Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Kommunstyrelsens ordförande, Christian Sonesson, satte ensamkommande att bo i husvagnar och motiverade detta med att han hade ett ansvar inför sina egna kommuninvånare att ge dem valuta för pengarna och inte låta kostnaderna skena iväg. Detta i en tid där det rådde konsensus över hela det politiska spannet (med SD som ett föga förvånande undantag) att flyktingmottagandets kostnader egentligen inte gick att diskutera. Det fick helt enkelt kosta vad det kosta ville, och under tiden som rubrikerna om de enorma kostnader och utträngningseffekter som flyktingmottagandet innebar ursäktade sig både moderater och socialdemokrater med att man helt enkelt inte hade något annat val. Sonessons initiativ att spara pengar genom att köpa in husvagnar åt framförallt ensamkommande män snarare än att punga ut för modulbostäder eller lägenheter rönte redan då enormt mycket kritik, och inte bara från vänstern. Sydsvenskan kallade förfarandet ”en skam för Skåne”, och från andra håll har kritiken varit minst lika hård.

Det som placerar Sonessons kritiker i en obekväm sits är dock att rättrådigheten eller principfastheten i deras kritik inte spelar någon större roll. Sonessons demokratiska mandat är blytyngt; i kommunvalet 2018 fick Moderaterna hela 42,70 procent av rösterna. De kritiska rösterna från städer som Malmö, Stockholm och Göteborg visade sig spela mycket liten roll. Istället för att bestraffa Sonesson valde invånarna att massivt belöna honom.

[...]

Precis som Viktor Orbán beskrivits som Ungerns starke man och Europas ”stora skräck” av Aftonbladets Anders Lindberg, utgör en politiker som Christian Sonesson en mer lokal källa till ångest och rädsla, i alla fall hos växande delar av Sveriges tyckande klass. Det som gör dessa figurer destabiliserande för våra annars så städade och förutsägbara politiska system är att de avslöjar glappet mellan det som den politiska klassen säger att man ”får” eller ”kan” göra, och det som befolkningen är villig att tillåta eller belöna i demokratiska val. Ju mer denna klyfta öppnar sig, desto mindre demokratisk legitimitet kan den gamla sortens politiker hänvisa till när de ska förklara varför de gör eller inte gör saker som betraktas som djupt impopulära.

[...]

I sin sista bok, The Revolt of the Elites, beskrev den amerikanska historikern Christopher Lasch hur de styrande eliterna i västvärlden genomgått en moralisk och ideologisk metamorfos under 1900-talets andra hälft. Lasch dog 1994, men de tendenser han kritiserade för drygt tjugofem år sedan har inte försvunnit sedan dess, tvärtom: de har om något bara fortsatt att accelerera efter hans död. Laschs tes är, något förenklat, att ideologiska förändringar i våra samhällen gjort eliter till en sorts ”turister” i sina egna länder; en sorts icke-temporära ”besökare”, utan den sortens mentala förpliktelser som följer på att tillhöra den ort eller det land man vistas i.

Detta manifesteras inte bara genom en bristande patriotism, och ett förlöjligande av tidigare ideal såsom medborgarskap och nationellt självbestämmande, utan tendensen är att politiker i allt högre grad avsäger sig – eller revolterar mot, för att använda Laschs term – allt specifikt ansvar gentemot konkreta grupper av individer.

En svensk politiker ser i regel inte längre sitt uppdrag som att representera svenskar, och erkänner inte heller någon rätt till ansvarsutkrävande baserat på den här sortens snäva rötter till en specifik plats, ett specifikt land eller ett specifikt folk.

Dagens politiker talar istället om bredare samtidigt också tunnare band av lojaliteter och skyldigheter. Våra politiker är ansvariga inför barnkonventionen, inför humanistiska ideal, inför mänskligheten, men inte längre inför invånarna i Hofors. Det är helt enkelt viktigare för dagens eliter att vara lojala mot sig själva – mot sina egna idéer, drömmar, och sin ”värdegrund”.

Att sakna en känsla av skyldighet gentemot sitt egna, snäva kollektiv med lika snäva intressen ses idag inte som en brist inom politiken, utan som ett ideal, till och med ett nödvändigt rekvisit. Den politiker som var fräck nog att ställa frågor i stil med ”Men vad tjänar mina väljare på det här?” under flyktingkrisen 2015 fick kallt räkna med att löpa gatlopp i medierna. Denna sorts mentalitet var inte vad 2000-talets politik handlade om, trots allt.

Det är dock i Staffanstorp som vi ser hur skört detta status quo faktiskt är i Sverige, och hur tunt stödet är för den sortens bild av vad politiker borde hålla på med. Idén om att lojalitet till sin egen grupp är något förlegat må gå hem bland den urbana övre medelklassen i Sveriges större städer, men den är inte representativ för en majoritet av Sveriges befolkning. Det faktum att det är just denna medelklass som dominerar våra medier bidrar till att skymma de riktiga styrkeförhållandena, men i ett system byggt på premissen ”en man, en röst” går det ganska enkelt att utmana regler och kutym och samtidigt få en pluralitet eller majoritet väljare med sig.

Christian Sonesson är mycket medveten om vad han håller på med: han är en politiker som motiverar sina politiska beslut med sina egna väljares intressen. I sin retorik representerar han invånarna i Staffanstorp, och det är invånarna i Staffanstorp som är den enda legitimiteten han behöver. Om invånarna i Staffanstorp inte har något intresse av att betala hutlösa priser för att köpa bostadsrätter åt flyktingar, då kommer Sonesson att förhindra att det sker. Om uppdraget att tillhandahålla service till Staffanstorps invånare kräver en och annan skattehöjning, då kommer skatten att höjas. Det som gör den starke mannen så ”farlig” för stabiliteten i vårt status quo är just att han erkänner – och drar hela sin styrka och politiska legitimitet från – den sortens band till platsen och till den egna gruppen som resten av våra eliter sedan länge lämnat bakom sig som otidsenliga, auktoritära eller till och med snudd på fascistiska.

Idag är det populärt att försöka medialisera dessa figurers popularitet, och vi talar gärna om en växande auktoritarism, och om de ”auktoritära personlighetstyper” som idag – av anledningar som inte alltid står helt klara – vädrar morgonluft. Men denna beskrivning av världen utgör i själva verket ideologi i sin renaste form. Att vi glömt bort styrkan i de personliga banden och den lojalitet de ger upphov till ändrar inte på att historien är full av exempel på just hur mäktiga dessa band är.

[...]

Relationen mellan cliens och patronus är inte patologisk. Den är framförallt uråldrig: den är politikens kanske mest grundläggande relation. Den sortens politik som karaktäriseras av ”starke män” är en sorts politik som var gammal redan när den romerska republiken var ung. Det är en politisk metod där den ena parten förbinder sig att leverera, och där den andre parten förbinder sig att vara lojal. Staffanstorp är blott ett modernt exempel på hur detta ser ut: kommunens starke man levererar lagstiftning och handlingskraft till invånarna, och invånarna i sin tur gör ett helt och hållet fritt val att belöna honom med sin lojalitet vid valurnorna. Det är en modell som står sig mycket väl i den demokratiska konkurrensen, och den växande neurosen över de starke männen bland våra eliter beror i mångt och mycket på att de helt enkelt inte vet hur de ska kunna konkurrera med dem.

Går det att säga att kommuner som Staffanstorp visar vägen mot något nytt? Svaret är både ja och nej. Ja, så till vida att vårt politiska system troligtvis står inför mycket stora förändringar, och att de starke männens politik pekar ut riktningen. Nej, därför att starke män som Christian Sonesson inte är nya. De representerar om något en normalitet, en politisk vardag som nu börjar att strömma tillbaka. Den transnationella, idealdrivna och ansvarsbefriade sortens politiker som Christopher Lasch angrep på 1990-talet representerar mer än något annat ett historiskt interregnum.

Det politiska initiativet idag tillhör med all önskvärd tydlighet de politiker som hämtar sin legitimitet nedifrån snarare än från ovan; från sin egen kommun, stad eller nation, från önskemålen hos de egna väljarna snarare än från sköna ideal, humanistiska FN-konventioner och helgade värdegrunder.

En gång i tiden hade denna sorts vändning tillbaka till en politik baserad på önskemålen hos vanligt folk setts som ett drömläge för den politiska vänstern; nu tycks man snarare betrakta detta skifte som en mardröm.