Idén med massinvandring diskuteras inte utifrån olika perspektiv, nej. Men enligt dem som är för diskuteras det hela tiden öppet och sakligt. Massinvandringen påstås drivas genom människor som flyr för sina liv och genom att anständiga människor gör det enda rätta, dvs öppnar dörren och bjuder den nödställde in i värmen. Önskvärt verkar vara att vanligt folk inte analyserar saken djupare än så och medel att befästa ytligheten har varit att överskölja allmogen med ändlöst flyktingsnyft och en eller annan solskenshistoria om hur civilsamhället gått man ur huse för att träna svenska med en handfull sk flyktingar. Det senare ägnat att visa hur uppskattade sk flyktingars närvaro är i svenska lokalsamhällen. Tråkigheter förknippade med de långväga gästerna har omväxlande ansetts sakna allmänt intresse och utgöra grogrund för främlingsfientlighet. Som ren bonus, alls icke på förhand kalkylerad, har man, efter vad etablissemanget hävdat, funnit att storskalig invandring dessutom är rena rama ekonomiska vinstaffären för mottagarländerna.
Alla dessa påståenden faller nu när mångkulturprojektet gått från den ljuva blomstertid till praktisk skördetid. Frukten från den mångkulturella vingården visar sig besvärande ofta vara både sur och bitter, om inte rent av giftig. De alternativkulturella har inte i förutspådd omfattning visat sig villiga att anamma den liberalkollektivistiska materialism som så gynnsamt skulle berika de globalistiska chosen few genom att som nytillkomna européer sluta upp i den ystra västerländska konsumtionsdansen. De alternativkulturella konsumerar förvisso enormt mycket av offentliga tjänster och offentligt tillhandahållet gods men avstår i stor utsträckning från den verkligt effektiva globalistoligarkstimulerande konsumtion som eldas mest framgångsrikt genom den löne-lånekarusell som aldrig stannar.
De alternativkulturella väljer allt som oftast aktiviteter som upprätthåller ekonomiskt utanförskap. Man nöjer sig med bidragsförsörjning spetsad med svartarbete och kriminalitet. Man söker sig till och stannar i den informella sektorns mest hårdsegregerade utanförskapsområden där hemländernas sociala stratifieringsinstrument sorterar befolkningsunderlaget och där den gemensamt erkända politisk-ideologiska religionen utgör grund för legitimitet. Bidragspengar och svarta inkomster stannar till stor del kvar inom det egna systemet. Affärstransaktioner med likar och direktimport från hemländer utanför officiella handelsavtal snuvar globalisterna på såväl kontroll som intäkter. Som särskild smolk i den globalistiska bägaren noteras att de alternativkulturella istället för att vartefter bli mer liberalkollektivistiskt materialistiskt lagda tycks bli mer alternativkulturellt övertygade, inklusive religiöst motiverat extremistiska, ju djupare rottrådarna hinner leta sig ner i europeisk jord.
Insikten har väl börjat kicka in att det inte blir exemplariska löneslavande bolånetorskar av majoriteten massinvandrade muslimer. Kanske är det därför det aktivt verkas på EU-nivå för att med kraft hejda tillförseln av fler liberaldemokratiskt resistenta migranter. Nästa steg blir rimligen att försöka göra sig av med så många som möjligt av dem som redan kommit. Redskapet kommer antagligen bli en omdefinition av asylsystemet där nuvarande asylaktivistisk tolkning halas tillbaka till förmån för vad som faktiskt står i de konventioner asylaktivisterna hänvisar till. Norska Aftenposten hade redan i januari en intressant ledare på temat av en Hanne Sofie Greve. Flyktingrätten är ett tvåsidigt mynt där rätten att söka asyl är den ena sidan och återvändande den lika naturliga andra sidan. Enskilda länder har ingen rätt att hur som helst omdefiniera flyktingrättens bärande begrepp.
Citat:
En flyktning har krav på asyl. Dette er imidlertid pr. definisjon et temporært eller tidsavgrenset opphold utenfor egen stat. Asyl har man krav på så lenge man fortsatt har begrunnet frykt for urettvis forfølgelse, eller det kan være livsfarlig om man returneres til eget land. Man kan, ikke helt treffende, men allikevel med en grad av relevans, sammenligne asyl med sykehusopphold – nødhjelp etter behov.
De to hovedbegrepene i flyktningeretten er derfor asyl og repatriering – det siste betyr retur til eget land. Etter annen verdenskrig returnerte store folkemasser til land de hadde måtte forlate i diktaturenes tid. Norske flyktninger kom eksempelvis hjem fra Sverige, Storbritannia og andre land. Repatriering er hovedløsningen for verdens flyktninger.
Fordi de fleste store flyktningkrisene i nyere tid har utspilt seg utenfor Europa og den vestlige verden, har det i tillegg til ordningen med asyl som en flyktning har krav på , og repatriering som et asylland kan effektuere når det er sikkert , utviklet seg en ordning med gjenbosetting i tredjeland.
Ingen har krav på gjenbosetting
Gjenbosetting innebærer permanent opphold i et nytt land. Ingen flyktning har krav på gjenbosetting, men en ordning med gjenbosetting har ikke desto mindre utviklet seg i henhold til gjenbosettingslandenes interne beslutninger. Gjenbosetting hviler på nasjonal lovgivning og er således for nasjonalstaten å definere.
Store land har alltid sett seg tjent med å «støvsuge» flyktningesituasjoner for å tilby gjenbosetting til mennesker med særlige evner og ferdigheter – samt spesialarbeidskraft som landene har trengt.
Från tillfällig hjälp och skydd för civila i nödsituation, med ett cyniskt tillägg av att användbara flyktingar sögs upp ur krishärdar för mäktiga länders egennytta, sk brain drain, till dagens geopolitiska påverkansoperationer där avsedd demografisk påverkan tycks ingå som aktiv ingrediens.
Citat:
Flyktninger kan ikke selv fritt velge en løsning med gjenbosetting i et tredjeland. En annen sak er at mange vestlige land har vært liberale med å tilby gjenbosetting i perioder der det har vært relativt få flyktninger som har kommet direkte til landet.
Dette har vært en praksis, men den gir ikke noe rettslig krav. Det er dessuten en praksis som det vil være naturlig å endre når det med ett er tale om store strømmer av asylsøkere – da må det være ressurser nok til å sikre asylretten som nødhjelp.
Poenget er at ethvert land har kunnet slutte seg til og har vært oppfordret til å slutte seg til flyktningekonvensjonen uten derved å måtte frykte at landet plutselig kan bli mer eller mindre demografisk endret.
[...]
Gjenbosetting blir av mange oppfattet som en lovlig form for migrasjon. Det er den også, men det er ikke noe en immigrasjonssøker kan velge selv.
Sagt på en annen måte: Flyktningene i de store flyktningstrømmene til Europa det siste halve året har rett når de hevder at de har krav på asyl – det vil si som er en rent midlertidig ordning i påvente av et «faren over». Men, de tar feil dersom de tror at dette åpner for gjenbosetting utenfor eget land.
https://www.aftenposten.no/meninger/...e-Sophie-Greve
Nej, FN:s flyktingkonvention kräver inte öppning för demografiskt övertagande av asylsökande på värdnationens bekostnad, inte heller ger flyktingkonventionen asylsökande rätt att permanent bosätta sig i värdlandet. Asylrätten är konstruerad som en tillfällig nödlösning, inte som ett instrument för väldiga permanenta folkförflyttningar.
Det finns intressant forskning att bygga återvändandepolitiken kring vid sidan av den omdefinierade asylrätten. Återvändande migranter får det ofta bättre i hemländerna än vad de hade före utvandringen och de får det bättre ställt än landsmän som inte kretsloppsmigrerat. Här har man detaljstuderat norska migranter till USA under den stora utvandringstiden, men resultaten antas till stor del vara giltiga även för samtidens migrationsfenomen.
Citat:
The data showed that immigrants who held low-paid occupations or who came from rural parts of Norway were more likely to come back after moving to America. Once back home, the return migrants held higher-paid occupations than the Norwegians who never moved, despite hailing from poorer backgrounds.
That return migrants climbed to a higher rung on the occupational ladder may have been the result of savings accrued in the U.S., according to the researchers. Many return migrants worked as farmers, often in their town of birth. When these men – who had started out as poor farm laborers – returned to Norway, they were more likely than the non-movers to purchase and work on their own farms, a more lucrative profession made possible by the increased land they were able to buy with their savings.
These temporary moves might have been necessary, the researchers wrote, because it was difficult to borrow money in Norway, which was not as advanced financially as the U.S.
https://news.stanford.edu/2017/09/12...ass-migration/
Nya tider i vardande.
