Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det är inte jag som påstår att ordet "rasism" ska användas. Och i inlägget jag länkade så skrev jag just om premisserna i ordet och hur de inte ska godtas.


Jag tror inte att du följt diskussionen här. Vad den handlar om är själva ordet "rasism", inte om problemet med våldsbrottslighet från invandrare annat än indirekt. Om offret "rasist" (eller misstänkt sådan) så är det mer accepterat att begå våld. Att legitimera ordet hjälper inte riktigt.

Låt oss ta exemplet med ynglingen från Malmö som blev nedslagen. Förövarna skulle kunna säga att han var "rasist", d.v.s använda ordet "rasism". Du är för den användningen?

Det du säger är att kejsaren inte var naken innan han kallades naken. Att Weinstein inte var en snuskhummer förrän #metoo. Att det inte finns någon politisk lägesenergi.

Att en massa skruvade typer använder ordet på fel sätt och som ett vapen mot åsiktsmotståndare ändrar INTE definitionen. Varje gång någon i min närhet använder ordet på fel sätt så förklarar jag vänligt men bestämt VAD som avses med rasism, vilket hittills har gått bra.

Kan du visa någon högskola som faktiskt lär ut någon annan definition i någon kurs? Visa då denna definition. Tack.

Som vanligt försöker jag undersöka de mest intelligenta inom etablissemanget. En av dessa är Eric Kaufmann. Han har tidigare varit uppe i tråden. Hans wikipediasida förklarar varför han aldrig blir europeisk etnonationalist:

Eric Kaufmann was born in Hong Kong and raised in Vancouver, British Columbia, Canada. His ancestry is mixed with a quarter Chinese and a quarter Latino.[1][2] His father is of Jewish descent, the grandfather hailing from Prostejov in the modern Czech Republic. His mother is a lapsed Catholic

Medan hans kunskapsområde visar att han kan vara ”etnorealist”:

He is a specialist on Orangeism in Northern Ireland, nationalism, political demography and demography of the religious/irreligious.

I varje fall har Kaufmann gått i svaromål mot någon standardkonservativ/liberal som heter David Azerrad vilken hävdat att europeisk urbefolkning längtar tillbaka till ett slags samhällspatriotiskt-utopiskt-liberalt tillstånd. Alls inte, säger Kaufman:

Drawing on an extensive intellectual history, he traces this creed back to the black, ethnic, women’s, and gay liberationist movements of the 1960s, demonstrating how their avatars adopted a Manichaean “us-versus-them” worldview that demonizes white straight men.

Azerrad shows the problems did not begin with the post-2014 campus antics catalogued by Jonathan Haidt and Greg Lukianoff but begin in the 1960s. This is right, but in my book Whiteshift, I trace the roots of this back still further, to the fusion of Left wing and modernist (or anti-traditionalist) currents in Western thought that Daniel Bell chronicled in his Cultural Contradictions of Capitalism (1976). This Left-modernist fusion had congealed as early as the 1910s among a select group of bohemian intellectuals who not only rejected their own culture, but essentialized and romanticized the Other against Anglo-Protestant domination. In the Greenwich Village of 1916, “Young Intellectuals” like Randolph Bourne derided their WASP co-ethnics as parochial and uninteresting compared to white ethnics like the Jews, with their rich traditions, or African-Americans, with their jazz and expressive ethos. A few decades later, the Beats would repeat the same formula; across the Atlantic, in post-1930 England, George Orwell would note that most English intellectuals were ashamed of being English and incessantly criticized their country’s traditions. Today, WASP has morphed into ‘white’ and the tone has grown still sharper. For Bourne, the only solution was for WASPs to reject their ethnicity and become cosmopolitans while minorities ‘stick proudly’ to their faith and culture. This contradiction—between urging majority groups to disown their identity and minorities to cling to theirs—lies at the heart of multiculturalism. It reflects a paternalistic white-majority elite perspective: guilt over unearned privilege combined with a desire to assert cultural superiority by adopting a more sophisticated outlook than one’s country cousins. What Bell termed the new “adversary culture” of the twentieth century sprang from these loins. What has occurred since the 1960s is a scaling up: as Bell notes, the adversary culture migrated from the small circles of intellectuals Orwell wrote about to “the giant screen” of television and the mass higher education system. It has subsequently permeated K-12 education, Hollywood, large corporations, parts of the media, mass culture, government and the judiciary. Now that it has marched through the institutions, what was supposed to be a rebellious but marginal critical voice has become the dominant force in the culture: not a tolerant establishment but a punishing inquisition that casts out heretics like James Damore or Bret Weinstein. Influenced by the white adversary culture, the minority activists Azerrad critiques have in turn energized it by playing the role assigned to them—that of the terminally oppressed. White leftists applaud. “More, more,” they urge. But minorities who play this role—figures such as Ta-Nehisi Coates—don’t represent the views of the minorities on whose behalf they claim to speak. Representative survey data I analyzed for my recent New York Times piece repeatedly pulls back the curtain on such claims, revealing that most minorities do not support racial quotas, do not blame their group’s lack of progress on racism, and are much less enthusiastic about diversity and open borders than white liberals.

Det här är det blir intressant:

I gently part company with David on some things. I think the rise of national populism in the West is driven more by a desire for slower ethno-cultural change and stability than a yearning for meritocratic, individualistic civic nationalism. Without the challenge of fascism or communism, there is little chance of a nation unifying around the western values of liberty and democracy. Calling these “British values” or “the American Creed” cannot replace the importance of ethnicity when countries are undergoing rapid demographic change or there is group inequality. These universal tenets are important to defend, but cannot necessarily compete with other identities in providing meaning in everyday life.

Kaufmann har inte samma slutmål som de flesta svenskar (nationalstat). Han vill ha ett multivokalistiskt imperium, där också vita tillåts vara etnocentriska. Men hans analys är bra.

https://americanmind.org/features/justice-that-aint-it-chief/the-contradiction-at-the-heart-of-identity-politics/

Förutom att svenskarna var offer för muslimernas slavhandel. Det går ju liksom inte att förneka om man hade haft undervisning i skolan om muslimsk slavhandel och den första svenska ambassaden som sattes upp för att hantera just friköpande av förslavade svenskar i Barbaresk staterna.

Om vi hade haft en finansminister som haft någon typ av historisk bildning så hade vi kanske fått se ett klipp från Almedalen när han med fakta tillbakavisade agitationen från Barrak Hussein Obamas emissarie om att Sveriges välstånd var byggt på slaveri och handel med rasifierade kroppar.

Den definition som lärs ut på högskolor är att rasism är "fördomar plus makt". Plus att detta inte ska appliceras konsekvent, utan till exempal judar kan ändå utsättas för rasism, trots att de har mer makt än vita. Detta är i linje med den "ursprungliga" definitionen av rasism. Ordet dyker upp på 1800-talet och är först ett obskyrt skällsord för vita som börjat intressera sig för biologiska skillnader (Gobineau som "rasismens fader" etc). Sedan får det ett större genombrott inom extremvänstern när Trotskij börjar använda det mot världsrevolutionens fiender. Och sedan får det ett brett genombrott överallt med 68-vänsterns beskrivning av världshistorien som en enda lång räcka övergrepp begångna av vita män.

Rasism har aldrig haft den universella definition som du inbillar dig. Före 68 hade vanligt folk knappt hört ordet, ännu mindre någon skarp definition av det. Att du tror att det finns en sådan definition (men uppenbarligen inte kan peka ut varifrån den kommer eller när den skulle ha varit gällande) är en del i ordets succé som vapen emot dig. Det är du som använder det på fel sätt, men inbillar dig att det är omvärlden som är galen.

"Fördomar plus makt" var inte ett försök att ändra definitionen, det var ett försök att beskriva den tillämpning som hade gällt från starten. Det var ett förtydligande för de som tyckte att ordet var för luddigt. "Fördomar plus makt" är ju också en luddig omskrivning för vad ordet egentligen har betytt sedan 1800-talet, nämligen "jag hatar vita människor".

Man kan inte förbise klassbegreppet i denna debatt.

Klassen är i grunden ouppnåelig, säger Foucault; dock enligt Pickett, det är inte så mycket klass som är inneboende ouppnåelig, men snarare den dödliga felen, och några skulle säga genren av klass.

På ett sätt är huvudtemat för Hanfkopfs analys av verklighetens subkonceptuella paradigm är en mytopoetisk totalitet. La Fournier innebär att vi måste välja mellan preapitalistisk teori och diskursens subkulturella paradigm.

Definitionen används inte.

Googla på detta: universitet rasism kurs. 217 000 resultat. Där har du inte bara någon, där har du alla.

Fortfarande är det ingen som bryr sig. Ska du försöka göra gällande att Sveriges misslyckanden beror på slaveriets historia (d.v.s. att svenskar varit slavar)? I bästa fall skulle du få några skrattsalvor som respons efter ett uppfattat försök till komedi.

Vad Obamas emissarie sade är det nästan ingen som känner till och vad han eller hon sade har inte förekommit i debatten över huvud taget. Det är knappast troligt att Anders Borg(?) ens var medveten om att det där sagts, och om han vore det skulle han bara skrockat åt det.

Du har fortfarande inte visat någon definition. Nix-registret tar upp ”fördomar plus makt”, vilket givetvis ger ett mycket brett och godtyckligt tolkningsutrymme. Den definitionen stämmer bra med första stycket i Wikipedia:

Rasism definieras i allmänhet som system av föreställningar, tro och förfaranden som baseras på en världsbild eller ideologi där människan anses kunna delas upp i raser. I en snävare bemärkelse kan det definieras som fördomar, diskriminering eller antagonism riktad mot någon av en annan ras baserat på tron att en egen ras är överlägsen.[2]
[...]

https://sv.wikipedia.org/wiki/Rasism

En godtycklig tolkning gäller givetvis bara om den accepteras av åsiktsmotståndarna. Det finns ingen som helst saklighet i att grundlöst kalla åsiktsmotståndare för rasister.

Vad Obamas emissarie gjorde var att dra sitt strå till stacken i ett pågående bombardemang av vit skuld och icke-vitt offerskap. Han själv var bara en liten del i ett större pågående fenomen. Huruvida det var många eller få och hur mäktiga de var som lyssnade på just honom är mindre relevant, eftersom han inte är ensam om sitt budskap.

Nordafrikansk slavhandel kan med fördel tas upp som motargument mot gnäll om vitas slavhandel. Det kan desarmera de värsta inbillningarna om någon sorts unik vit ondska. Det hör hemma med andra motargument som att det var vita som avskaffade slaveriet runt om i världen, att det var svarta som fångade och sålde slavarna i Afrika, att den arabiska slavhandeln var värre än den transatlantiska, att Afrika fortfarande har omfattande slaveri etc. Det är ett i raden av argument och nålstick som punkterar den antivita hegemoniska historieskrivningen. Så det är inte slöseri med tid att ta upp det, även om det såklart inte är något mirakelargument som ensamt löser allting.

Det intressantaste i detta är hur han gör ner idén om "identitetspolitik" som något organiskt. Vad han visar är att klientgrupperna egentligen inte alls bryr sig särskilt mycket. Om en afro-svensk skall stiga i graderna så måste han eller hon leverera de repliker som liberaler och den akademiska världen har skrivit åt dem. Ta Nahesi-Coates är en som verkligen gjort karriär på detta. Han är intelligent nog att göra den karriären men inte intelligent nog att förstå att han är etablissemangets cirkus-apa.