Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Nonetheless, our research uncovered a number of worrying trends – including the existence of a relatively isolated far-right media ecosystem actively disseminating false and sensationalised ‘junk news’ that is highly xenophobic. This machinery will no doubt continue to operate unceasingly, spreading stories and content that support a strongly anti-migrant and anti-establishment far-right agenda. While often covert and deceptive, these malign influence campaigns are not illegal, nor do they necessarily involve the use of blatant disinformation, often merely presenting real facts in tendentious ways, or amplifying political messages with similar techniques to those used by marketing companies. Tackling these challenges requires new approaches to public diplomacy, civil society mobilisation and digital citizenship education.

far-right news sites and blogs, including KaterinaMagasin.se

Communication & technology: ISD works on the application of data, technology and marketing tactics to mount proportional responses to extremist messaging. ISD leads major programmes with Facebook, Google and Microsoft.

Mycket tyder på att vi rör oss i riktning mot något som påminner om en mer oseriös version det politiska systemet i forna Sovjetunionen. Som vanligt ligger Sverige i täten i utvecklingen. Det skriver Jan Tullberg i en första av tre artiklar om sovjetiseringen av Västeuropa.
<klipp>
En mer drakonisk lag än ”hets mot folkgrupp” finns inte ens i öppna diktaturer. Man kan tro att det är en lag mot hets, men det är det inte, utan en lag mot ”att uttrycka missaktning”. Den lite märkliga begränsningen är att den gäller mot en grupp, inte mot en individ. En mer naturlig ordning är att ha vissa begränsningar mot förtal av enskilda, medan en öppen samhällsdebatt kräver att man kan kritisera grupper för att ha en negativ samhällseffekt: kapitalister, invandrare, prästerskapet, islam, nomenklaturan. Nu blir vissa grupper offentligt fridlysta och andra ”the usual suspects”. De politiska partierna delas upp i ”de anständiga” och ”de oanständiga”. Den demokratiska ordningen är att väljarna själva gör dessa politiska och moraliska bedömningar.

Sverige har haft en riksdag med östtyska inslag, det finns flera olika partier, men i centrala frågor tycker de samma sak. Att det finns en åsiktsgemenskap i riksdagen är inget problem om den åsiktsgemenskapen också finns i befolkningen, men ett stort problem uppstår om en majoritet av befolkningen är kritisk till socialismen landvinningar eller massinvandring. Regeln ”nomenklaturen har alltid rätt” är något av demokratins antites, men vi har nu en oroande förändring där demokratin utvecklas mot postdemokrati.

Precis som i alla diktaturer finns en acceptans för att folket ska få rösta, men en oro för att de ska rösta ”fel”. Så antidemokratiskt kan överheten inte uttrycka det, utan man hävdar öppenhet i sakfrågor, men kräver följsamhet i tro, takt och ton, precis som överklassen gjorde på 1800-talet. Den kristna tron har spelat ut sin roll och ersatts med tron på värdegrunden. Precis som på 1800-talet påstås att värdegrunden inte är auktoritär, utan bör ses som hjälpsam vägledning.

I Sverige råder inte mötesfrihet. Ett möte som kan störas av regimlojala ligister behöver skydd av polisen och uthyrare som står emot negativa påtryckningar för att lokaler upplåts till kontroversiella möten. Men Sverige är fullt med anpasslingar utan civilkurage. Många möten måste därför hålls på platser som hemlighålls så länge som möjligt för att förhindra hot och avbokningar. Den alternativa bokmässan som nyligen stoppades av Göteborgs kommun är bara ett exempel på mötesobstruktion av myndigheterna.

Yttrandefriheten är också begränsad. Media är en subventionerad bransch och åsiktsmässigt är mycket tabu. Den alternativa pressen lägger sina sajter utomlands för att skydda sig mot censuren. Enligt östtyskan Merkels föredöme söker etablissemangen bekämpa hädiska åsikter på nya sätt. Istället för den statliga Stasi läggs uppgiften ut på privata aktörer som Facebook, Instagram och Twitter. Då väldigt mycket av diskussion och länkar sker genom dessa plattformar får denna censur stor effekt. Det är också manipulativt då myndigheterna kan gömma sig för motreaktioner genom att det är privata aktörer som agerar. Myndigheterna kan hävda att inskränkningen blev mer omfattande än de önskar, men att företagen ju har rätt och handlingsfrihet att exkludera mer än vad myndigheterna vill förbjuda.

Tidigare fanns en viss självinsikt om att EU hade ett demokratiskt underskott och organisationen hävdade att detta skulle åtgärdas. Men EU liksom FN är en auktoritär institution som strävar efter att legitimera alla ”progressiva” inskränkningar av demokrati och yttrandefrihet. Ja, grundtanken är att den nationella demokratin ska underordna sig de internationella institutionerna. I propagandistiska kampanjer utpekas populismen för att vara auktoritär och antidemokratisk när den vänder sig mot utvecklingen mot en postdemokratisk ordning där nationalstaterna degraderas till en underordnad position som en svensk kommun. Den kan besluta i en del lokala frågor, men i de flesta styr centrala riktlinjer.

Om två månader antas ett FN-ramverk som stöder en global ”rätt att invandra”, en rad rättigheter som mottagarlandet inte kan säga nej till. Intresset i regimmedia blir begränsat då detta bara kommer att ses som ett normalt steg i globaliseringen och medföljande avdemokratisering. Den nationalistiska polska regeringen kritiserar insiktsfullt EU för att förespråka ”legal impossibilism”. Förändringar blir inte stoppade genom omröstningar utan genom att ”omöjligförklaras” då de går emot ett bråte av regler och konventioner. Exempelvis har EU och FN tillsammans antagit 64 överenskommelser med 1.377 mänskliga rättigheter.

Populism kommer från latinets populus=folk. Wikipedia skriver att det är en politisk rörelse som vädjar till folket och sunt förnuft samt angriper eliten. I romarriket var populares politiker med stöd från folket medan optimater var politiker med stöd från eliten. Så skällsordet populist beskriver exakt vad det handlar om. Att det används i en negativ bemärkelse av etablissemangets optimater visar bara att man ogillar folkviljan och vill tysta den.

”By removing party affiliation and redefining participants as representatives and groups as “problem-solvers”, we enhance the possibility of more effective chambers. An extreme version of this is evolving to a post-party democracy which would involve right-sizing districts, stepped voting processes, and a non-partisan council.”

http://www.berggruen.org/docs/Renova..._Sept_2017.pdf

Reversing globalization or slowing the pace of technological change, is not possible. However there are changes that can be made to Western democracy to reduce the disconnect between the people and their political leaders. Contemporary democracy loses legitimacy when the citizens perceive the elites as an exclusive club. One way to address this is to integrate competent people from outside the party system into the government through technocratic appointments. The “technocrat”—people such as former Italian Prime Minister Mario Monti—is an appointed political figure. The appointee is not elected however they are able to serve in virtually any position including, as in the case of Senator Monti, head of government. The current discourse in many Western countries presents a conundrum: while many complain about a polity-elite, voters also express suspicion about business men and professors entering politics. Citizens in Europe will have to allow competent men and women to enter politics from academia, media, and industry while welcoming back at the end of their political tenure, as is done in the United States.

http://www.berggruen.org/ideas/artic...cracy-why-now/

Skandalen kring det socialdemokratiska ungdomsförbundets Skånedistrikt visar på ett återkommande problem i svensk politik. I ren mångfaldspanik - och i jakt på väljare - ser partier mellan fingrarna när direkt olämpliga personer dyker upp.

För flera år sedan strök socialdemokratiska Broderskapsrörelsen meningar om homosexuellas rättigheter i ett dokument. Man trodde sig på så sätt kunna locka muslimska väljare. Senare valdes Omar Mustafa in i Socialdemokraternas partistyrelse, men tvingades snart avgå för att han under sin tid som ordförande i Islamiska förbundet hade bjudit in antisemiter och homofober.

I stället för att lyssna på förståndiga socialdemokrater som Nalin Pekgul, som har varnat för den här sortens identitetspolitik, har partiet svajat. Och S är definitivt inte unikt.

I samband med årets val avslöjades det att Miljöpartiets gruppledare i Botkyrka försökte få Moderaterna att säga ja till bygglov för en moské, och i utbyte lovades tusentals röster från moskén. I samma veva uteslöts Centerpartiets toppnamn i Göteborg på grund av samröre med den högerextrema turkiska organisationen Grå vargarna. Centerpartiet hade även nämndemannen Ebtisam Aldebe, som öppet hade förespråkat särlagstiftning för muslimer, som nämndeman. Det slutade med skandaldomen i Solna, där en man friades från misshandel med argument som att han var från en "finare" familj och att kvinnan borde ha löst det inom släkten och inte gjort en polisanmälan.

För några år sedan var Yasri - tar inte kvinnor i hand - Khan var på väg in i Miljöpartiets styrelse. Han, och MP-ministern Mehmet Kaplan, fick säga adjö till toppolitiken. Innan dess fanns Abdirisak Waberi, som sa sig vilja leva under sharia och har styrt en hårt kritiserad islamisk skola, i riksdagen för Moderaterna.

Inte nog med att partierna sviker sina egna ideal och medlemmar, de skrämmer också iväg vettiga personer med invandrarbakgrund.

Hur många skandaler krävs det egentligen för att polletten ska trilla ner?