Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Mångfald framhålls ofta som ett sätt att rätta till historiska orättvisor. Eftersom icke-vita, minoriteter och kvinnor förtryckts så behövs det åtgärder för att politik, universitet och media bättre ska "spegla" samhället som det ser ut och inte som det patriarkala och vita förtrycket har förvrängt det till att se ut.

Men vad händer om en minoritetsgrupp sett till sin andel av befolkningen inte är underrepresenterad på exempelvis universitet, utan överrepresenterad? Hur ska de som förespråkar mångfald och kvoter för särskilda grupper agera då? Faktum är att det inte finns något bra svar på den frågan. Eftersom hela mångfaldsidén är feltänkt från början är det inte underligt att den, väl tillämpad i verkligheten, också får märkliga konsekvenser i praktiken.

Vid högtidliga och för övrigt ibland även vid vardagliga tillfällen tala vi gärna om samhället -staten, kommunen – såsom det för oss alla gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet. Bilden har måhända efter den senaste stora författningsreformen fått en flitigare användning än tillförne, men även under det politiska fåväldets tid tillgreps den från makthavarnas sida i synnerhet när det gällde att hos massorna inpränta känslan av förpliktelse till det allmänna, skyldigheten att bära bördor och bringa offer. Det är kanske också i pliktkänslan som uppfattningen om samhället såsom det gemensamma hemmet starkast och bäst kommer fram. Sin egen rätt och sin egen andel är den enskilde sällan sen att hävda, men i omtanken om andra är han icke lika snar.

Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.
...
Det är den stora uppgiften för en ärlig demokratisk politik att göra samhället till det goda medborgarhemmet.
...
Enligt en vulgär småborgerlig uppfattning vilja ju vi socialister striden för dess egen skull och knyta våra förhoppningar om framgång till en ständig oro och skärpta motsättningar. I verkligheten äro vi, även socialt sett, mycket fredsvänliga. Inom den socialistiskt skolade delen av arbetarklassen är det en ganska allmän mening, att det nya och bättre samhället säkrast och bäst reses under fredlig utveckling. Vi betrakta arbetet som den förnämsta källan till rikedom och kultur.
...
Den stora uppgiften för ärlig demokratisk politik är, såsom redan sagts, att göra vårt land till det goda medborgarhemmet, med tryggad existens för dem, som där bygga och bo, med allas samverkan för gemensamt bästa.
...
Den känsla av trygghet till existensen, som förvissningen om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på ålderdomen skänker, gör den enskilde mer medveten om sitt medborgarskap. Den alstrar också den samhörighet med det allmänna, den hemkänsla, som är kännetecknande för en god demokrati. Men den sittande regeringen tycks sakna sinne härför.
...
Vi resa inga krav på att man bara skall ”dela lika”. Jag trodde ett slag att detta icke skulle behöva försäkras, men så såg jag att en av våra författare i ett för övrigt förträffligt tal till ungdomen utropar:

” Framför allt, tro icke den lockande läran, att allt blir bra, bara vi dela upp penningen mellan oss. Vi svenskar kunna lika litet som andra nationer leva på att dela. Det är mycket viktigare för oss att skapa nya värden, ekonomiska och kulturella.”

I Marx och Engels Det kommunistiska partiets manifest kallas trasproletariatet en "farlig klass",eftersom den mot betalning lätt kan övertalas att kämpa för reaktionära syften.