Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Börja med små steg och mål, försök skippa alkoholen till middagen eller kanske vara vit en helg.

Det är ett val att fortsätta leva i ett missbruk. Folk med cancer kämpar emot.

Som sagt, jag har själv haft alkoholabstinens som ung. Det är ett val att bli missbrukare. Jag valde att inte bli det trots att ha druckit på det vis som för var normalt bland unga, dvs med högrisk beteende. Jag vet att jag hade ren tur bara som inte är alkoholist utan kan unna mig en öl ibland (jag tycker om smaken). Visst, att lyssna på musik och dricka och även som omväxling röka inomhus kunde kännas trevligt på ett vis. Att brygga vinblask i tunnor som knappt var drickbart men putsade humöret sure, men jag skulle aldrig dricka sådan smörja igen. Aldrig mer tända en cigarett. Folk kan röka rakt i mitt ansikte och det enda som sker är att jag hostar av att det är äckligt att känna röken. Jag blir aldrig röksugen efter att jag rökte 18 år mer eller mindre som en borstbindare dagligen. Vet du varför? Mindset.

Skippa sjukdomssnacket. Alkoholism bygger man upp. Man är inte ett kolli, en grönsak utan tankar eller normalt ansvarstagande. En oförmögen stackare som inte klarar av något alls i händerna på en obotlig "sjukdom". Min adhd är mer än sjukdom isåfall för den kan jag inte påverka. Bara mitt beteende som berör min personlighet.

Missbrukare ska inte betraktas som offer för något yttre de saknar kontroll över, eller ett inre tillstånd. De väljer att vara sjuka eftersom tillfrisknandet kräver arbete. Ångest och obehag. Du ser knappast svårt cancersjuka eller människor som drabbas av sjukdomar av svårare att, ge upp såsom missbrukare gör

Jo de väljer, varje gång de är onyktra. Jag valde att börja hälla ut alkoholen. Jag drabbades av äckel av att se alla och även mig själv onyktra. Att känna lukten ur min mun och antagligen utsöndras ur mina porer. Det kanske riktades mot alkoholen och inte mig själv. Men även om man öppnar en öl för mycket, är det sällan långt till vasken och det går finfint att börja tömma burkar även efter att man knäppt en. Man måste inte dricka upp.

Jag respekterar de som är på väg. Dvs de som kämpar för att tillfriskna och har svårigheter med att hålla sig kvar på banan. Inte de som säger att det är apan på axeln som spelar.

Alltså, jag är en sådan alkoholist som börjar med några folköl ena dagen, sen ett sexpack andra dagen, sen systembolaget tredje dagen och tre månader senare måste jag söka vård. När jag väl druckit så kan jag inte slut utan enorma ansträngningar och många försök.

"En vit helg" jo tjena

Jag drack bara folköl senaste halvåret! Nu dricker jag inget!

Jag skymtade "skippa sjukdomssnacket" när jag scrollade och bestämde mig för att inte lästa ditt inlägg, för det som står där är definitivt skitsnack.

Nej inte när offerkoftan sitter hårt. Du hade inte ens behövt citera och när du ändå gjorde det, bara skrivit #offer

Det är ett mindset och människor som talar om att kämpa med det, är mer att ta på allvar än de som påstår att det är en sjukdom bortom kontroll när alla människor som drabbas av sjukdomar kämpar mot dem överlag. Varför ska man tycka mer synd om alkoholister än cancerpatienter?

Alla vuxna människor är ansvariga över hur de väljer att leva därefter mår de som de lever. Jag har däremot aldrig sagt att det inte är mycket svårt att vara på botten och börja kämpa sig därifrån. Jag har heller aldrig påstått att inte de livssituationer som uppstår till följd av missbruk eller psykisk ohälsa i sin tur innebär ytterligare omständigheter som gör livet svårare för de som drabbas av konsekvenserna av deras egna situation. Däremot är man inte hjälplös, utom kontroll och helt i händerna på en sjukdom som styr allt.

Isåfall skulle ingen bli nykter eller drogfri.

Kämpa på!

Jag tror ni har rätt båda två. Jag är rätt övertygad om att det finns personer där alkoholen verkligen naglar sig fast likt en sjukdom och att man faktiskt inte kan hjälpa att man är beroende. Och så finns de naturligtvis andra som super sig i fördärvet av egen vilja (som jag gjorde).

Och precis som med fetma (som mig veterligen kan ha genetiska orsaker och därmed klassas som en sjukdom), där en del skyller på genetik, så finns det garanterat alkisar som skyller sitt fortsatta drickande på att det är en sjukdom, man kan inte hjälpa att man dricker.


Så jag tror ni båda har rätt. För en del är det en sjukdom och man kan verkligen inte sluta dricka utan stora insatser från samhällets sida. Och en del andra skyller ifrån på detta när de fortsätter dricka fastän de i själva verket hade kunnat lägga av (om de verkligen ville). Men hur ska man kunna veta vilken sorts alkis den eller den personen är? Det är ju omöjligt att veta.


Men vad jag vet är följande:
Den fria viljan var, hos mig, grymt decimerad i styrka när jag var nere på botten nu sist. Att säga att det "bara är och sluta" är verkligen inte rimligt. Det vore detsamma som att kräva att någon som sitter i rullstol får använda trapporna om de nu vill komma upp ett våningsplan. Visst, det går ju, men lätt är det fan inte. Men det är också (anser jag) fel att i min situation skylla ifrån mig och säga att det ligger bortom mig att ta mig ur. Det går, det är bara jävligt, förbannat svårt.

Tjena grabben.

Här kan du läsa om varför det inte "bara är ett val" eller ett "mindset" för alla: https://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/diagnoser/beroende/

Alla kan bli nyktra, men det är inte lika lätt för alla att bli nyktra och hålla sig nyktra.

Vem har skrivit att det är mer synd om alkoholister än cancerpatienter? Dock får de flesta alkoholister även cancer med åren.

Jag klarade att ta mig till mötet nykter som jag hade bestämt i alla fall. Fint att träffa gamla vänner som saknat mig. Nu blir det lättare. En första liten seger.

Helt knasigt. Riddargatan ville inte ta emot mig utan hänvisade till Maria. Var där på akuten ikväll bara för att jag ville se vart det låg. Och läkaren där ville lägga in mig men jag kan inte vara borta från jobbet mer. Men funderar på att ta ledigt ett par dagar nästa vecka för inläggning. Helt sjukt det här

Kvinna.

Jag vet. Vi har alla olika historier. Jag drack efter trauman och drabbades sedan psykiskt illa men jag tog itu med allt och de trauman som låg under allt.

Jag förstår att det är ett normalt drickande för unga människor när de är i riskzonen, som jag la till och att jag ändå bör ha haft bra kontroll för att ha en sådan hälsosam livsstil som jag har idag. Men det jag säger har jag rätt i. Alkoholism bygger man upp.

Psykisk ohälsa är inte en sjukdom i sig, ändå är det något som drabbar en. Även det kan man ta sig igenom. Jag har lyckats även med det och det är faktiskt svårare . Det är på tiden att vi faktiskt slutar se missbrukare som hjälplösa. Vi är flera i min närhet som lever väldigt bra, har en sund livsstil och inställning. Som inte gillar att vara påverkade och njuter av livet opåverkade.

Det var inte lätt för oss. Vi har även vi olika historier men är helt lika i slutet när det kommer till den attityd vi har till vår hälsa, vårt eget ansvar och vikten av att man fungerar som samhällsmedborgare och vuxen

Det spelar ingen roll om andra har det väldigt lämpligt eftersom vi är väldigt många andra om gått igenom allt och kommit ut helskinnade. Dvs verkligen varit på botten på så vis att vi likaväl kunnat strukit med. Jag som andra

Det är ett val. Det är ett mindset. För du har aldrig varit omkring missbrukare om du inte hört dem älta om allt som är fel och hur hemska allt och alla är mot dem, andra missbrukare till nyktra anhöriga osv. Men gör de något för andra? Nej. Så fort det finns krav kommer offret i dem fram. Samtidigt är det såklart bekvämt att kalla det sjukdom när så många av dem är så moraliskt låga och själva fördärvar liksom ärrat människor för livet.

Men... Det finns en sak vi bör se till. Vi är inte alls alla lika för det finns missbrukare som gör vad som helst påverkade. Våldtar. Misshandlar. Attackerar barn och äldre. Stjäl från de närmaste anhöriga osv. De finns men de är inte alla missbrukare. Tvärtom finns det många som aldrig någonsin skulle kunna föreställa sig sådant. Som får problem för att de är snällare och mer empatiska vad sägs om godhjärtade och så vidare.

Det är inte en sjukdom bara för att gravt störda människor har svårt att hålla masken.

Det är ett mindset för oss som är samma människor oavsett om vi är påverkade eller nyktra och när vi är påverkade faktiskt kan känna avsmak av enklare saker som är i strid mot vår personlighet såsom att lukta alkohol omkring barn eller prata för högt, svika de viktigare personerna vi har i våra liv, bli för självcentrerade osv

Det är ett mindset eftersom det handlar om hur långt människor är beredda att gå. De med lägst moral, de är nog de som stannar längst i missbruket. För när hjärnskadorna är mer påtagliga gör det knappast ändå någon skillnad

Jag må leva i en värld där det ska tyckas synd om människor som traumatiserar andra men missbruksvården har lämnat en djup avsmak hos mig efter att ha upplevt den omoraliska och falska världen där allt och alla attackeras på olika vis. De ska ses som offer. Men jag ser dem som förövare och jag garanterar att jag inte vill arbeta med människor som inte själva vill se vad de gör och ta avstånd från att umgås med de absolut fulaste av karaktärer.

Jag vet att alkoholister får cancer. Min förälder gick bort pga det. Och jag har aldrig haft något annat än en bra relation med honom men, jag var aldrig naiv nog att tro att det var ett lätt liv. Han valde cancer eftersom han valde bort behandling som krävde nykterhet. Min morfar dog även tilll följd av alkohol. Ett halvsyskons farbror dog av fallolycka när han var full. Annat halvsyskons farbror sannolikt av hjärtstopp pga alkohol och mediciner. Jag vet att människor dör och jag vet att många inte heller är de uslaste utan människor likt dig och mig men min livshistoria kvarstår.

Kan jag sluta. Kan du. Men du kan aldrig påstå att mina abstinens var lättare än andras. Faktum är att min resa nog var 10 ggr värre än de andra gör för att starta om livet. För jag hade varken samhället eller andra till hjälp. Inte ens en ordentlig fast bostad eller pengar att lita till pga massa krångel hela tiden osv. Det tog många år för mig att ordna upp allt människor med stöd gör på ett par månader eller ett halvt år.

Kan jag kan du. Det är ett mindset i slutändan. Viljestyrka, seghet men också moral.

Skillnaden mot cancer är att det krävs att människor som jag ska tycka synd om andra när jag sett igenom allt ont de gör. Det är snarare synd om deras offer. För det är ett fåtal som bara utsätts i missbruksvärlden. De flesta är förövare också.

Människor som kämpar är värda all respekt. Men människor som är onda, är inte sjuka under ett missbruk de är det för vad de har inuti dem själva. De gör människor snarare sjuka av att fara ut för dem. Och där ligger problemet. Det är ondskan som slätas över. En vanlig missbrukare går att leva med och runt men inte någon som skadat andra och det är ju alltid dem som ska gömmas under sjukdomsbegreppet.

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag har temperament när det kommer, särskilt till män som uppträder mycket illa. Höll på att bli påkörd av några dårar idag och hade inte lust att riskera att ligga med ben och höftskador på lasarettet över december. Så jag tog bild på bilen eftersom jag var så förbannad och visste att det kan bli problem. Tog på dem också och gick efter in på Biltema och fick ett utbrott. Kallade dem för pissluffare. Utgår ifrån att några som kör som de gjorde, även är missbrukare och kallade dem för jävla pundare. Nykter. Jag hade gjort det som full också. Mot ett barn? ALDRIG! Jag har aldrig svurit ens åt ett barn i hela mitt liv. Däremot går det upp ju mer vilka andra är. Medelålders kvinnor kan jag fräsa i ngt åt, män kan jag skrika rakt i ansiktet eftersom de provocerar mig enormt. Ja antagligen för våldet eller åtminstone trauman de utsatt mig för när jag varit onykter. Det mesta du gör påverkad är det du skulle kunna göra som nykter. Och om du börjar tappa dom onykter och förändras, då är du med och märker vad som sker, åtminstone lite. Skulle jag skrikit åt ett barn (vilket heller aldrig hänt) som full, klart att jag hade fattat att något började bli fel. Så folk som dricker och sedan slår partner och barn osv. De är inte sjuka, de gör bara som de vill precis som jag hade kunnat strunta i att handla på Biltema och gjort vad jag oftast gör när något retar upp mig, ignorera.

Sedan påverkas människor av att vara påverkade, absolut. Humör, impulsivitet etc kan försämras otroligt. När de gått i botten är all skam borta. Men det tar inte en månad eller ett år. De måste bygga upp missbruket först. För de som tappar humöret fulla men håller det i balans annars är det som regel något fel på. Även om vi vet att alkohol är bland den värsta drogen när det kommer till våld.