Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag tycker inte att Håkan Boström ser speciellt svensk ut. Gör du det?

Om man väljer att se mediakriget om mångkulturen som regimtrogen medias krig MOT en saklig och korrekt verklighetsbeskrivning kan man se Teodorescu, Arpi, Dahlberg och så vidare i ett nytt ljus. I varje fall är det ett nytt ljus för mig. Det är inte en självklar slutsats men den förklarar mycket för mig.

Vad har dessa ”sanningssägare” egentligen bidragit med mer än att skriva om sådant som uppenbart inte kan förnekas? Var finns analyserna? Var finns diskussionen om lösningar? Var finns fakta? Var finns substans? Ingenstans såvitt jag kan se. Det är bara ständiga upprepningar av ord som beskriver det självklara.

Tänk om dessa ”sanningssägare” egentligen är destruktiva i den meningen att de bidrar till att hela tiden flytta gränserna för det acceptabla? De lugnar medborgarna genom att visa att medierna skriver om problemen. Gränserna för normalitet flyttas sakta men medborgarnas protester dämpas genom ”vassa” krönikor och ledare i regimtrogna medier. ”Om dessa tiga skola stenarna tala” som Jesus sa.

Jag börjar misstänka att Teodorescu, Arpi, Dahlberg och så vidare är en ren bluff. De är bara till för att gjuta olja på vågorna, med minsta möjliga insats. Men jag kan förstås ha fel.

Man måste dock ställa sig frågan om deras roller som verkande för generellt massinvandringspositiva arbetsgivare med reklam och opinionsbildning som levebröd och uppdrag. Kan man lita på en röst ur ett fiendeläger?

Jag gillar en hel del av det Håkan Boström skriver. Han ger ofta uttryck för någon slags värdekonservativ liberalism, vilket lätt kan uppfattas som radikalt i vårt konsensussammanpressade och trötta mediala klimat.

Men svensk, eller pro-svensk för den delen, är han inte. Jag stoppar honom i ungefär samma fack som Paulina Neuding

Svaret på din fråga återfinns i följande citat:

Personligen har jag alltid sällat mig till de som förespråkat öppna gränser. Människor väljer inte var de föds, därför borde de få välja var de ska leva.

http://www.gp.se/ledare/alice-teodor...ionen-1.103075

Tror nog att de hämmas av att verka inom mainstreammedia. Teodoresco analyserar ju inte varför Anders Lindberg är så skruvad eftersom det även skulle beröra de flesta av hennes kollegor på GP och ägaren av tidningen. Att Arnstad, Mathias Gardell eller Virtanen har fel i sak vet vi ju redan, det intressanta är istället varför de har sådan upphöjd ställning och inte får motfrågor. Fakta är inte viktigt längre eftersom den finns i överflöd och är lättillgänglig.

Det är helt korrekt. Deras skrivande kanske hade varit relevant inför valet 2002, men nu är det helt överspelat. Den totala frånvaron på konkreta lösningsförslag på akuta problem visar att dom antingen inte förstår allvaret eller inte vågar vara den första att säga vad som behövs. Finns det någon som på allvar fortfarande tror att Rinkeby och Rosengård någon gång någonsin kommer bli intregrerat i det svenska samhället. Det finns absolut ingenting som tyder på det. Samtidigt måste det svenska samhället betala multum för att behålla dessa mångkulturzoner flytande i form av bidrag. "Sanningssägarna" i MSM kommer inte vara i framkant i den kommande politiska utvecklingen i Sverige.

Av naturliga skäl har journalistskrået blivit en yrkeskår som föraktas mest av det svenska folket - oavsett om man är PK eller bara en helt vanlig Medelsvensson. I en krönika skriven av Karl-Olov Arnstberg så ställer han en journalistväns påståenden om att det är kört mot den bild som KOA själv möter när han vänder på varje liten sten för att utröna frågan: Finns det några motståndsfickor kvar i Sverige?

Så här kan det låta när Karl-Olov Arnstberg tar till orden:

"En journalist jag känner tror inte att det pågående samhällshaveriet någonsin kommer att leda till att svenskarna bygger upp ett motstånd värt namnet. Ingen situation kan bli så vidrig och farlig att det svenska kollektivet säger att nu djävlars får det vara nog! Det finns ingen nedre vändpunkt, ingen nivå där missnöjet växer till ett aktivt och organiserat motstånd, utan svenskarna kommer att lydigt traska på, hela vägen fram till sin icke-existens. Lite gnäll längs vägen, men något mer blir det inte. Om det beror på att vi inte haft krig på flera hundra år och därför förlorat vår försvarskompetens eller om det kanske beror på – det hävdar min vän journalisten – att välfärdssamhället premierar ”det kvinnliga” och på så sätt gör svenska män godhetsreligiösa, mesiga och till förbindliga syltryggar, det kan diskuteras. Antagligen går det att föra in flera hypoteser och på så sätt få en lista över möjliga förklaringar.

Jag frågar honom om inte Sverigedemokraterna kan ses som en motståndsrörelse. Han skakar på huvudet. Sverigedemokraterna må vara både emot massinvandringen och folkligt förankrade, men de har anpassat sig till sina politiska motståndares spelregler. Han jämför med någon som får åka med i bilens bagageutrymme och där, för att bromsa, pressar fötterna mot plåten så att tårna vitnar. Men så kan man inte bromsa en bil, då måste man sitta i förarsätet. När man väl sitter där, om man nu någonsin kommer dit, då gör man inte motstånd utan då kör man."

Karl-Olov Arnstberg funderar på egen hand hur det kan ligga till:
"Det finns en liten och rätt splittrad skara av personer som förutsättningslöst håller koll på vad som händer i samband med massinvandringen. Medelåldern är hög och vi är nog inte fler än ett hundratal. Eftersom jag är en av dem vet jag ungefär hur ”gruppen” ser ut. Några bland oss är lekmän, andra proffs i form av erfarna journalister och samhällsforskare. Vi skriver bloggar, som den här. Vi gör teve, poddar och skriver böcker.

Varför gör vi det?

Gillar Sveriges politiker att vi dissidenter med vår kritik gör dem mer kompetenta i sitt jobb? Får vi beröm i den offentliga debatten för att vi är engagerade och medvetna medborgare? Får vi hedersamma omnämnanden, anslag och stipendier så att vi kan fortsätta med att relatera politiken och samhällsdebatten till medborgarnas verklighet?

I helvete heller! För oss, som känner ansvar för nästa generation, inbegripet våra barn och barnbarn, och vill lämna över ett välskött samhälle med fokus på sina egna invånare, i maktelitens ögon är vi paria. På gräsrotsnivå är många av oss hjältar men i offentligheten finns ingen tacksamhet för att vi gör det jobb som politiker, opinionsbildare och journalister inte gör, det vill säga frilägger massinvandringens konsekvenser. Politiker, opinionsbildare och kulturelit har inte bara tagit till hårda sanktioner utan också försett sig med en hel arsenal av smädelser. Mobbning är paradgrenen. De påstår att vi är främlingsfientliga, rasister, fascister, nazister och antisemiter.

---
Ok, på dissidenternas vägnar antar jag utmaningen, men vill gärna vara lite bättre än våra vedersakare. När ni påstår att vi är rasister (eller vilket invektiv det är som ni tar till) så ljuger ni. Ni inte ens försöker visa att det är sant. Vi kan visa att det är lögn, alltså är ni lögnare. Det är det första av det epitet jag vill klistra på er: lögnare.

När ni, helt ointresserade av konsekvenserna, iscensätter en massinvandring och därmed irreversibelt försämrar och på sikt förstör den svenska välfärden och landets ekonomi, segregerar invånarna, ökar kriminaliteten etc. så är ni antingen inkompetenta – ni förstår inte vad ni gör – eller så gör ni det avsiktligt, ni förstör medborgarnas Sverige. Det gör er till folkförrädare.

Lögnare och folkförrädare, smaka på de båda klassificeringarna. Jag kan spä på med vad ni inte är. Ni är inte demokrater, eftersom ni svikit det förtroende ni fått från folket att styra landet. Ni är inte heller för den grundlagsfästa yttrandefriheten, eftersom ni avsiktligt och med starkt verksamma medel går in för att tysta den folkliga oppositionen och sprider rädsla.

Till skillnad från er som sprider lögner om oss, kan vi dissidenter empiriskt bygga under våra påståenden om vilka ni är. Vi behöver inte hitta på, det räcker med att noggrant studera det material som svenska myndigheter producerar. Med ett vetenskapligt språkbruk vill jag påstå att hypotesen att ni är lögnare och folkförrädare inte bara går att verifiera utan redan är verifierad, av oss dissidenter. Det underlag som behövs för att bygga upp en motståndsrörelse finns på plats. Och därmed är vi tillbaka där jag började: har min journalistvän rätt?"

Källa: https://morklaggning.wordpress.com/2...er-inte-ljuga/

Under kvällen har det klagats en hel del på Alice Teodorescu, Ivar Arpi, Anna Dahlberg och att de inte längre gör nån nytta i samhällsdebatten mer än att de framstår som defaister - satta högst upp i elfenbenstornet för att ingjuta tvivel om att det finns lösningar på invandringskaoset hos den stora breda folkmassan.

Så när de relevanta frågorna inte dryftas hos den fria Bonnierpressen eller hos globalisternas opinionshjon på Svenska Dagbladet eller Aftonbladet. Vart vänder man sig då? Jo, antingen tar man skuttet utomlands eller så samlar man inspiration hos en klok man som våran Karl-Olov Arnstberg.

Efter att ha läst Arnstbergs senaste krönika så känns det som att ett hopp har tänts i hans kropp och knopp. Så här hoppfull om framtiden har han inte varit på många år. Och jag är säker på att en evidensbaserad forskare som KOA vet att hans vän journalisten kommer finna att han eller hon hade fel. För Karl-Olov Arnstberg har vänt på tillräckligt många stenar nu, att han äntligen har funnit några där det spirar av liv. Motståndets tid har kommit!

Känns KOA hoppfull?

KOA är inte optimist, han är realist. Detta är min uppfattning, efter vad jag läst av honom. Han är en av mina "filosofiska" husgudar; alltså en som står över och överblickar det dagliga, karriäristiska surret och mediala spinnet och försöker tolka och sätta in i ett större sammanhang.

KOA:s senaste, som du länkar, är en kärv röst och sagesman:

Ja, faktiskt upplever jag KOA:s senaste som hoppingivande. Självklart läste jag det som du har plockat ut från krönikan. Men det är de sista raderna som får mig att känna att Karl-Olov Arnstberg har sett ljuset i tunnelns slut.

"Lögnare och folkförrädare, smaka på de båda klassificeringarna. Jag kan spä på med vad ni inte är. Ni är inte demokrater, eftersom ni svikit det förtroende ni fått från folket att styra landet. Ni är inte heller för den grundlagsfästa yttrandefriheten, eftersom ni avsiktligt och med starkt verksamma medel går in för att tysta den folkliga oppositionen och sprider rädsla.

Till skillnad från er som sprider lögner om oss, kan vi dissidenter empiriskt bygga under våra påståenden om vilka ni är. Vi behöver inte hitta på, det räcker med att noggrant studera det material som svenska myndigheter producerar. Med ett vetenskapligt språkbruk vill jag påstå att hypotesen att ni är lögnare och folkförrädare inte bara går att verifiera utan redan är verifierad, av oss dissidenter. Det underlag som behövs för att bygga upp en motståndsrörelse finns på plats. Och därmed är vi tillbaka där jag började: har min journalistvän rätt?"

I vanliga fall brukar jag faktiskt reta mig på att Karl-Olov Arnstbergs texter alltid är nattsvarta och det enda rätta som går att göra är att somna för att aldrig vakna upp mera. Så av alla texter som jag har läst genom årens lopp så har KOA aldrig lagt in en enda textrad som andas hopp. Det har han gjort nu. Så jag tror faktiskt att Karl-Olov Arnstberg har sett ljuset därborta nånstans.

Det "hoppfulla" jag upplever med KOA är en högst privat, individbaserad hoppfullhet. Inte en hoppfullhet för ett kollektiv, en nation. Det hoppfulla består i den nyktra analysen. Sen återstår handling... KOA verkar själv tveksam. Med hänvisning till den dystopiske (klentrogen, misstroende, realistisk, pessimistisk?) journalisten, avslutar han sin krönika just med den öppna frågan om journalisten har rätt.

Karl-Olov Arnstberg har ju inte haft några problem att dela sina värsta mardrömmar om framtiden med svenskarna. Så varför skulle han inte våga vara privat och lägga fram en liten, liten strof som åtminstone känns som en räddningsplanka för mig.

Jag tycker inte alls att KOA verkar tveksam i den sista raden som jag fetmarkerade i det förra inlägget. Istället känns han segerviss. Men det tycker inte du?