Citat:
Håll i hatten! En av landets största tidningar kastar sig in i Arpi-fejden: det är läkaren Kajsa Dovstad på GP som skriver:
https://www.gp.se/ledare/har-du-haft...lOvoJmZ9N1wCY8
Först sätter hon stämningen:
”Det är en mörk, kall novemberkväll i Gävle. Bakom sjukhuset ligger miljonprogramsområdet Sätra, där läkarstudenter inkvarteras under praktikveckorna. Jag pulsar genom snön med min tunga väska, på jakt efter lite mat att köpa. Till slut hittar jag en butik med skyltar på arabiska utanför. Inuti är köttet märkt “halal” på både arabiska och svenska. I frysdisken finns hela smådjur och på hyllorna står enorma förpackningar med linser.”
Därefter slutsatsen, här skriver hon det onämnbara, men ack så självklara; att man inte måste gilla, att man rentutav kan ogilla den där känslan av att ens egen kulturella sfär långsamt krymper, till förmån för nykomlingar:
”Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte. Jimmie moment, som min bekant skulle säga.”
Texten är läsvärd i sin helhet och förtjänar alla klick den kan få.
Dovstad håller ryggen fri genom att personligen ta avstånd från att rösta på Jimmie (det kan ju framstå som lite ryggradslöst, men fullt förståeligt i hennes yrkeskontext, dessutom uteblir de tidigare obligatoriska fördömandena av SD och dess väljare) samt genom att berätta om sitt tidigare engagemang för flyktingar. Genom sin läkarroll är hon ju tillika värdegrundscertifierad. Hon uppvisar alltså flera yttre attribut som signalerar hygglighet och anständighet.
Likafullt erkänner denna skribent att hon inte kan leva upp till de orimliga förväntningar som ställs på den etniske svensken: att man bör hata det land man växte upp i, samt att man utan att tveka bör välkomna dess metamorfos.
Om jag var globalistjournalist på DN nu, skulle jag känna mig som King Kong uppe i Empire State Building, omgiven av surrande smygnationalistiska dubbeldäckare med kulsprutor.
Skicka fler flygplan och skjut ner apskrället!
https://www.gp.se/ledare/har-du-haft...lOvoJmZ9N1wCY8
Först sätter hon stämningen:
”Det är en mörk, kall novemberkväll i Gävle. Bakom sjukhuset ligger miljonprogramsområdet Sätra, där läkarstudenter inkvarteras under praktikveckorna. Jag pulsar genom snön med min tunga väska, på jakt efter lite mat att köpa. Till slut hittar jag en butik med skyltar på arabiska utanför. Inuti är köttet märkt “halal” på både arabiska och svenska. I frysdisken finns hela smådjur och på hyllorna står enorma förpackningar med linser.”
Därefter slutsatsen, här skriver hon det onämnbara, men ack så självklara; att man inte måste gilla, att man rentutav kan ogilla den där känslan av att ens egen kulturella sfär långsamt krymper, till förmån för nykomlingar:
”Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte. Jimmie moment, som min bekant skulle säga.”
Texten är läsvärd i sin helhet och förtjänar alla klick den kan få.
Dovstad håller ryggen fri genom att personligen ta avstånd från att rösta på Jimmie (det kan ju framstå som lite ryggradslöst, men fullt förståeligt i hennes yrkeskontext, dessutom uteblir de tidigare obligatoriska fördömandena av SD och dess väljare) samt genom att berätta om sitt tidigare engagemang för flyktingar. Genom sin läkarroll är hon ju tillika värdegrundscertifierad. Hon uppvisar alltså flera yttre attribut som signalerar hygglighet och anständighet.
Likafullt erkänner denna skribent att hon inte kan leva upp till de orimliga förväntningar som ställs på den etniske svensken: att man bör hata det land man växte upp i, samt att man utan att tveka bör välkomna dess metamorfos.
Om jag var globalistjournalist på DN nu, skulle jag känna mig som King Kong uppe i Empire State Building, omgiven av surrande smygnationalistiska dubbeldäckare med kulsprutor.
Skicka fler flygplan och skjut ner apskrället!
Ju fler Jimmie-moment man upplever, desto större risk att man drabbas av ett Milosevic-moment. Känslan av att "Det här är främmande och jag gillar det inte. Vi borde göra något åt det" riskerar att övergå i en känsla av att "Det här är främmande och jag gillar det inte. Jag är villig att göra vad som helst för att inte behöva känna det." om det går för långt.