Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det vore bra men det finns inga principer i sådana frågor. Den stora albanminoriteten i Sverige påverkade säkert Sverige i det fallet liksom att det gick i allmän globalistisk riktning. Notera att just Spanien inte erkände Kosovo...

Frågan är hur mycket EU egentligen har med det hela att göra, och hur mycket det är en reaktion på att eliterna - bla pga globaliseringen - inte längre har någon lojalitet med folket? UK har alltid varit en av de mest självständiga EU-medlemmarna, och nu har man valt att gå ur - ändå vill många skottar bli självständiga. Är det inte troligt att en faktor är att London mer och mer skiter i vanliga britter för att istället satsa på internationell finanselit? Handlar nationalismens återkomst inte främst om ett krav om att ha eliter som är lojala mot sitt eget folk? Och att mindre nationer - som den skotska eller katalanska - dessutom ser chansen att minska avståndet till eliterna och därmed deras möjligheter att vara illojala?

Men är det verkligen nationalism det är frågan om?

Är det inte vad motståndarna gärna vill kalla motståndet mot eliternas maktmissbruk för nationalism för att på så sätt försöka brunsmeta berättigad kritik och desperat hindra en naturlig samhällsutveckling.

Jag menar att det vi ser över hela västvärlden inte är nationalism, utan sann liberal revolution.

Folk vill bestämma över sig själva i större grad och det görs bättre i mindre enheter. Inte förvägras förverkliga sina egna drömmar och ambitioner genom att tillhöra ett anonymt könlöst kosmopolitisk intet utan inflytande.

Det som globalist-imperialisterna så gärna kallar för nationalism är något helt annat. Det är en liberal frihetsrörelse mot konformitet, maktmissbruk och en elit som helt tappat greppet.
Vårt tids frihetliga revolution. Inte nationalism.

Ett maktmissbruk som bland annat lett till pådyvlad mångkultur. Helt emot folks vilja.

Liberté, égalité, fraternité. Vive la différence! Men i en global skala.

Ja, men de naturliga grupperingarna i denna befrielserörelse blir just nationella. Och de måste samarbeta med varandra. De har ju alla samma motståndare, oavsett om striden står i Barcelona, Bryssel eller Boston.

Here’s where I renew my call for a worldwide alliance of nationalists along the lines of the old Comintern, the Communist International.

We can call this alliance the Natintern, the Nationalist International. I’m still waiting for someone to come up with a suitable anthem, to be called of course The Nationale.

http://www.unz.com/jderbyshire/if-ca...r-new-england/

Nej, hon presenterar aldrig några lösningar. Och det hon skriver följer samma mönster: beskriv ytligt ett problem och skyll på politikerna. Sådär kan hon givetvis hålla på i åratal eftersom det finns så många olika problem.

Men VEM är egentligen ansvarig för lösningarna? Jo, förvaltningen.

Men VAR är förvaltningen i mediakriget? Jag tycker att det är hög tid att myndighetschefer, förvaltningschefer och verksamhetschefer inom förvaltningen avkrävs svar på HUR alla olika problem ska kunna lösas. Då kan det bli fart på mediakriget!

Den där Anna D vem nu det är och varför hon anses vara en viktig person att diskutera är och förblir en gåta. Det är en nickedocka i mängden som sprattlar runt på scen i det skådespel som kallas mediekrig. Oavsett vad det är för nickedocka som sprattlar mest för stunden så sitter där en Hjörne eller Bonnier och drar i trådarna som får den att sprattla. Och vad med förvaltningen? Är de inte tillräckligt goda värdegrundsmedarbetare kan det gå som för Jan Bernhoff, som helt enkelt fick sparken.
https://nyadagbladet.se/debatt/liber...ttrandefrihet/

Vem ska utkräva det svaret? Journalistkåren lär inte vilja lyfta, att svenska s.k. journalister drivit fram en ohållbar situation. Svenska politiker och myndigheter lär inte heller vilja, att de katastrofala konsekvenserna av deras gemensamma och ansvarslösa laissez faire politik uppmärksammas.

INGEN är ju i praktiken ansvarig i Sverige - inte svenska politiker, inte förvaltningen/myndigheter, inte svenska s.k. journalister.

Svenska politiker har inte något verksamhetsansvar för förvaltningen, utan Sverige har s.k. självständiga myndigheter.

Socialdemokraterna har emellertid 1. avskaffat tjänstemanna ansvaret och 2. politiserat förvaltningen och varför myndigheterna idag i praktiken *inte* arbetar självständigt (under lagstiftning och regleringsbrev).

Förvaltningen/myndigheterna gör som regeringen låter förstå (mellan skål och vägg) att man vill ha det - inklusive bryter mot lagen. Vanskötsel blir blott ngn enstaka gång en diskuterad fråga och får ytterst sällan några konsekvenser - Ågren på Transportstyrelsen är ett undantag. Det är vanligare, att vanskötsel inte får några konsekvenser - rikspolischef Eliasson.

Vidare styrs Sverige i praktiken som en slags enpartistat genom riksdagspartiernas kartellbildning i olika frågor t.ex. om den unika invandringspolitiken, skolpolitiken m.m.. Oppositionen opponerar inte.

Svenska s.k. journalister - = maktens lojala megafoner och därtill politiska grindvakter i somliga frågor - är inte formellt ansvariga för att man hållit (och i t.ex. migrationsärenden fortfarande håller) svenska politiker i ett strypkoppel.

Svenska s.k. journalister är inte heller formellt ansvariga för att man i decennier systematiskt och medvetet har vilselett väljarna betr. invandringspolitikens katastrofala konsekvenser.

Precis. Nationalstaten är den största enheten där folk kan vara osjälviska på ett effektivt sätt, för att citera Peter Hitchens. Att ordet nationalism används för brunsmetning är möjligt, men det hänger ju ihop med folks obefintliga koll på begreppet. De flesta i Sverige kan inte ens skilja mellan stat och nation.

Nationen är ju vad NMR kallar för "folkgemenskap" - och den svenska nationen har bildat en nationalstat för att tjäna nationens intressen. Detta har nu upphävts och den svenska staten kör sin "allt till alla"-linje, vilket inte är att tjäna den svenska nationens intressen - utan snarare globalistiska och väst-imperialistiska intressen.

Nationen - Folket har inte bett om varesig mångkultur eller att Sverige ska delta i USAs proxykrig.

Skillnaden som är himmelsvid är att nationalstaten är medlet för dagens frihetsrörelse medan för gårdagens nationalism var det målet.
Och då på bekostnad av personlig frihet.

Mångkulturen beskär vår personliga frihet.

Sådan är den parlamentariska demokratin under den rådande judiska maktordningens kontroll. Stefan Jacobsson som dåvarande ledare för Svenskarnas Parti formulerade det som så, att systemet är ansvarslöst vilket beskriver det hela väl. Mig veterligen var hans tal i Almedalen valåret 2014 första gången frågan om framtidens styrelseskick lyftes i modern tid.

Stefan Jacobsson, Svenskarnas Parti i Almedalen 2014.

Det är ett bra tal som är väl värt sin tid och även ger uppvisning i den utomparlamentariska pöbelmentalitet som systemets försvarstrupper besitter. Jag spår att detta är en fråga som kommer att diskuteras allt mer livligt i nätets så kallade undervegetation. Det hela knyter förstås an till Nordiska Motståndsrörelsen som bärare och arvtagare av frågan. Mig veterligen finns det idag inte något annat parti som ens berör frågan.

Frågan om framtidens styrelseskick är också det främsta skälet till varför systemet genom statsbyråkrati och myndigheter, media och stödtrupper skriker i samma gälla stämma: oy vey shut it down! I en fungerande demokrati skulle en sådan diskussion som den om statsskicket föras öppet. Men i en demokratur..

Precis, min gamla tes. Som jag hävdade i så många år mot nyliberala massinvandringsförespråkare. Tyvärr hjälpte det föga. Vi behöver en ny frihetsdebatt i Sverige. Frågan är från vilket håll den ska komma. Från muslimska nyliberala konvertiter? Eller från auktoritära liberalkommunister (som Anna D)? Eller ska det fortsätta som nu, att samma människor som beskar friheten och lade grunden för Sveriges förfall, tillåts fortsätta att offentligen, och med rundhänt ekonomiskt bistånd, få hylla friheten (ala 1984)?