Början på ett mediakrig om mångkulturen?

MSM:s kulminationspunkt för sitt anfall är nådd, vilket lampros skrev om på tråden redan 2013. Om jag förstått von Clausewitz rätt så är det i detta jämviktsläge som försvaret (dissidenterna) kan vända till seger om det är en moraliskt samlad trupp. En slutgiltig drabbning har inte ägt rum och jag vet inte om det kommer heller. Istället en massa desertörer, åsiktsmigranter som fifflar med sin historik och skaffar sig nya identiteter. Kanske klarar de omställningen så som nomenklaturan i DDR klarade murens fall och kommunismens upplösning. De mest inbitna mångfaldsgläfsarna i MSM decimeras och saknar hantlangare som vidmakthåller härskarteknikernas kontrollerande verkan. Utbytet av en seger blir så mycket större om segern på slagfältet inte begräsas till just segern på slagfältet, men istället - enligt von Clausewitz - åtföljs av förföljelse.


Nog är islamismen ett hot mot västerlandet, men en grundläggande sårbarhet är PK-samhällets nihilism, relativism och, med Arnstbergs ord, inversion. När MSM smetar "faktaresistens" som omdöme gällande "högerextrema populister" så är det egentligen dem själva de ser - vänstern och vänsterliberalerna. När Teodorescu m fl går i bräschen för en liberal självkritik, problematisering av den så kallade mångfalden by [mass immigration] proxy, så är det bara en senkommen ventilering av rådande opinion, inte dess opinionsbildande. I vad mån det kan bidra till manglingen av tillåtna åsikter bland redaktionerna låter jag vara osagt, eftersom de i MSM har andra formella och informella fora och kanaler att kollationera i synkronmedia.

Paniken stiger. Reklam med Alice T är tydligen populistisk.

Ni noterar det nya modeordet i synkronmedia? Populistisk.
Nåväl vad är det som är populistiskt med bussreklam för GP? Jo enligt skribenten i GT:
"GP:s reklambudskap är populistiskt"
från artikeln:

Japp. Det är populistiskt. Skrämmande och ger skribenten orwell vibbar:


Ryggmärgsreflex och kortslutning i hjärnan.

Populismen då?

Notera artikelns namn i Länken: "Bussreklam i overkligheten"
http://www.expressen.se/gt/kultur/bu...overkligheten/

Är det nästa nyord? Overkligheten.

P1 har ett arbetssätt som inte bara är lätt att identifiera som politiskt agendasättande, det är också lätt att se hur man rent praktiskt lägger upp arbetet i vissa avseenden. Och det är på måndagmorgonen man skall spetsa öronen för att förstå sammanhanget.

Ty, (nästan) varje måndag så presenterar man en "nyhet" (eller flera) som man sen har för avsikt att spinna lite på varje dag i 2-3 dagar. Undantagsvis hela veckan. Denna måndagmorgon finns två kandidater av lätt absurd karaktär:

Den första, citerat fritt ur minnet:


Det är "nyheten". Ingen vidare utveckling, fördjupning eller förklaring. Man liksom bara kände för att slänga ur sig denna mening. Jag tippar att det kommer uppföljning på detta imorgon eller kanske redan idag. Det gäller att hålla kulor i luften så att säga. Man måste spruta ur sig ett minimum av ord som "ensamkommande", "avvisas", "afghaner", o.s.v.

Den andra är att det larmas om att Kriminalvården använder ett "grepp" vid tvångsavvisningar som polisen slutat med och avråder ifrån, för det är "farligt". Ja, ni som inte lyssnar på P1, ni läste faktiskt rätt. Detta är en av P1:s stora nyheter på måndagmorgonen idag. Det blir uppföljning på detta i programmet Kaliber. https://www.google.se/amp/sverigesra...android-om-lge

Så till de frågor som jag med ovan som bakgrund vill återkomma till. Ja, de borde i en sådan här tråd vara stående "belysningspunkter" på alla absurditeter som refereras här.

Till vilka riktar sig egentligen denna slags journalistik? Och vilken effekt förväntar sig leverantörerna av den att journalistiken skall få?

Hur jag än vänder och vrider på detta, oavsett dagsform, så får jag det ta mig tusan inte att gå ihop.

Politik och journalistik har en viktig beröringspunkt i själva sina arbetsmetoder. Politiken har behjärtansvärda uppgifter att ta sig an. De är fler än medborgarnas skattemedel kan finansiera. Sålunda måste politiken prioritera vissa områden och uppgifter före andra. Politik handlar absolut om att ställa grupper mot varandra.
Journalistiken har exakt samma sak, fast där är frågan: vilka nyheter skall vi prioritera, när det totala antalet nyheter är för många för att skriva om eller sända dem alla?

Jag vill hävda att agendan drivs genom nyhetsprioritering i första hand. Vad och vad som inte rapporteras. Detta påverkar ett land mer än hur den faktiskt utvalda nyhetsrapporteringen sedan formuleras. Vi kan skydda oss mot de försåtliga formuleringarna och kritiskt granska vad som sägs och skrivs. Men vi kan inte reparera skadan som uppstår pga det vi aldrig fick ta del av.

För att knyta an till mina två absurda P1-exempel ovan, så skrattar nog mången åt själva deras innehåll, men förlusten av den friska nyhetsrapportering som de likt gökungar baxade ur boet, kan vi inte göra ogjord.

Den här nyhetsprioriteringsagendan, gäller i såväl utrikes- som inrikesrapporteringen.

Det fanns en tid då jag kände namnet på den högste politiske ledaren i Kina. Nu kan jag inte ens hans titel. Vem som är Indiens premiärminister är mig inte heller känt. Är militärdiktaturen kvar i Thailand? Hur fungerar japansk inrikespolitik? Vid sidan av Putin, vet jag namnet på Rysslands utrikesminister, men sen tar det stopp. T.o.m. vårt grannland Finland är mig ett svart hål, vid sidan av de vänsterns skönhetsfläckar som svensk media så gärna återkommer till - i princip Sannfinländarna och Soldiers of Odin. Jag skäms över min okunskap. Men samtidigt förstår jag varför det är så idag och jag har också minnen från en annan tid. All tid och all plats i eter och på papper, tas upp av en strid ström rapportering, ja närmast en rännskita, från Mellanöstern, EU-intriger och den del av amerikansk politik som kan ges ett romantiskt kampen-mot-storpotäterna-skimmer av vänsterjournalister. Det är mig ett sorgligt mörker alltihop.

Så, tillbaka till mina frågor. Vem ser P1:s ledarskap som mottagare av tokerierna? Förväntar de sig att någon just alls, förutom svagbegåvade och rena stollar, skall omfamna sådan rapportering som jag återgett ovan? Om svaret på frågan faktiskt är ja, så måste man fråga sig hur tusan de kan vara så uthålliga i galenskapen? Ty sådan rapportering värvar inte nya anhängare till deras sak.
Återstår då möjligheten att de vill slippa rapportera om "riktiga" nyheter, såväl utrikes som inrikes, och på så sätt hålla medborgarna sovande. Men då skulle man lika gärna kunna rapportera om sådant om inte riskerar att väcka anstöt.

Som sagt, jag får det inte att gå ihop. Den momentana bilden är tokig - journallistiken är galen - å det må vara hänt. Men hur kan det vara ett så Gud förbannat uthålligt fenomen?

Och precis nu när jag tänker klicka på "skicka svar" så gör man reklam för kommande programmet Tendens, som kommer handla om "avvikande könsutveckling".

Av vem, för vem och hur länge till, kommer denna fars att kunna fortgå egentligen?

Två kluster har utkristalliserat sig i "mediekriget" - en bestående av DN, SDS, AB och SvD, som håller fast vid det öppna hjärtats politik så långt det bara är möjligt, och en annan bestående av Expressen, GP och DI som skriver realistiskt även om man ofta undviker att dra uppenbara slutsatser av det råmaterial man presenterar. Att de tidigare vägrar ompröva sina ståndpunkter är nog en kombination av personlig prestige, omsorg om de egna läsarnas psykiska hälsa och värdet systemet ser i "pluralism" på åsiktsmarknaden, så att ingen börjar ifrågasätta sakernas tillstånd på riktigt. Att falang nummer 2 börjat skildra verkligheten har till viss del med rädslan för folklig vrede att göra, men grundas nog också i en övertygelse om att segern är uppnådd. Sverige är söndrat och polariserat och som Anders Borg uttryckt det, "någonstans 2018 smäller det". När hushållens balansräkningar sjunker under ytan blir de slavar under bankerna och när den offantliga sektorn vacklar under trycket från asyltsunamin och den självpåtagna lånebördan blir det Black Friday för de som handlar när det är blod på gatorna. Därav också ständiga mantran om förträffligheten med vinster i välfärden(vilka i alla fall DI behandlar som en nationell ödesfråga långt viktigare än migration). Antagligen kommer man att föreslå "partnerskap" med "näringslivet" för att "klara välfärden" när det väl smäller, dvs en utförsäljning till vrakpris av våra gemensamma tillgångar, och vill då verkligen inte vara bakbundna av några regleringar.

Chris Forsne fortsätter att leverera på Ledarsidorna. Hon studerar valrörelsen i Frankrike och drar paralleller till situationen i Sverige, vilken jämförelse inte direkt utfaller till Sveriges fördel. Mångkulturen nämns inte explicit i det nedan citerade men är det centrala temat för kolumnen i sin helhet. Hennes insats från igår om ansvarstagande var kanske snäppet vassare men den här går inte av för hackor.


Hon avslutar med en riktig dräpa mot svensk MSM.


Nej tacka fan för att det inte går att göra ett vettigt jobb om hela samhällsstrukturen är marinerad i en förlamande identitetspolitisk tvångsjacka, samtidigt som aktörerna inom MSM aktivt själva agerat för skapandet och bevarandet av den samhällsdestruktiva åsiktskorridoren.

http://ledarsidorna.se/2016/11/chris...e-mer-franska/

Men hur tänkte hon här?


Hon inkluderar inte alla riksdagspartier i den analysen. Vad hon egentligen menar är förmodligen att "fel partier inte tänker rätt". D.v.s. av henne önskade partier, inte levererar. För mig är det lite som om en socialdemokrat betraktar moderaterna och säger: "det är ju förunderligt att de inte ännu förstått nyttan av ett komplett utbyggt socialförsäkringssystem i socialdemokratisk anda".

Det finns ett problem med analysen också i jämförelsen mellan länderna. Den tar bara hänsyn till politikernas framtoning. Hur det faktiskt ser ut i respektive land och vilka beslut som fattats - och exekverats - inkluderas inte. Frankrike är så mycket värre än Sverige. (Än så länge, är iofs ett tillägg som inte känns irrelevant).

På ena planhalvan vänsterliberalismens drömmer och utopier. På andra ett lag som alltmer delas i en slags förnuftsdyrkan - som motsätter sig all form av identitetspolitik - där också den franska högerkandidaten ingår, respektive en mer intuitiv, känslobaserad nationalism, och, vill jag påstå, konservatism. Förnuftsdyrkarna anser att det finns en politik som fixar uppkommen situation. Ett rationellt agerande kommer ta oss ur det hemska. Medans deras, tillsvidare, lagkamrater ser mer på samtiden som något som ofelbart kommer att bli värre innan det kan bli bättre. Varje åtgärd nu är en skadereglering, inte en reform som gör situationen bättre i egentlig mening.

Sverige är faktiskt i desperat behov av en rad massa tråkiga, till synes mindre viktiga, beslut och åtgärder. Det gäller såväl inom lagstiftning som mer praktiska frågor. Vi har, som tillbakakaka till Forsne, faktiskt haft så mycket framtoning och stort prat att hälften hade varit nog. Den relativa kappvändningen har varit enormt stor. Men det händer ingenting, ty den nya politiken resulterar inte i handling. Gränskontroller är väl ett perfekt exempel. De finns, men ändå inte. Det pratas om dem i stora ord, både från politiker och media, men ändå så väller det in människor. Alla förfasas över de islamistiska organisationerna och deras fascistiska arbete. Men bidragskranen är alltjämt öppen. En totalitär avvisningspolitik saluförs. Men ingen utvisas.

Sen kan jag förstå att anhängare av det politiska etablissemanget, som egentligne ängnar sig åt internkritik, gärna vill göra det i en slags allmän jantelagstappning. Genom att kollektivt skälla på svenskt politiskt etablissemang och gärna jämföra med andra länder, så slipper såväl enskilda partier som enskilda politiker, att tappa ansiktet alltför mycket. Liksom leverantören av kritiken.

Den dagen Forsne tar Front Nationale på samma allvar som högerpartiet,dåkan vi snacka. Samma lika med SD jämfört med 7-klövern.

Wow. Det var mycket på en gång. Det är nästan svårt att inte läsa det som ett stycke utropat i panik. Ungefär: "...det är ett lugnande budskap. Jag är ju inte upprörd! Varför måste jag lugnas!?" (mitt tillägg av utropstecken)

Det är utöver den bisarra överreaktionen, projektion i dess renaste form. Det ytterst anspråkslösa och demokratiskt sunda meddelandet att "olika åsikter inte är farligt" skrämmer så slag på skribenten att hon kommer dragandes med 1984 och Nyspråk, begrepp som kritikerna använder sig av i vanliga fall.

Det är inte första gången precis som en PK-text ger ett så tydligt psykiskt labilt intryck. Det verkar handla om att krocken med verkligheten blir så fatal att man måste vända upp och ner på den för att hålla sig kvar.

Som den här gamla texten där Aagård försöker vända allt till att SD och inte MSM är de som tagit kontroll över våra hjärnor: http://www.aftonbladet.se/kultur/article22831328.ab

Eller denna där Pettersson försöker påstå att media har en åsiktskorridor som gör att de vinklar invandringen negativt: http://www.aftonbladet.se/ledare/led...cle22941907.ab

Jag tror problemet för galningarna är att de inte klarar av ett debattklimat där det ens antyds att deras mobboffer är offer. De har en världsbild byggd på offerhierarkin och därför måste de snabbt vända på allt och helst bli offer själva. Det kunde funka när det bara handlade om att de påstod sig utsatta för hot eller hat, men när det nu svängt så mycket att de måste komma dragandes med att allt är sin totala motsats, då skiner paniken och hysterin igenom.

Medieforskaren Kari Andén-Papadopoulos - "Docent, fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap Disputerade 2000-11-30 vid Stockholms universitet/JMK på avhandlingen Kameran i krig. Den fotografiska iscensättningen av Vietnamkriget i svensk press." länk - skrev efter Uppdrag Gransknings valstugereportage en kritisk bok om programmet: "I sanningens tjänst?" Bokus presenterar boken så här:


http://www.bokus.com/bok/97891705530...ingens-tjanst/

I DNs recension av boken finns följande passus:


http://www.dn.se/arkiv/kultur/report...ag-granskning/

Den sista meningen, som jag citerar, beskriver utmärkt dagens svenska journalistik:

I stället för fakta och analys anstränger sig svenska s.k. journalister att driva lyssnaren/läsaren/tittaren mot ett i förväg bestämt känslomässigt ställningstagande.

"Kommuner och landsting förbereder sig på att ta emot tusentals ensamkommande barn, ffa afghaner, med psykiska problem, som riskerar att avisas"

samt

"Kriminalvården använder ett "grepp" vid tvångsavvisningar som polisen slutat med och avråder ifrån, för det är "farligt"

är två berättelser, där syftet är att driva lyssnaren mot ett i förväg bestämt känslomässigt ställningstagande. Hygglige Svensson och inte minst fru och fröken Svensson ska känslomässigt reagera: Va' hemskt!! och sedan (rätt självklart) spontant

● tycka synd om de stackars afghanska s.k. "barnen" (dvs huvudsakligen afghanska, vuxna män i vapenför ålder med tveksamma eller obefintliga asylskäl) som har fått "psykiska problem" (dvs de "mår dåligt"), då de riskerar att avisas resp.

● tycka synd om de personer (bl.a. afghanska, vuxna män i vapenför ålder utan aylskäl) , som utsätts för farliga "grepp", när de själva brukar våld mot kriminalvårdens personal i samband med avvisningen.


Svenska s.k. journalister förutser vidare (att om det går som tänkt) så greppar förmodligen the usual suspects jämte en del (ff.a.) fru och fröken Svensson tangentbordet och kommunicerar via sociala media sitt känslomässiga ställningstagande: "Avvisningarna måste stoppas!".

Sveriges s.k. journalister kan därefter om ngn dag rapportera om att "allt fler röster höjs mot avvisningarna", "folkstorm på sociala media mot avvisningarna" m.fl. liknande formuleringar, vilket kompletteras med inslag i Studio Ett, SVT m.m.

Den svenska journalistkåren är politiserad och består därför till största av agenda-journalister (precis som du själv skriver). Svenska s.k. journalister har därför ersatt nyhetsförmedling, fakta och analys med berättelser "som berör". Dessa berättelser är avsedda att driva lyssnaren/läsaren/tittaren mot de i förväg bestämda känslomässiga ställningstaganden, som svenska s.k. journalister finner lämpliga.

Det har ju uppmärksammats i tråden, att Jonathan Haidt har visat, att de, som själva identifierar sig som vänster/liberaler (i praktiken) blott har en (1) sträng på s.a.s. sin moraliska lyra: Care. Det är den enda strängen, som svenska s.k. journalister spelar på... varför du (och jag jämte de allra flesta av trådens övriga skribenten och läsare) finner melodin entonig, enformig och ointressant.

Mycket intressant iaktagande. Inga nyheter i sig, men att det publiceras i något slags annat media än flashback, avpixlat eller fria tider är ju intessant alltså. Dom 4 Stora tidningarna sitter ju med tummen i häcken på varandra, så där kommer det ju inte mycket, särskilt inte internationella jämförelser som ju kräver att man vågar se utanför södermalm(!).

Inte bara är politiker (och kultureliten) i Sverige fega och vaga. Man saknar i nästan samtliga fall såväl intresse som mental förmåga till några mer intelektuella debatter och diskutioner. Man har sin uppfattning. Den räcker. Dom som tycker något annat kan enkelt avfärdas som bondläppar och/eller högerextremister. Slutdiskuterat.

Allmänt så håller politiker i Sverige mycket låg klass vad gäller såväl utbildning som bildning. Dom felsta skulle inte ens platsa i en mindre landsortkommun i Frankrike eller Tyskland.

Denna andefattighet inom såväl politik som media gör att folk med tresiffrig IQ håller sig undan. Det finns helt enkelt ingen att diskutera med för vanligt folk.

Just fördumningen inom politiken och andra viktiga samhällsinstitituioner samt inom journalistkåren har under en längre tid lett oss dit vi står i dag.

Själv är jag en storkonsument av just P1 (ja, jag äter blodtrycksmedicin) och håller helt med om beskrivningarna ovan och jag skulle vilja lägga till lite vad det gäller deras arbetsmetod och det är deras urval av debattörer och intervjuade personer. I exemplen om de psykiskt lidande Afghanerna och de med våld utvisade personerna så intervjuas enbart de som ger stöd åt redaktionens agenda.

Lyssnaren får inte veta att Afghanerna saknar asylskäl och tar resurser från såväl lyssnarens barn och gamla föräldrar samt inte minst verkligt nödlidande i världen, sak samma med de som utvisas med tvång, man kan ju tänka sig vad de har gjort för att klara bedriften att utvisas från den humanitära supermakten Sverige?

När det väl ska debatteras så väljer man deltagare med omsorg, i torsdags när omläggningen av flyktingpolitiken skulle debatteras i Studio ett så får den debattvana Lisa Pelling möta pajasen Bert Karlsson!!! Till redaktionens glädje så dyker clownen inte ens upp så Pelling får oemotsagd kritisera den hårdare linjen, som det ofta slumpar sig i opartiska SR.

När det sen gäller panelen i Godmorgon världen så var det visserligen ett stort steg att Dick Erixon ibland får medverka men även där planerar man noga. När Arpi, Erixon eller Teodoresco deltar så gäller det oftast mindre brännande ämnen som Doping, sommartid och dylikt, skall det diskuteras förortsvåld eller hedersbrott så får folk från Dagen eller Sydsvenskan representera "högerperspektivet", på så sätt lyckas man ge sken av att låta alla sidor komma till tals.

Sen jag kom tillbaks till Sverige, känns det som att jag bara springer. Springer och springer bort från nåt mycket obehagligt. Springer och springer bort, bort och bort ...

Nåväl, när jag tar en paus springandet, bör jag väl kanske hålla mig till trådens ämne.



Du ska inte gnälla på Södermalm .

Vi är inte alla hipsters med oljade skägg, gubbkepsar och för korta byxor. Men visst, på Södermalm tar många för givet att allt redan är klart. Alla sanningar är sagda och det finns inget längre att diskutera. Verkligheten är därvidlag ytterst ointressant och den som kommer dragandes med sån grå materia, avfärdas allt som oftast som dödsknarkarrasist. Men all vi som bor här är inte sådana. Såna som jag springer.

Och jag springer och springer. Allt fortare och fortare. Bort från jag vet inte riktigt vad. Bara bort ...

... och kan samtidigt inte släppa det som sjelvebastedreng skrev för en vecka sen. Inte ens när jag springer.



Hur känner man nu i dag inom media? Hur mår man? Hur resonerar man? När nu djävlulen själv vunnit presidentvalet i USA? Hur funderar och planerar man, och hur agerar man, nu när det otänkbara inträffat? The Donalds seger tycks ha dragit ur nåt slags propp vad gäller samhällsananlysen hos delar av svensk media. Bara ta Jan Guillou som exempel, som fasligt hänvisar till. Hur tänker han i dag, denne äkte kommunist som i sann sovjetanda anser sig veta vad folket behöver samtidigt som han anser sig ha rätt att själv leva ett lyxliv? Hur tänker en sådan person? Det står att läsa i Aftonbladet.



Janne känner nog marken rämna under honom. Kanske springer också han? Visst har han tidigare varit tydlig, men inte så här tydlig. Han låter som Proletärens ledarsida. Det är klasskampen som är det viktiga, inte nånting annat alls. Samtidigt stämmer det han skriver. Dagens svenska vänster är utifrån ett rationellt synsätt obegripligt nog lierad med extremreligiösa mörkermän. Nu är ju i och för sig kommunister rent allmänt att betrakta som mörkermän, och däri ligger kanske den gemensamma nämnaren hos vissa i dagens Sverige, men traditionellt har till och med den svenska vänstern tagit avstånd från allt vad religiositet hetat.

Och jag fortsätter att springa. Stöter i virtuella lyktstolpar, galna vänsterenusiaster och socialdemokratiska betonghäckar i form av väghinder i form av artiklar i allas vår favorit Aftonbladet. Alla unvisade.

Först Anders Lindberg.

https://unvis.it/aftonbladet.se/leda...cle23990094.ab

Anders Lindberg ställer frågan vad som händer om SD går om M?

Ja, vad händer då? Anders Lindberg resonerar sig via valet 2002 framåt till i dag, och konstaterar att det är fel av moderaterna att försöka sno tillbaka väljare från SD. Istället borde moderaterna omvärdera sitt nya tonläge. Enligt Anders Lindberg har man alltid varit de välbeställdas parti – no shit – och därmed har man enligt Anders Lindberg egentligen ingen legitimitet alls.



Kvar står han och resten av vänstern med säkra sympatier bara från islamister och kurdiska nationalister och andra generationens sydamerikanska kommunister som alla hatar Sverige av hela sitt hjärta, utom de svenska ekonomiska bidragen dårå. Och börjar moderaterna fiska i grumliga vatten kan till och med fler LO-medlemmar än i dag börja vända sig mot vänsterns uppenbara islamist- och identitetskramande. Därför måste moderaterna besinna sig. Annars blir Anders lessen. Det är dock oklart varför Anders tror att moderaterna ska bry sig om vad han tycker. Kanske borde Anders börja springa ...

Själv springer jag vidare ...

... och bumpar in i lyktstolpen Fredrike Virtanen ...

http://www.aftonbladet.se/ledare/led...cle23990151.ab

... sniff, sniff, aaah ....

Han drömmer sig bort med hjälp av årets julklapp, VR-glasögona. Med dem för ögona slipper han befatta sig med svenskarnas oro över sitt eget land. Den oro som han betraktar som overklig. Och för att anknyta till tråden kan jag hänvisa till inlägget av longbow4y



Ska man gå efter Fredriks näsa är det så. Verkligheten är overklig för den inbitne sniffande mångkulturalisten. Hur det verkligen står till med sjukvårdsköer, bidragsfusk av utlänningar, utländska minderåriga som drar runt och tafsar och emellanåt gör mer och värre saker än så, mord på öppen gata med automatvapen i Sveriges tre största städer. Den verkligheten tycker Fredrik är jättejobbig. Att den verkligheten är verklig, tycker Fredrik är så obehaglig, att han sätter på sig ett par VR-glasögon och drömmer sig bort. Särskilt verkligheten att vi svenskar får allt svårare att träffa läkare, allt svårare att träffa tandläkare, får stå allt längre i vårdköer, stå allt längre i vårdköer för åkommor som för något år sedan ansågs akuta och behandlades omedelbart, men i dag ses som åkommor som kan anstå. Särskilt verkligheten att vi svenskar finns på riktigt, är för Fredrik jobbig.


Fredrik gillar inte verkligheten. Tror han kan undkomma både verklighet och ansvar genom att ta på sig årets julklapp. Att han och andra redan stolpat in i en rejält byggd lyktsolpe, har han inte ens fattat. Och jag tror att han precis som Anders Lindberg är precis lika byxis över att behöva stå till svars för hur han själv betett sig gentemot andra. Skitnervös faktiskt för att en dag själv bli behandlad lika illa som han behandlat andra illa. De kanske borde springa tillsammans ...

Och jag springer vidare. Tillsammans med Virtanen, Lindberg och Guillo. Springer och springer ...

... och snubblar över betonghindret Lena Melin. Betonghäcken nummer ett på progressiva Aftonbladet. Som ägnar sig åt önsketänkande. Och väl egentligen inte är så mycket att orda om. Men ändå.



Hon dagdrömer sig bort från domen över sig själv. Ingen av hennes hatobjekt har nåt att säga till om i Sverige. De är inte ens intresserade av att bestämma över Sverige, utom Jimpa kanske. Och oavsett hur det går i framtida val i Sverige, kommer Lena Melin och andra hatare inte att slippa undan. Är man tillräckligt elak, gäller bara det uråldriga Öga för öga, tand för tand. Det du ansåg att du kunde göra mot mig, det får du nog vara så god att acceptera att jag gör mot dig. Så kommer det att bli till slut och till sist, till och med för de goda på Aftonbladet och annorstädes.

Och jag springer och springer för att undkomma denna idioti. Som tycks råda i dagens Sverige. Springer och springer och springer. Och i pauserna tänker jag, funderar jag över, lite hur dessa vänsteraktivister, kommunister och allmänna demokratiföraktare ser på sig själva, när nu marken under dem börjat rämna. Och jag tror man är rädda. Inte för att Sverige ska spricka eller upphöra att existera som välfärdsland nummer ett i världen, utan mest utifrån perspektivet att man helt plöstligt upptäckt att man kanske inte för evigt kommer att stå på den förgängliga maktens sida. Man sluggar numera vilt omkring sig. Mot helt andra partier, mot verkligheten själv, mot sina hittillsvarande allierade och mot sig själva.

Och jag fortsätter att springa ...

Överdriver som vanligt. Men i bland måste man överdriva, för att driva hem poängen. Egentligen tycker jag om Lena, Anders och Fredrik och önskar dem alla tre allt gott. Janne däremot är jag lite kluven till, KGB-agent som han en gång var. Men låt gå, jag önskar också honom allt gott, i Det Nya Sköna Sverige.

Och jag springer och springer ...