Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Snygg spaning, om jag tolkar dig rätt.

"Defaitism" är ordet du söker.

”Hemvandringen” är bara ännu en cynisk affärsidé för att krama skattepengar ur landet. Det enda rimliga är att ställa de ansvariga till svars och sätta upp en stor jävla skylt över Sverige: ”Vi får aldrig glömma.”

Möjligen pratar vi förbi varandra här. ”Hemvandringen” som presenteras i tråden är både motbjudande och orealistisk. Men den åsikten innebär INTE någon defaitism.

Det invandrade trasproletariatet bör såklart lanseras som ett begrepp i debatten. Viktigt att vara tydlig med att det är en parasiterande och tärande klass. Sedan kan vi diskutera vad som ska göras med dem.

Du vill ha kvar det invandrade trasproletariatet i landet alltså? Du kanske vill utveckla varför du anser repatriering vara något motbjudande.

Ja, och det som verkligen falsifierar Marx är att hans analys bara fungerade i etniskt sammanhängande stater. Det som (i USA) benämns medelklass är en bred benämning som i stort inkluderar de flesta vita amerikaner. Mycket riktigt har också medelklassen krympt rejält i USA. Den extrema överklassen definierar sig tilltagande som icke-vit (nu >25%) troligast pga inkorporation av indier men även judar (vars identitet kan växla). Och mycket riktigt har nu demokraterna blivit det största partiet bland de amerikanska superrika. När Gervais häcklar de rika och vackra i Hollywood beskylls han omedelbart för att vara högerextrem — av de rika och vackra, liksom av media, som ju kontrolleras av de förstnämnda. Allt som inte kan tyckas rikta udden mot västvärldens grundbefolkning är nu högerextremism.

Tillägg:

En bra beskrivning av den delstat där brahmin-dalit-axeln kommit längst i sitt arbete att nå den fulländade neofeodala strukturen, med en krossad ursprunglig medelklass:

According to one United Way study, over half of Latino households can barely pay their bills. “For Latinos,” notes long-time political consultant Mike Madrid, “the California Dream is becoming an unattainable fantasy.”
In the past, poorer Californians could count on education to help them move up. But today’s educators appear more interested in political indoctrination than results. Among the 50 states, California ranked 49th in the performance of low-income students.

[...]

Ultra-green policies also work against the state’s proclaimed goal of building more than 3.5 million new housing units by 2025. In accordance with its efforts to reduce car use, the state mandates that most growth occurs in already-crowded coastal areas, where land prices are highest. But in cities like San Francisco, the cost of building one unit for a homeless person surpasses $700,000. California’s inland regions, though experiencing population gains, keep losing state funding for decrepit highways in favor of urban-centric, mass transit projects—yet transit use has stagnated, especially in greater Los Angeles.
The state, nevertheless, continues its pursuit of policies that would eliminate all fossil fuels and nuclear power—outpacing national or even Paris Accord levels and guaranteeing ever-rising energy prices. Mandating everything from electric cars to electric homes will only drive more working-class Californians into “energy poverty.” High energy prices also directly affect the manufacturing and logistics firms that employ blue-collar workers at decent wages. Business relocation expert Joe Vranich notes that industrial firms account for many of the 2,000 employers that left the state this decade. California’s industrial growth has fallen to the bottom tier of states; last year, it ranked 44th, with a rate of growth one-third to one-quarter that of prime competitors like Texas, Virginia, Arizona, Nevada, and Florida.

[...]

California’s leaders apply climate change to excuse virtually every failure of state policy. During the California drought, Brown and his minions blamed the “climate” for the dry period, refusing to take responsibility for insufficient water storage that would have helped farmers. When the rains returned and reservoirs filled, this argument was forgotten, and little effort has been made to conserve water for next time. Likewise, Newsom and his supporters in the media have blamed recent fires on changes in the global climate, but the disaster had as much to do with green mandates against controlled burns and brush clearance than anything occurring on a planetary scale. Brown joined greens and others in blocking such sensible policies.
Few climate advocates ever seem to ask if their policies actually help the planet. Indeed, California’s green policy, as one paper demonstrates, may be increasing total greenhouse-gas emissions by pushing people and industries to states with less mild climates. In the past decade, the state ranked 40th in per-capita reductions, and its global carbon footprint is minimal. Renewable energy may be expensive and unreliable, but state policy nevertheless enriches the green-energy investments of tech leaders, even when their efforts—like the Google-backed Ivanpah solar farm—fail to deliver affordable, reliable energy.
It’s not so surprising, given these enthusiasms, that progressive politicians like Garcetti—who leads a city with paralyzing traffic congestion, rampant inequality, a huge rat infestation, and proliferating homeless camps—would rather talk about becoming chair of the C40 Cities Climate Leadership Group.
Reality is asserting itself, though. Tech firms already show signs of restlessness with the current regulatory regime and appear to be shifting employment to other states, notably Texas, Tennessee, Nevada, Colorado, and Arizona. Economic-modeling firm Emsi estimates that several states—Idaho, Tennessee, Washington, and Utah—are growing their tech employment faster than California. The state is losing momentum in professional and technical services—the largest high-wage sector—and now stands roughly in the middle of the pack behind other western states such as Texas, Tennessee, and Florida. And Assembly Bill 5, the state law regulating certain forms of contract labor, reclassifies part-time workers. Aimed initially at ride-sharing giants Uber and Lyft, the legislation also extends to independent contractors in industries from media to trucking.
At some point, as even Brown noted, the ultra-high capital gains returns will fall and, combined with the costs of an expanding welfare state, could leave the state in fiscal chaos. Big Tech could stumble, a possibility made more real by the recent $100 billion drop in the value of privately held “unicorn” companies, including WeWork. If the tech economy slows, a rift could develop between two of the state’s biggest forces—unions and the green establishment—over future levels of taxation. More than two-thirds of California cities don’t have any funds set aside for retiree health care and other retirement expenses. The state also confronts $1 trillion in pension debt, according to former Democratic state senator Joe Nation. U.S. News & Report ranks California, despite the tech boom, 42nd in fiscal health among the states.

[...]

California increasingly resembles a model of what the late Taichi Sakaiya called “high-tech feudalism,” with a small population of wealthy residents and a growing mass of modern-day serfs. Delusion and preening ultimately have limits, as more Californians are beginning to recognize.

https://www.city-journal.org/california-high-tech-feudalism

Mycket bra analys. Redan Marx vet ju inte riktigt hur han ska förhålla sig till trasproletariatet, eftersom det (som sagt) inte producerar eller äger något. I dag är det denna stora grupp som utgör det enskilt största hindret för en socialistisk stat, om det är en sådan man är ute efter. Att gynna trasproletariatet kostar mest en helvetes massa pengar och går stick i stäv med arbetarklassens intressen, i den mån vi fortfarande har en arbetarklass i det postindustriella Sverige.
Helt enig.

Det är denna kategori icke-svenskar som först måste lämna landet, oavsett metod.

Damage control. Nationen är nu grunden för den liberala världsordningen. Och välfärdsstaten.
Bara så ni vet.

Men nationen utgör fortfarande ramen för den liberala världsordningen, och ligger också till grund för mycket som är gott: Välfärdsstaten hade inte vuxit fram utan nationen, säger Paulina Neuding.

Citatet från en intervju i NWT. Mer saxat från den:

– Den brittiske journalisten David Goodhart har myntat begreppen anywheres och somewheres för att beskriva två typer, givetvis extremer på en skala: Anywheres rör sig lätt mellan miljöer medan somewheres är bundna till en viss plats. Och när den mobila klassen i allt högre utsträckning ifrågasätter nationen, och gamla nationella identiteter, innebär det att man också riskerar att överge gamla lojaliteter i förhållande till somewheres. Där finns mycket av bränslet i de konflikter som rasar för närvarande inom samhällen i väst. När nationen får stå tillbaka tillskrivs plötsligt sådant som klass och andra typer av identiteter mer avgörande betydelse.

Där kom klasskampen in igen. Klass som identitet före nationalitet. Vad säger Malcom K om det?
Neuding menar att klassfrågan tar plats i i politiken på nationens bekostnad. Håller helt med.
Klass är potemkinkulisser för samhällsdebatten.

Notera att rädslan att somewheres tappar lojaliteten till eller toleransen för anywheres lyser igenom. Den liberala världsordningen är hotad om somewheres inte längre får någon lojalitet när de själva avsagt sig lojaliteten med anywheres dvs nationer. Att framträdande liberaler kallar vanligt folk deplorables har ett högt politiskt pris. Det har tydligen insetts att den grundsynen är ett reellt hot mot anywheres och nu anbefalles nationell samling. Men inte för somewheres välgångs skull utan fortfarande enkom för att anywherses skall kunna fortsätta sin framfart.

Och det avslutas med en liten spaning i artikeln:

Så är innebörden av medborgarskapet nästa strid efter migrationen?

– Medborgarskapets innehåll kommer att bli en viktig strid.

https://www.nwt.se/2019/12/27/intervju-paulina-neuding-gamla-lojaliteter-riskeras/

Märkligt ändå att Neuding och Cwejman synkront börjar med politisk appropriering av nationalism och dess syn på medborgarskap, mångkultur och mångfald just nu.
Givetvis en slump.

Nationalismen är tydligen den nya liberalismen.
Det borde vi förutsett då historien har en tendens att upprepa sig. Mål och medel.

Även Labour i Storbritannien har börjat dilla om "progressive patriotism".

Så visst fan är det koordinerat.

Jag har aldrig uttryckt något annat än att en massiv repatriering är nödvändig. Det jag vänder mig mot är att förpacka ordet i ett fejkat narrativ om ”hemvandring” som dessutom uppenbart avser att suga åt sig massor av skattepengar.

Även jag hade föredragit en dödsmarch via Bosporen, av NKVD-typ. Men det hindrar inte att jag tycker det är bra med flera olika narrativ som pekar i samma riktning. Att det kommer att gå åt många miljarder av skattepengar är oundvikligt, oavsett vilken metod man väljer.

Problemen & kostnaderna idag är redan så stora att några hundra miljarder om året ändå skulle vara lönsamt att lägga på en storskalig repatriering.

Huruvida dessa pengar skall lägga på morötter & eller piskor är för mig likgiltigt, bara det fungerar.