Citat:
	
		
			
			
Paula Neuding skriver åter om bråk i offentliga miljöer. Idag  i GP om att även välbärgade områden i Malmö hemsöks av så kallade "gäng". 
Intressant nisch Neuding har valt att granska. Offentliga miljöer, det vill säga den vardagliga verkligheten för människor (i huvudsak svenskar) som inte bor i invandrartäta förorter. En av hennes ansatser är att människor med en viss kulturell tillhörighet även bejakar sitt valda utanförskap, så väl utanför hemmet som bortom förorterna. Längre än så går hon inte. Möjligen för att det skulle peka på sanningen: det räcker inte bara att man lever på bidrag, utan man tar även över offentliga mötesplatser och gör dem till sina. Neuding begriper givetvis detta, men hon väljer med rätta att istället angripa det politiska misslyckandet. Möjligheten att kunna leva i utanförskap utan själv bidra får konsekvenser och är just ett politiskt misslyckande.
Det är då varför denna galenskap tillåts fortsätta och dessutom försvaras som är det intressanta.
		
	Intressant nisch Neuding har valt att granska. Offentliga miljöer, det vill säga den vardagliga verkligheten för människor (i huvudsak svenskar) som inte bor i invandrartäta förorter. En av hennes ansatser är att människor med en viss kulturell tillhörighet även bejakar sitt valda utanförskap, så väl utanför hemmet som bortom förorterna. Längre än så går hon inte. Möjligen för att det skulle peka på sanningen: det räcker inte bara att man lever på bidrag, utan man tar även över offentliga mötesplatser och gör dem till sina. Neuding begriper givetvis detta, men hon väljer med rätta att istället angripa det politiska misslyckandet. Möjligheten att kunna leva i utanförskap utan själv bidra får konsekvenser och är just ett politiskt misslyckande.
Det är då varför denna galenskap tillåts fortsätta och dessutom försvaras som är det intressanta.
Paulina Neudings val av nisch att granska är ett mycket intressant val.
Katarina Barrling skriver i Kvartal en intressant artikel om varför galenskapen fått (får) fortsätta och försvaras: "Strömkantringens år". Barrling tar avstamp dels i Ronald Ingleharts och Christian Welzels modell (kulturkarta), dels i Norbert Elias civilisationsteori. Ett smakprov:
	Citat:
	
		
			... migrationspolitiken hade byggt på upprepade påståenden om att det är en moralisk förpliktelse att ta emot människor som flyr (eller säger sig fly) till Sverige, att det inte finns någon gräns för hur många flyktingar vi kan ta emot, att vi inte bygger murar för att stoppa dessa människor och att vi inte kan påverka antalet som söker sig till Sverige. Därtill kommer att vi är bundna av internationella konventioner. Dessa utsagor speglar en underliggande moralisk princip som är absolut. Den är alltså inte avhängig av om det kommer en eller en miljon flyktingar till Sverige.
Hur absolut denna princip än framställts som, föll den uppenbarligen i mötet med en materiell verklighet som till viss del beskrevs som förändrad (antal migranter), till viss del som oförändrad (Sveriges maximala mottagningskapacitet). Vi finner här ett tydligt exempel på hur bräckliga de postmateriella idealen kan visa sig vara när de ställs mot materiella begränsningar – även i det land som enligt Kulturkartan alltså intar den mest postmateriella hållningen i världen.
Verkligheten fanns där hela tiden. Den verklighet som betingades av statens och kommunernas maxkapacitet, men också den verklighet som innebär att ett land med öppen och i långa stycken generös migrationspolitik i en orolig värld måste kunna räkna med stora mängder migranter. Det var denna verklighet som dåvarande migrationsminister Billström hade påmint om några år tidigare.
Med inställningen att volymer inte bör diskuteras (förrän de utgörs av konkreta människor på svensk mark i akut brist på konkreta tak över huvudet) är det förstås svårt att ställa prognoser. Men det beror alltså inte på att prognoser skulle vara omöjliga att ställa, utan på att politiken av något skäl inte vill försöka ställa dem.
Hur absolut denna princip än framställts som, föll den uppenbarligen i mötet med en materiell verklighet som till viss del beskrevs som förändrad (antal migranter), till viss del som oförändrad (Sveriges maximala mottagningskapacitet). Vi finner här ett tydligt exempel på hur bräckliga de postmateriella idealen kan visa sig vara när de ställs mot materiella begränsningar – även i det land som enligt Kulturkartan alltså intar den mest postmateriella hållningen i världen.
Verkligheten fanns där hela tiden. Den verklighet som betingades av statens och kommunernas maxkapacitet, men också den verklighet som innebär att ett land med öppen och i långa stycken generös migrationspolitik i en orolig värld måste kunna räkna med stora mängder migranter. Det var denna verklighet som dåvarande migrationsminister Billström hade påmint om några år tidigare.
Med inställningen att volymer inte bör diskuteras (förrän de utgörs av konkreta människor på svensk mark i akut brist på konkreta tak över huvudet) är det förstås svårt att ställa prognoser. Men det beror alltså inte på att prognoser skulle vara omöjliga att ställa, utan på att politiken av något skäl inte vill försöka ställa dem.
Katarina Barrling utvecklar inte detta "något skäl" ytterligare, utan skriver tämligen abstrakt om "spänningen mellan en materiell verklighet och postmateriella ideal" och om "kulturbundna föreställningar"; hon berör t.ex. inte alls plundringen av skattebetalarna.
Artikeln rekommenderas!
http://kvartal.squarespace.com/artiklar/strmkantringen
			