Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Absolut första steget är att verkställa alla utvisningar som ligger på kö samt att bli av med de som befinner sig illegalt i Sverige. Ett fokuserat arbete på detta borde leda till att fungerande metoder utvecklas. Allt annat är rimligen ”premature optimization” i nuläget.

Det håller jag helt med om.
Men jag ser inget problem i att bedriva opinionspåverkan, i riktning mot repatriering, under tiden.

Det mentala trasproletariatet har forcerat dörrarna och klampar in på finmattorna.

"Höhöhö - inte låsa sig vid realism, va!"

"Höhöhö - najs!"

Det kontraintuitiva svaret på frågan är som sagt att Nej, man ska faktiskt inte vara realistisk inför framtiden - man ska vara pragmatisk. Och den som inte förstår skillnaden ska sitta ner och lyssna på den som gör det. Nu talar vi om filosofi som det går att förankra med akademisk dominansterminologi - men också klara verba för plebejerna.

Att "gilla läget" är att vara pragmatisk, inte realistisk. Och verkligen inte "uppgiven" som någon trodde. Det handlar istället om att inte slösa kraft på att önska att landet låg bättre än det gör - utan istället använda de möjligheter som står till buds för tillfället, på bästa sätt.

Om att inte kissa på sig av förtvivlan över en uppförsbacke eller avsaknaden av träd, utan röra på sig fysiskt och mentalt för att utröna svagheter och luckor.

Så - jo, skillnaden står samtidigt mellan "defaitism" och pragmatism. Mellan att vara en nyttig idiot och att inte vara det. Att vara så förmäten att man tror att man vet vad som är möjligt eller inte, där man sitter och hukar med begränsad horisont.

Ja märkligt att de tar upp detta samtidigt som nationalism är på allas läppar. Väldigt märkligt.

Opinionspåverkan är givetvis helt nödvändig. Men den ska vara saklig. Det är osaklighet och fejkade narrativ som har skapat detta helvete. Då ska man ju inte själv använda osaklighet och fejkade narrativ. Då blir man ju en del av problemet istället för en del av lösningen.

Det är just det som är väldigt intressant. Alltså att man känner att man måste förankra åtgärder som kan te sig drastiska nu, i rådande paradigm, som väl är på väg ut i vilket fall om helst. Den hysteriska skenhelighetens ("det handlar om baaarn!") tidevarv är snart helt till ända. Om vi har en solid majoritet som inte tycker att massiv repatriering är det minsta fruktansvärt är det lilla fåtal som inte anser det ett mycket litet problem. Det är ju inte utrotning vi talar om. Inget som kräver mörkläggning. Det räcker säkert alldeles utmärkt med att hänvisa till statliga finanser i uselt skick och det omöjliga/absurda i att bekosta det importerade trasproletariatets uppehälle. Nu har de varit här. Krigen är slut. Åk hem.

Du verkar reagera defensivt utan att detta är påkallat.

Jag förstår precis vad du menar med skillnaden mellan pragmatiskt och realistiskt.

Mitt inlägg syftade till en tolkning och förklaring av begreppet "kretsloppsmigration" enligt välvillighetsprincipen. Jag vill mena att det är tydligare att direkt ta avstånd från uppgivenhet och mana till hopp gentemot vår gemensamma målsättning än att ta omvägen via det stipulerade begreppet "kretsloppsmigration" som av förklarliga skäl riskerar att föra tankarna till kretsloppsmigration.

Jag betackar mig för epitetet "mentalt trasproletariat" men tillgodogör mig förolämpningens implikation med tillbörlig pragmatism.

Ahhh... En "trådgigant" gör entré!

Nudge, nudge.

Är det Fucktards filosofi du inspirerats av?

Medan vi väntar på att trådgiganternas "Hemvändande" ska börja, kanske lockade av Enochs "hundratals miljarder per år", kan vi börja peta lite i separatismen. Nu när hattfolket enligt Långbågens spaning verkar ha kapat nationalismen, för att utnyttja för sina egna sinistra ändamål får man förmoda, måste vi överlägga om inte separatismen blir nästa desperata steg i kampen för att undkomma brunfolkets plågor.

Malmö är ju redan förlorat, och jag undrar om inte Göteborg också är det. Stadens forna bestånd av "goa gubbar" har bytts ut mot ilsket stirrande araber och bajsnödiga hipsters som inte vågar gå utanför dörren, förutom då helgknarket ska inhandlas. Nej, vi får se södra Sverige som förlorat. Vi har en naturlig barriär i form av Vänern och Vätterns södra stränder. Varför inte knoppa av allting söder om denna linje och ge regionen till politikerna, journalisterna, araberna, somalierna och afghanerna? I Beowulf fick vi ju veta hur det går när man skickar syltryggarna i Götaland för att hjälpa den danske kungen. Götarna klarade inte av Grendel och hans morsa utan att lida svåra förluster. Samtidigt nämns de mystiska svearna som man som engelsman måste ha blivit lite nyfiken på. Hade man skickat en närking eller värmlänning hade det nog räckt med att skicka ett par stycken för att få ordning nere i Roskilde.

Separatismen, mina kära trådgiganter och trådföljare, kommer att bli nästa strid i mediakriget. Redan nu talas det försiktigt om gated communities i pressen, men som alla kan gissa räcker inte ett vitmålat staket i allmogestil från Bauhaus och en väktare från Securitas beväpnad med ficklampa för att stoppa brunfolket när de vädrar blod och vill låna Audin, mobiltelefonen eller dottern i ett medelklasshem. Nej, vi behöver en mur. Berlinmuren verkar ha varit en robust konstruktion eftersom den lyckades stänga fascismen ute från den Demokratiska Republiken i decennier. Kan man hitta ritningarna till Berlinmuren på nätet? Trump verkar också ha skickliga murare i sin administration.

Lösningen är alltså En Trump-Berlin-Mauer efter Vänerns och Vätterns södra stränder för att hålla Grendels avkommor borta från Svea. Skulle ni götar gå med på att bli sveoner för att slippa kaozet, genom att lämna ert Heimat nere i Södern? Ni skulle naturligtvis tvingas lära er svenska, men vi får lösa det med SFI eller någonting liknande.

Jag raljerar bara, tänker ni. Men jag tror att delningen av Sverige kommer att komma upp på dagordningen ganska snart. Jag spår att Svenska Dagbladet eller Kamratposten kommer att börja smyga in ledare som försiktigt vänjer Sverige vid den tanken.

På vilket sätt är det ett "fejkat narrativ" om en familjeförsörjare sponsras att bli brevbärare i Aleppo ur biståndsbudgeten? Och från dag ett lättar på bidrags- och bostadstrycket i Helsingborg med en familj.

Var ligger osakligheten?

Det är inte sant att "fejkade narrativ" har skapat problemen vi sitter - däremot att "fejkade narrativ" är empiriskt förfärande effektiva att påverka den fysiska verkligheten omkring oss. Hur "realistiskt" var det 1980 att vi skulle trenda mot minoritetsstatus 2020? Och ändå, är vi nu här.

Det som skadat oss har varit den riktade, uthålliga avsikten bakom "de fejkade narrativen". Allt fantiserande, prövande, justerande, applicerande, alla tillfällen som gripits i flykten och alla omständigheter som vänts till fördel.

Det har inte skötts av svartpillrade stoiker eller "realister" som inte ser längre än näsan räcker, utan av hansynslösa pragmatiker som vet att de inte på förhand behöver veta vad som är möjligt för att göra det möjligt.

En intolerant tiondel av befolkningen

Ibland stöter man på uppgifter som är häpnadsväckande. För en tid sedan stötte jag på uppgiften om att det endast var ca 10 procent av befolkningen i de dåvarande brittiska kolonierna som sedan blev USA som var engagerade i upproret mot kolonialmakten. Resten av befolkningen var antingen passiva/neutrala eller lojala med den brittiska kolonialmakten.

En intolerant minoritet om 10 procent av en population kan alltså ändra världshistorien.

En annan fantastisk uppgift var att endast 1-2 procent av stridande förband i en värnpliktsarmé faktiskt skjuter med intentionen att träffa motståndarna. Det är därför som specialstyrkor är så effektiva mot vanliga trupper eftersom ett litet vältränat förband som de facto skjuter för att träffa motståndarna kan upplösa mycket större men sämre motiverade/tränade enheter.

Något att fundera kring i mediakriget mot svenskarna? De små väl motiverade och tränade specialstyrkorna som håller stora populationer i schack.

Med tanke på blatteriets geografiska spridning så tror jag snarare på utspridda enklaver. Vilket jag härmed döper till Sverige-arkipelagen.

Jo, men trådgiganternas feberhallucinationer om hemvändandet kan lika gärna handla om att brunfolket vänder "hem" till Sveriges Dixieland, i krokarna runt Malmö.