Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Vad som fortfarande nästan helt saknas är vittnesmål om piskan från cheferna (wolodarski, helin etc) och från ägarna. Har journalistkräken skrivit på hemliga avtal att cheferna ej får kritiseras eller är det rädslan för att bli oanställningsbar i mediesverige som driver?

Enligt mina (andrahands)källor är Wolodarski fanatisk sionist och det uppstår en pinsam tystnad bland palestinaradikalerna på DN-redaktionen när Israel kommer på tal i hans närvaro.

Kanske är det en kombination av genuin rädsla och en begynnande insikt om hur löjeväckande, rent vetenskapligt sett, den postmoderna sk forskningen är som får vita, någorlunda intellektuellt kompetenta att börja leta efter nödutgången. De hudfärgs- och religionsfanatiskas bottenlösa hat mot hudfärgs- och religionsfiender börjar brännas. Identitetspolitiken börjar anta former som på sina håll är otäckt lika regelrätta ras- och religionskrig. När rashatet släpps lös spelar den kulturella identiteten ingen roll, det är nyansen på skinnet som räknas. En som fått känna på det är Bret Weinstein, mångårig lärare på vänstervridet amerikanskt universitet.
https://www.wsj.com/articles/the-cam...ext-1496187482

Här handlar det förstås om den klassiska renodlade hudfärgsbaserade rasismen, och då spelar det ingen som helst roll om du är "jude eller grek". Är du vit ska du förgöras. Det är skrämmande att ställas inför det. Det handlar inte om kulturellt motiverade "pogromer", det handlar inte om "supremacy", det handlar om rashat. I raskravaller kan ingen gömma sig bakom kulturella identiteter, ingen kan konvertera under galgen, ingen kan köpa sig fri. Alla är nakna och utlämnade till sin hudfärgsbaserade rastillhörighet.

Detta rashat i kombination med fanatisk religionsfientlighet blir bara för mycket. Skrämmande på riktigt. Globalt sett utgör vita människor en odiskutabel minoritet, och som sådan hotad. Och hatad. Hatad som hudfärgsfiende, hatad som kulturfiende och hatad som religionsfiende. Betraktad ur det perspektivet är framtiden mycket, mycket skrämmande. Att inse att man varit en del av sjukdomsförlopp och dödsdans måste vara mardrömslikt. Det faktum att man varit medlem i en religiös sekt, den postmodernt vänsterliberala, kommer inte att frikänna en den dag den kulturrelativistiska, antirasistiska vågen vänder och slår tillbaka.

En annan som talar om den postmoderna dogmatiken i sektreligiösa termer är Reza Ziai, en annan amerikansk universitetslärare med psykologi som huvudämne.
https://areomagazine.com/2017/05/30/...itical-theory/

Det fetade kastar onekligen en del ljus över sjw-aktivisternas obskyra inre. The world är väl i sammanhanget tämligen synonymt med det positivistiskt drivna västerlandet och dess vita invånare, medan the universe representerar det andra, där väl tanken (om det finns någon) är att det goda hatet ska besegra världens ondska och låta "den siste bliva den förste och den förste sist". Utan egen förskyllan, utan egen förtjänst och framför allt utan eget ansvar för egen belägenhet.

Idag vill Sveriges Radio förbereda oss på nästa våg av flyktingar, genom att införa termen "klimatflykting". Kanske har den förekommit tidigare, men jag har inte hört den förut.
Bangladeshier kan vi nu se fram emot, och vem kan väl ha åsikter om någon som flyr för att man förstört klimatet för vederbörande. För det har man ju gjort genom sitt slösaktiga leverne. Eller?

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt...programid=1650
Det börjar med klimatalarmism @1:07:00, och fortsätter direkt därpå med att Bangladeshier börjar bli mer vanligt förekommande i flyktingströmmen.

En diversionsmanöver, eller kanske en ny front?
I varje fall ett utstuderat försök att spela på människors klimatångest!

Ja nog är de skamlösa alltid. Men det händer att man funderar över hur ägardirektiven egentligen ser ut. Är de under omförhandling tro? Eller är det en del av medarbetarna som börjar rycka i grimskaftet och sparka i spiltväggen i en längtan efter att komma ut från den kvävande åsiktsatmosfären?

Här är en intressant liten notering från statstelevisionens nyhetsredaktion om det här med att ställa grupper mot varandra och om vad vi har råd med och inte.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/a...nlig-assistans

Chockerande rättframt om hur det snickras på samhällsomvandlingen i den realpolitiska verkstan. Nästan så man tror att någon var på lyset under den intervjun, om det sagda nu blev sagt så som det sägs ovan.

"klimatflykting"... Det låter som en av Mp:s mest vidlyftiga, förment humanitära käpphästar. "Public service" är f ö notoriskt Mp-vänligt. Idag slogs Trumps påstådda beslut att lämna Parisavtalet upp som en stor nyhet. Kanske finns det ett syfte att tajma dessa nyhetspar - offer och förövare.

Ännu ett intressant DGS-tv avsnitt, idag lite fritt spånande med Lotta Gröning som mellan lite svammel om Norr och Västerbottningarnas längtan efter flyktingarnas kompetens ändå visar lite klarsyn vad gäller politikernas feghet och inkompetens och intressant nog inte tar avstånd från Ganmans brutala ärlighet gällande behovet av nedläggning och omstart av bla SVT.

https://www.youtube.com/watch?v=QlVTQoyFe4w

Klimatflykting har faktiskt förekommit som begrepp i flera år och kan nog vara en realitet i många fall.

Att dessa klimatflyktingar precis som vanliga flyktingar måste ta sig över hela jordklotet till just Sverige är väl däremot ingen realitet.

Det finns ett fruktbart kretslopp av tankar i medierna.

Ett tema det senaste dygnet i mediekriget är ansvarsutkrävandet. Eller den uppriktiga ursäkten som den minimala och obligata förutsättningen för förlåtelse. Fredrik Haage som du länkade till:


Eller Gunnar Sandelin:


"opinionsbildare", eller opinionsföljare snarare.


Jäkla märklig "förklaring" Susanna Birgersson ger. Vad förklarar hennes eventuella uppvaknande och halvdana bekännelse, som har något förmätet över sig - i sin liberala nitälskan? Avslutande stycke:


"behöver inte längre jaga kättare"... Mer troligt är att hon inte är i positionen att jaga, snarare att bli jagad. Det är det vi ser av stimmet, vars huvud och kropp inte vill bli och förbli svans. Det enda hon och många "liberala" inkvisitorer med henne numera jagar, är väl en position i det trolöst vändande stimmets trygga mitt åtminstone.

Rädslan räcker nog så pass långt att piskor från cheferna knappast skulle behövas för att upprätthålla konsensus.

Grupptryck är lite som fildelning, ibland verkar folk hålla fast vid en mental bild av att filer man laddar hem kommer från en central plats för att det blir för jobbigt att visualisera att de kommer från tusen olika källor samtidigt. När Formgren gjorde avbön (evigheter innan Martéus och Birgersson) var det väl just det paralyserande grupptrycket och konsensuskulturen som hon lyfte fram som boven i dramat, snarare än några piskor från överordnade.

Man kan jämföra invandringsfrågan med Tomas Quick. Att som enskild ledarskribent eller annan tyckare försöka picka hål på konsensus i migrationsfrågor var lika hopplöst som det idag är att vara Göran Lambertz. Det finns bara en accepterad hållning i frågan och det är att Quick med 100% odiskutabel självklarhet är 100% oskyldig. Det finns inget sammanhang där du riskfritt kan vädra åsikten "jag är hundra på att han begick alla morden och har duperat oss alla". Trycker du på den knappen finns ingen räddning oavsett hur mycket cred du har. Du kan vara en aktad och meriterad lagvrängare, f.d. justitieråd och justitiekansler. Spelar ingen roll. Om du väljer att vara kärringen mot strömmen och dessutom envisas med att hålla fast vid din uppfattning, så är du snart hela rikets driftkucku, och dina meriter betyder ingenting. Din karriär är över, efterfrågan på din expertis är helt utraderad, du förklaras gravt sinnesrubbad och färdig för tvångströja av en enig folkjury, och ingen vill längre ta i dig med tång eller gud hjälpe fastna på bild med dig. Från justitiekansler till utskrattad rättshaverist på nolltid.

Har "Quick är oskyldig"-nätverket en ledare? En puppetmaster bakom kulisserna, eller kanske ett helt råd av ränksmidare som dikterar vad vi ska tycka? Bilderberg? ZOG? Illuminati? Eller någon annan form av synkad organisation som håller regelbundna möten och ingår små saltsjöbadsavtal? Nej. Det enda som behövs är att varje enskild individ i kollektivet är utrustad med 1) ett bajshål där bak, samt 2) rädsla för att bajsa på sig offentligt. Det är allt som behövs för att hålla alla i ett järngrepp. Inte ens när folk är inlåsta ensamma på toa vågar de viska "Quick är skyldig". Vem vet, kanske står grannen och lyssnar vid sin ventil och råkar höra. Sedan är du rökt. Du är Lambertz. Det är fascinerande och skrämmande att den mänskliga naturen är sådan att grupptryck är allt som behövs för att massmörda, dricka Jim Jones-cocktail, eller hjälpa till att lyncha någon för en åsikt man egentligen delar.

Ändå sitter vi här och kräver att varje figur som tagit steget mot en ny åsikt först ska kräla i stoftet och ångerfullt storgråtande be om ursäkt för att de inte gick full Lambertz när det hade varit som mest ärevördigt att göra det (typ utmana etablissemangets invandringskonsensus c:a 2006). Själv har jag nästan alltid utmanat konsensus för att jag råkar skita i vad folk tycker, men det bär emot ändå, främst för att det ger så jävla mycket merarbete än att bara följa med strömmen. Här på forumet räcker det att påpeka att det är osannolikt att Sifo försöker bryta ner SD-väljare mentalt genom manipulerade mätningar för att det ska bli ett jävla tjat från 5, 10 eller 20 foliehattar. Föreställ dig då att vara ledarskribent som utmanar konsensus i offentligheten. Inom en halv dag har du fått 1000 arga mail varav 10% mordhot, 500 arga tweets som måste hanteras annars uppfattas du som svars- och ryggradslös, minst två radioprogram och lika många TV-program vill att du ska komma och försvara din åsikt mot handplockade motståndare som det ryker ur öronen på av indignation, kollegorna på kulturredaktionen börjar sätta i system att lämna fikarummet när du kommer in, och 25 vänner och kollegor har unfriendat dig på facebook.

Birgersson har alltså gjort resan Eskilstunakuriren > DN > GP > frilans (för Expressen). Hennes två första jobb var således för vänsterliberala tidningar där vansinnet sitter i väggarna. Därefter gick hon i augusti 2015 från DN till GP, c:a ett halvår efter att Teodorescu tagit över där. Tidslinjen är alltså ungefär att hon från början av sin karriär tills för c:a 3 år sedan var en övertygad sektmedlem. Någonstans därefter började hon tvivla, och för knappt 2 år sedan gick hon från vänsterliberalismens högborg DN till GP, där Teodorescu börjat samla upp avhoppade sektmedlemmar, som t.ex. Håkan Boström som gick från DN till GP några månader innan Birgersson. Uppenbarligen var det Teodorescus linje som lockade, för om Birgersson hade velat stanna i den vänsterliberala sekten skulle hon ha blivit kvar på DN eller gått till GP på den tiden som Gelotte och Lernfeldt satt där och sprinklade socialliberalt fesljummet piss över Göteborg med omnejd. Det faktum att Birgersson gjorde slag i saken och hoppade av DN-sekten innan flyktingkrisen hösten 2015 för ett betydligt mer ocreddigt jobb på GP tyder på personlig resa snarare än opportunism.

Det kanske är så enkelt som att Birgersson fått sparken på sina tidningar och därför söker varhelst hon kan få fast anställning igen. Naturligen har hon då fått tillfälliga påhopp pö om pö allt längre bort från Wolodarski. Nu sitter hon som krönikör hos Dahlberg, trygg tillsvidare. Någon ideologi har hon aldrig haft utan skrivit efter rådande Husregler betroende av i vilket Hus hon haft tjänst. Man kan inte nämna journalist och ideologi på samma gång. Finns inte en sketen eller osketen journalist - inte ens stackaren Mattsson i Expressen - i det här landet som skriver av ideologi, alla gör det för brödfödan och då sitter man fast i stocken hos Mäster. Denne och hans av samma gener är de enda som skriver eller tvingar andra att skriva av förment ideologi. Denna ideolgi går ur på nationsupplösning, elitism, finansdominans, blodsuppblandning, förslavning under Zions globala stjärna med de utvalda som den enda rena rasen i framtiden.

En del undrar varför det inte kommer en hel flod av bekännelser av den här sorten. En möjlig orsak är väl kanske att det inte är någon idé att säga något när folk utan insyn ändå har bestämt sig tvärsäkert för hur saker är.

Först skriver Birgersson en utläggning som gör klart att hon brann som en galen svetslåga ideologiskt, att den vänsterliberala ideologin var upphöjd till religion:

Sedan bestämmer läsarna att nä, hon är helt icke-ideologisk, följer husreglerna, skriver bara för brödfödan. Jamen dåså, helt onödigt att fler skribenter öppnar sig när läsarna ändå vet allt.

Det viktiga med det här dokumentet är för övrigt inte vad som rörde sig i huvudet på Birgersson på den tiden hon var övertygad sektmedlem, utan att det beskriver hur det ser ut i huvudet på många av hennes kollegor än idag. De är inte bildligt hjärntvättade, utan bokstavligt. Hon beskriver en helt sjuk föreställningsvärld. Att det finns vanligt folk som lever i den är mer skräckinjagande än något zombiescenario.

Varför är Birgerssons "resa" från dränkande körsång till lågmäld reflektion utan proklamation intressant annat än på det sätt vindflöjeln eller gummiankan säger något väsentligt om vinden eller strömmen de viljeslöst följer?

Det du beskriver är förståelse för hur hon, liksom de flesta, saknat relevant 1. konsekvensanalys, 2. civilkurage eller 3. både konsekvensanalys OCH civilkurage.

Jaha. Det kan ju förvisso gälla många, kanske de flesta. Men den absoluta merparten av befolkningen lever ju heller inte på att sätta sina åsikter på pränt. Om ens enda merit är att man nyligen har slutat delta i repressionen av människor med mer förstånd än en själv - varför har man då påhugg på någon tidning alls?