Citat:
Ursprungligen postat av
HepCat-X
Politikerna - och då framför allt regeringarna - har svårt att övertyga t ex näringslivet eller bankerna om att de är att lita på om de inte har magstöd från ekonomerna. Så har det varit åtminstone sen 50-talet. Du kan förstås välja att betrakta det som hokuspokus och kräva att nästa regering ska köra över 90% av alla mainstream-ekonomer i landet, lägga ner ekonomiska fakulteter (eller delar av dem), upplösa Finanspolitiska rådet osv, men det skulle leda till en enorm och långvarig backlash från både näringsliv, fackförbund och media - och från EU, som kör på samma spår som dessa liberala ekonomer. INGEN regering här i landet sedan Erlanders tid har ansett sig kunna flatskratta åt den ekonomiska forskningen när man fattat beslut om ekonomisk politik.
Gunnar Myrdal (S) hade en begåvning långt över det genomsnittliga. Politiker använder det urval av rätt eller felaktigt tolkat argument som ger stöd åt deras tankebygge. Även om argument ibland uteblir, istället finns inbäddat i uppfordrande "moralargument" - Den humanitära stormaktens ansvarskännande. Gunnar Myrdal såg inte på långa vägar realiserande av ett svenskt smörgåsbord öppet för alla.
Gunnar Myrdal (ursprungligen på engelska 1956, i svensk utgåva 1969:
Ekonomisk teori och underutvecklade regioner):
Citat:
Den ekonomiska teorin är bara en del av hela kulturen. Den formas för att tjäna en opportunistisk efterrationalisering. För att människorna i dessa länder skall ha kunnat leva drägligt med denna moraliska konflikt i sina hjärtan, har de behövt en ekonomisk teori som är så inställd, att den avvänder uppmärksamheten så mycket som möjligt från den moraliska dissonansen.
[...]
Teorier är nödvändiga för att ordna forskningsresultaten så att de blir meningsfulla men också, och detta är fundamentalt, för att avgöra vilka frågor vi skall ställa.
[...]
Faran med att teorin förblir outtalad - såsom icke uttalade skäl för att vi ställer just de frågorna och ordnar resultaten på det sätt som faktiskt sker - ligger naturligtvis i att den då undandrar sig kritik.
Citat:
Ursprungligen postat av
Efterdradd
Dessa ekonomer har i grunden ingen avvikande uppfattning om den rådande nyliberala ekonomiska ”ideologin”. Det de avvikit i är att de kritiserat att rådande invandringsmodell skulle vara lönsam.
Lindbeck har sen 70-talet varit en extrem maktfaktor inom den svenska akademiska ekonomkåren. Han har rensat ut avvikare och pluralism inom ekonomiforskningen, gjorde Lindbeck tummen ner kunde du glömma forskningsanslag.
Jan Tullberg är företagsekonom och inte NE. Det är en viss skillnad, dessa har om ens någon så ganska rudimentär och ofta felaktig bild av NE. Folkhushållets/nationens ekonomi är inte som ett företags eller hushåll. Men konstigt nog räcker det med ekonomtitel för att kunna uttala sig om NE, oavsett om de är NationalEkonomer eller inte.
Kan inte mycket föreställningar punkteras redan genom en genomsnittlig begåvning? Med åtminstone relevanta motfrågor:
Hur kan det vara lönsamt med massinvandring av lågutbildade, med en median etableringstid på 8-15 år och en låg grad av egenförsörjning? Medför inte detta både kostnader genom offentlig konsumtion, slitage och undanträngningseffekter i välfärden? Vilka långsiktiga effekter, ekonomiska och sociala, innebär det att öka befolkningen med någon procentenhet varje år, genom massinvandringen från kulturfrämmande länder? BNP ökar säger ni, men vad händer med BNP per capita, och finns det andra relevanta ekonomiska mått av intresse för svenskarna och staten? Vilka tjänar ni, egentligen? Osv.
---
Patrik Engellau ger kontrast åt en elementär iakttagelse och insikt:
Citat:
Nyligen slog det mig att alla de som förfäktar åsikter som jag ogillar är statsfinansierade medan knappt någon av dem som har samma uppfattningar som jag får en spänn av det offentliga.
Citat:
För att beskriva måste jag påminna om laguppställningen i den pågående matchen om Sverige. På ena sidan står det regerande laget som består av politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet plus deras klienter. På andra sidan står mitt gäng, som är den nettoskattebetalande oppositionen av medelklassare.
Det som stör analysen är förekomsten av ett antal medelklassare, i huvudsak unga kvinnor, som borde fatta att de tillhör oppositionen men ändå hejar på det regerande laget. Dessa är vad Lenin kallade ”nyttiga idioter”, således personer som inte fattar vad som är bra för dem själva och därför aningslöst hjälper sina motståndare. Här finns svenska fjortisar som älskar isbjörnar och ensamkommande flyktingbarn och därför går med i Greenpeace och Refugees Welcome och sedan blir antastade i skolan, dock ej av isbjörnar, nota bene.
Citat:
Det finns också en stor grupp, de munkavlebelagda dissidenterna, som jobbar inom eller i närheten av det välfärdsindustriella komplexet men tycker som jag. Dem beklagar jag. De törs inte säga vad de tycker av rädsla för att förlora avancemangsmöjligheter, lugnet på arbetsplatsen och kanske till och med jobbet. Ibland är de till och med rädda för sina
egna fjortisdöttrar. De är många. De är viktiga. Om dessa vågade ta bladet från munnen skulle Sverige vända. De är ungefär som alla förnuftiga och rättänkande men tysta människor i Sovjetunionen eller DDR.
Min tes är alltså att de som förfäktar PK-idéer på det hela taget får sitt uppehälle av staten – utom då fjortisarna och Dagens Nyheter – medan de som opponerar får betala ur egen ficka samt med gratisarbete.
Citat:
Det finns i Sverige ingen seriös, genomtänkt och välorganiserad medborgaropposition mot politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet. Tidigare fanns det svenska näringslivet som balanserande och återhållande kraft. Men se vad som hände med Leif Östling. Jag tjatar om den händelsen ty jag tror den har stor betydelse för svensk självförståelse. Medborgarna fick en åthutning av innebörd ”stick inte upp mot staten”.
https://detgodasamhallet.com/2018/01/22/en-aha-upplevelse/#more-11105
