En mediakrigare som arbetar hårt i kampen mot "antivetenskap" som postmodernism och tredje vågens feminism är Gad Saad (jodå han är från början en Libanesisk jude). Några av tråddeltagarna kanske tror att han inte fått PM eller att han är någon som går under falsk flagg. Men hans bakgrund är hans uppväxt i Libanon och erfarenheterna han fick under den tid under vilken Beirut förvandlades från Mellanösterns Paris till lekplats för allehanda palestinska gerillor och muslimska terrororganisationer m. fl.
Nu är han professor i Kanada och studerar evolutionär psykologi. På senare tid har han introducerat
metaforen att det vi ser angående politisk korrekthet och andra märkliga avarter inom tänkandet är en form av hjärnvirus som han kallar strutssyndromet. De som inte är bekanta med hans arbete mot postmodernism och kulturmarxism kan studera serien "the Saad truth" på Youtube. Han har i serien kommit till långt över 500 poster.
För svenskt vidkommande så kan nämnas att han bl.a. talat med Aron Flam och Göran Adamsson. När jag såg samtalet med Göran Adamsson fick jag associationer till "Något måste gå sönder". Intresserade kan se samtalet nedan.
https://www.youtube.com/watch?v=yr4l...dnkhI91whoR7XP
Den som är intresserade av "hjärnvirus" och parasiter kan med fördel läsa följande hos Allt om vetenskap. Naturen är en grym läromästare.
PS.
Se det som metaforer - börja inte kolla vattenledningsvattnet.
Ottokar
http://www.alltomvetenskap.se/nyhete...ter-pa-hjarnan
Spindel bygger bo åt parasit
Ett om möjligt ännu mer tragiskt öde drabbar en tropisk spindel som lever i regnskogen i Costa Rica. Spindeln utnyttjas av en parasitstekel som först förlamar spindeln med ett stick från sin gadd. Därefter fäster stekeln ett ägg på spindelns bakkropp.
Efter attacken fortsätter spindeln sitt normala insektsfångarliv. Under tiden kläcks ägget, och larven borrar sig in i spindelns kropp för att suga näring ur den. Under spindelns sista kväll i livet lyckas larven förmå den att spinna ett specialnät. Det är en smal hängmatta med en liten skyddande kokong i mitten. När nätet är klart tar stekellarven livet av sin spindelvärd, äter upp henne och blir en puppa som hänger från den lilla kokongen i väntan på förvandlingen till en flygande stekel – en stekel som ska ge sig ut för att para sig och hitta en ny spindel att lägga ägg på.
Spindeln blir alltså inte bara mat åt larven. Den ska också bygga ett litet bo åt sin bödel innan den dör.
Spindelns förmåga att spinna ett nät är ett beteende som utvecklats från ett enkelt ursprung i form av en serie av separata delar, beteendemoduler, som byggts på efter hand. Primitiva spindlar gjorde bara enkla trådar. Nästa steg blev kanske att korsa trådarna på olika sätt. Bit för bit har fångsttekniken utvecklats under årmiljonerna till de hjulformade nät som många av dagens spindlar använder. Men varje förändring har lagts till som en enskild del i en serie av nervsignaler. Vad stekellarven lyckats med är att få spindeln att göra ett av de här momenten om och om igen. Den har hittat repeat-kommandot i spindelns nätprogram. Resultatet är ett litet misslyckat fångstnät, som råkar passa precis som en plattform för larven.
Zombiekackerlackor
Ett annat grymt exempel på hur parasiter tar kontroll över sina värddjur är parasitstekeln Ampulex compressa. Den plågar vanliga kackerlackor genom att förvandla dem till viljelösa zombies.
När den långbenta stekelhonan vill lägga ägg jagar hon rätt på en lämplig kackerlacka. Först får kackerlackan ett sting i mellankroppen som gör att dess framben viker sig, och den blir helt förlamad för en stund. Det ger parasiten tid att utdela sitt precisionsstick i värddjurets huvud.
Den smala gadden är försedd med sensorer som letar sig fram genom kackerlackans lilla hjärna tills den hittar exakt rätt punkt där den kan spruta in sin cocktail av signalämnen.
Det som då händer är att kacker*lackan helt tycks förlora sin flyktreflex. När den reser sig upp igen, står den lugnt kvar, och låter sig sedan ledas av stekeln med hjälp av ett fast grepp i en av kackerlackans antenner.
Som en hund i ett koppel tar den sedan med sig kackerlackan till sitt förberedda bo. Där tittar den lydigt på medan stekeln stänger igen ingången och sedan lägger ett ägg.
När ägget kläcks kommer det ut en larv som direkt äter sig in i den passiva kackerlackan. Efter drygt en vecka är larven färdigutvecklad. Då kliver en parasitstekel ut ur den livlösa kackerlackans kropp som nu är uppäten inifrån.
Den här processen har intresserat den israeliske forskaren Frederic Libersat, som försökt identifiera vad det är för ämne som stekeln använder för att uppnå sitt mål. Nämligen det att kackerlackan inte blir förlamad och ohanterlig, utan istället bara oförmögen att reagera och därmed helt flyttbar.
Genom att injicera olika signalämnen i kackerlackornas hjärnor har han lyckats få fart på zombiekackerlackan igen genom ett ämne som kallas* octopamin*. Det är ett signalämne som liknar adrenalin, och som många ryggradslösa djur använder vid energikrävande processer, till exempel när en gräshoppa gör ett av sina språng.
Kattparasit gör mössen orädda
Det är inte bara insekter som kan bli styrda eller personlighetsförändrade av sina parasiter. Det drabbar också däggdjur. Kanske även dig och mig.
De flesta katter bär på en inälvsparasit vid namn toxoplasma. De mikro*skopiska djuren lägger sina ägg i kattens tunntarm. Äggen följer med kattens avföring ut i naturen – eller ner i närmsta sandlåda. De utkläckta parasiterna kan sedan leva i alla varmblodiga djur, alltså både hos däggdjur och hos fåglar. De håller mest till i muskelvävnad och i hjärnan hos sina värddjur.
Det är lätt att råka ut för toxoplasma, till exempel genom kontakt med kattspillning, eller hantering av rått kött från ett infekterat djur. Man räknar med att upp till en fjärdedel av alla svenskar bär på infektionen. I andra länder är den ännu vanligare. Förekomsten ligger på över 80 procent i Brasilien och Frankrike.
Parasiten är svår att helt bli av med. Den lever ett stilla liv i små cystor i muskler och hjärna. Men de flesta människor med normalt immunförsvar lever med parasiterna utan besvär.
Men de kanske gör sig påminda ändå.
För några år sedan upptäckte forskare i Oxford att råttor med toxoplasmainfektion hade tappat respekten för katter.
Råttorna fick gå i en labyrint där forskarna placerat katturin i ett av hörnen. Normala råttor skyr kattlukten som pesten och skulle aldrig stanna kvar på en plats där en katt lättat sin blåsa. Men toxoplasmainfekterade råttor var helt obekymrade. En del av dem tycktes till och med attraherade av den farliga doften. Samma sak har visat sig gälla möss. De går inte ur vägen för en katt.
Slutsatsen: parasiten manipulerar sin värd för att den ska gå dess ärenden. Toxoplasma vill hamna i en katt, det enda stället där den kan föröka sig sexuellt. Alltså ser den till att hela värddjuret ökar sina chanser att hamna inuti en katt.
Toxoplasma i människor
Men hur var det då med dig och mig?
Jo, människor med toxoplasma i kroppen har också ett förändrat beteendemönster. Men det är osäkert hur utpräglat det är, och frågan är fortfarande omdiskuterad.
Analyser av personlighetstyper har visat att personer som bär på parasiten avviker på flera olika sätt. Män blir mer neurotiska, osäkra och undviker nya företeelser. Kvinnor med toxoplasma däremot betecknas som känslomässigt varmare och mer utåtriktade än obesmittade individer.
Dessutom har infekterade personer visat sig ha långsammare reaktioner, vilket kanske är en förklaring till att de också har en upp till tre gånger högre risk att råka ut för trafikolyckor, enligt statistik från sjukhus i både Tjeckien och Turkiet. Det finns också teorier om att toxoplasma kan spela en roll för uppkomsten av vissa psykiska sjukdomar, bland annat schizofreni.
Men hur det än är med den saken så är det inte toxoplasmas avsikt. Vi ingår inte i parasitens naturliga livscykel. Och inga kända personlighetsföränd*ringar kan få oss att bli uppätna av en katt. Effekten ska verka på möss, för parasitens mål är att hamna i magen på en katt.
Så om man ser parasiternas makt som en naturlig del av evolutionen, måste toxoplasmas påverkan på våra hjärnor betraktas som en ren bieffekt.
Men det utesluter inte att det kan finnas andra parasiter som styr oss. Vi har i så fall bara inte upptäckt dem än.
Text: Tomas Lindblad
Material från
Allt om Vetenskap nr 4-2009
