulle säga att jag har kunnat hålla ut mestadels pga att jag sysselsatt mig med annat. Våren 2020 bestämde jag mig för att vår trädgård, som förfallit i 10 år, skulle återfå sin forna glans. Efter jobbet drog jag på mig blåstället och sedan jobbade jag fysiskt konstant fram till 20-21 på kvällarna i trädgården, endast avbrott för middag en kvart. Efter det var jag för trött för att ens tänka på alkohol. Sommaren planerade jag medvetet in dagsutflykter (i hemesterns tecken) som krävde bilkörning, om så bara att köra 15 mil för att äta en glass, för att omöjliggöra "slödrickande" hemma. I augusti förverkligade jag min dröm om att skaffa en segelbåt, en båt som tar all ledig tid i anspråk för att fixa, snickra, dra ny el, lacka m.m. Den kräver ju också att jag kör till och från hamnen där den ligger vilket utesluter drickande under tiden jag jobbar med båten. Detta i kombination med att jag rent fysiskt och mentalt kände att jag "nått vägs ände", jag är tveksam till att jag hade levt mer än högst några år till om jag fortsatt - rent medicinskt finns det garanterat människor som redan hade dött efter motsvarande supande.
Vad skulle kunna göra att jag trillar tillbaka? Ja, det finns många faror längs vägen. Men jag skulle nog säga att om jag antingen blir lämnad ensam, tvingas flytta till någon lägenhet (för att frun skall bo kvar med barnen i huset) och sitta där själv stirrandes i väggen, då skulle nog drickande kännas lockande. Eller om jag, TROTS att jag slutat dricka, skulle åka på sådana fysiska krämpor att jag måste sluta med mina fritidsintressen. Det kanske är min största farhåga egentligen. Jag har hört om påfallande många som varit "friska som nötkärnor" medans de druckit för att sedan rasa alldeles fysiskt EFTER att de lagt av. Känner delvis igen det själv. Nykter känner jag av småkrämpor som jag aldrig kände när jag var konstant berusad.

Tack för bra och genomtänkta svar. Jag tror också att det är extremt viktigt att hålla sig sysselsatt. Under perioden då jag behandlades för min cancer så fanns det bara ingen som helst möjlighet att dricka alkohol. Sår i halsen, illamående, kunde knappt få i mig ens sjukhusets näringsdrycker. Gick ner en massa kilon o s v. När hälsan började återgå till något som åtminstone liknar normalt blev det knepigare, och ångesten över risken att dö av sjukdomen, få recidiv, att körtelmetastaserna inte skulle vara borta m m fick mig att ramla ner i flaskan igen under en kortare period. Kände dock en stor avsky inför mig själv för detta, och dessutom kändes det som otroligt respektlöst mot alla de inom sjukvården som hade kämpat med min behandling. För vadå? För att jag skulle supa ihjäl mig efteråt?
Så jag ryckte upp mig, blev ren och har hållit mig ren sedan dess (2 mån).
Precis som du märker jag att det är viktigt att hålla sig igång. Krafterna har inte alls återvänt till det normala och jag är deltidssjukskriven i ytterligare någon månad. Var också chef på mitt jobb men har nu släppt allt det. Kommer att sköta min del av jobbet när jag kommer tillbaka på heltid, men inte mer än det. Tidigare var jag den som alltid gick hem sist, och som alltid var sista instans när något krånglade. No more.

Jag har istället börjat ge mig på de högar med böcker som legat olästa. Tagit upp musicerande på amatörnivå igen, håller på att lära mig ett nytt instrument och tillbringar så mycket tid jag kan ute i naturen tillsammans med hustrun. Allt detta gör att jag överhuvudtaget inte tänker på alkohol längre. Tror egentligen inte att jag någonsin haft ett fysiskt beroende, där kroppen absolut måste få alkohol, utan det har mer varit på det psykiska planet. Ett sätt att tysta den där alltid pågående rösten i huvudet, att sakta ner den racerfart som min hjärna alltid rört sig med.

Tror inte att hustrun kommer att lämna mig, då allt som hänt gjort att vi nu är närmare varandra än någonsin tidigare. Det känns väldigt stabilt, men det går förstås aldrig att vara 100% säker. Men precis som för dig så vore det en händelse som skulle kunna få all min motståndskraft att försvinna. Likaså om min cancer kommer tillbaka och inte är behandlingsbar. I det sista fallet har jag redan bestämt mig för att ta hand om min egen död själv, om inget annat alternativ återstår.

Vad gäller att dölja sina inköp m m så var min strategi liknande din. Bor i en medelstor stad, med 4 systembolag. Genom att jag ibland jobbar i omkringliggande städer så kunde jag planera mina inköp och sprida det på flera städer. Dessutom fanns ju alltid möjligheten att beställa via nätet. Flera sidor som säljer exklusiva alkoholdrycker med leverans direkt hem finns, och i och med att jag har det gott ställt ekonomiskt har inte kostnaden varit ett problem.
Citera
2021-02-12, 10:50
  #5086
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av HannahGraafRyttare
Funderar du fortfarande efter 11 månader på att du skulle kunna rasa fysiskt? Har du annars någon personlig erfarenhet av någon som blivit nykter och försämrats i hälsa efteråt, eller vad är det för historier du har hört? Om du har gjort en allmän hälsokontroll och det såg bra ut så borde du väl känna dig rätt så säker på att du klarat dig ok efter en så här lång tid.

Visst, ett långvarigt riskbruk kan ju påverka på ett sådant sätt att det dyker upp lite problem med tiden, men borde ju inte vara tal om något ras om du i övrigt lever hälsosamt nu. Att känna av lite småkrämpor är nog annars vanligt när man slutat dricka.

Alkohol är en tämligen kraftfull cancerogen och ökar risken för ett antal typer av tumörsjukdomar. Högt blodtryck kan finnas kvar länge, och osteoporos med frakturer även efter lätta trauman hör till. Sedan har vi effekten på hjärtat och blodkärlssystemet. Det är ett tämligen potent gift som vi pratar om.
Det är ändå naturligtvis så att ju längre man kommit från sitt missbruk, desto mer har kroppen lyckats återhämta sig.
Citera
2021-02-12, 11:17
  #5087
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av AttGABAeftermycket
Du har såklart rätt, onödiga hemligheter är bara en tyngd runt foten som hotar att dra ner en. Det finns dock vissa saker som mer handlar om olika tankar jag haft runt min tillvaro och som jag måste hantera själv. Försöker att vara smärtsamt ärlig mot mig själv, men vill inte dumpa över ett ton av negativitet på en annan person som inte förtjänar att riskera att förlora sin gnista. Vissa demoner tycker jag att jag måste hantera själv.



Tack för bra och genomtänkta svar. Jag tror också att det är extremt viktigt att hålla sig sysselsatt. Under perioden då jag behandlades för min cancer så fanns det bara ingen som helst möjlighet att dricka alkohol. Sår i halsen, illamående, kunde knappt få i mig ens sjukhusets näringsdrycker. Gick ner en massa kilon o s v. När hälsan började återgå till något som åtminstone liknar normalt blev det knepigare, och ångesten över risken att dö av sjukdomen, få recidiv, att körtelmetastaserna inte skulle vara borta m m fick mig att ramla ner i flaskan igen under en kortare period. Kände dock en stor avsky inför mig själv för detta, och dessutom kändes det som otroligt respektlöst mot alla de inom sjukvården som hade kämpat med min behandling. För vadå? För att jag skulle supa ihjäl mig efteråt?
Så jag ryckte upp mig, blev ren och har hållit mig ren sedan dess (2 mån).
Precis som du märker jag att det är viktigt att hålla sig igång. Krafterna har inte alls återvänt till det normala och jag är deltidssjukskriven i ytterligare någon månad. Var också chef på mitt jobb men har nu släppt allt det. Kommer att sköta min del av jobbet när jag kommer tillbaka på heltid, men inte mer än det. Tidigare var jag den som alltid gick hem sist, och som alltid var sista instans när något krånglade. No more.

Jag har istället börjat ge mig på de högar med böcker som legat olästa. Tagit upp musicerande på amatörnivå igen, håller på att lära mig ett nytt instrument och tillbringar så mycket tid jag kan ute i naturen tillsammans med hustrun. Allt detta gör att jag överhuvudtaget inte tänker på alkohol längre. Tror egentligen inte att jag någonsin haft ett fysiskt beroende, där kroppen absolut måste få alkohol, utan det har mer varit på det psykiska planet. Ett sätt att tysta den där alltid pågående rösten i huvudet, att sakta ner den racerfart som min hjärna alltid rört sig med.

Tror inte att hustrun kommer att lämna mig, då allt som hänt gjort att vi nu är närmare varandra än någonsin tidigare. Det känns väldigt stabilt, men det går förstås aldrig att vara 100% säker. Men precis som för dig så vore det en händelse som skulle kunna få all min motståndskraft att försvinna. Likaså om min cancer kommer tillbaka och inte är behandlingsbar. I det sista fallet har jag redan bestämt mig för att ta hand om min egen död själv, om inget annat alternativ återstår.

Vad gäller att dölja sina inköp m m så var min strategi liknande din. Bor i en medelstor stad, med 4 systembolag. Genom att jag ibland jobbar i omkringliggande städer så kunde jag planera mina inköp och sprida det på flera städer. Dessutom fanns ju alltid möjligheten att beställa via nätet. Flera sidor som säljer exklusiva alkoholdrycker med leverans direkt hem finns, och i och med att jag har det gott ställt ekonomiskt har inte kostnaden varit ett problem.
Samma här, jag har haft chefsbefattningar hos fem olika arbetsgivare sedan drygt 20 år tillbaka och alltid varit den som brytt mig, engagerat mig, tagit mig an de anställda som mått dåligt. Genom åren har det hänt ofta att anställda bett om att få byta avdelning just för att få mig som chef, jag har blivit utsedd till "årets chef" vid några tillfällen osv. MEN, det är aldrig, aldrig någon som satt sig ned och frågat hur JAG mår. När jag ser tillbaka på det kan jag sannerligen inte för mitt liv förstå hur jag har kunnat hålla på i så många år, träffat så många människor, sitta på så många möten utan att NÅGON ENDA människa sagt eller gjort något. Det är för mig ett mysterium. Sedan tror jag, precis som du, att mitt beroende var mer psykiskt än fysiskt. Trots att jag rimligen borde haft ett svårt fysiskt beroende efter +10 års dagligt intag av 50-75 cl starksprit eller motsvarande mängd starköl eller en kombination, möjligen söndagar undantaget men ofta blev det åtminstone tre öl på något hak även på söndagar. Jag slutade rakt av, från en dag till nästa. Ingen nedtrappning, inga mediciner. Genomled väl cirka en veckas svettningar och mardrömmar men i övrigt inga fysiska symptom. Suget däremot var som värst vecka 2-3 för att lugna sig och sedan drämma till rejält efter 3 månader igen. Det klingade dock av och sedan dess - ingenting (ännu..).
Citera
2021-02-12, 11:34
  #5088
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av AttGABAeftermycket
Alkohol är en tämligen kraftfull cancerogen och ökar risken för ett antal typer av tumörsjukdomar. Högt blodtryck kan finnas kvar länge, och osteoporos med frakturer även efter lätta trauman hör till. Sedan har vi effekten på hjärtat och blodkärlssystemet. Det är ett tämligen potent gift som vi pratar om.
Det är ändå naturligtvis så att ju längre man kommit från sitt missbruk, desto mer har kroppen lyckats återhämta sig.

Cancer är ju en sak, såklart, och att risken är högre håller väl i sig även efter att man slutat. Cancer kan ju också vara aggressivt. Skönt att din tumör är borta nu i alla fall! Visst har man även högre risk för andra åkommor då man långsamt skadat celler lite överallt i kroppen och det kan ta tid för dem att säga ifrån. Jag menade bara på att fullständigt rasa fysiskt, på grund av alkoholen, känns ju som att den risken minskar rejält allteftersom tiden sedan man senast drack ökar.

Jag själv t.ex har inte druckit något sedan förra sommaren, så det är mer än ett halvår sedan. Efter det har jag varit på hälsoundersökning med blodprover och allt. Det jag tänker för mig själv är att jag förvisso inte kan räkna med att inte några saker dyker upp över tiden, men det känns väl ändå som att risken för att jag ska rasa helt plötsligt är väldigt liten. Nu finns det ju alltid åkommor som gör att hälsan går från topp till botten snabbt, oavsett om man har druckit och/eller levt hälsosamt eller ej.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in