Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Paulina Neudings val av nisch att granska är ett mycket intressant val.

Katarina Barrling skriver i Kvartal en intressant artikel om varför galenskapen fått (får) fortsätta och försvaras: "Strömkantringens år". Barrling tar avstamp dels i Ronald Ingleharts och Christian Welzels modell (kulturkarta), dels i Norbert Elias civilisationsteori. Ett smakprov:


Katarina Barrling utvecklar inte detta "något skäl" ytterligare, utan skriver tämligen abstrakt om "spänningen mellan en materiell verklighet och postmateriella ideal" och om "kulturbundna föreställningar"; hon berör t.ex. inte alls plundringen av skattebetalarna.

Artikeln rekommenderas!

http://kvartal.squarespace.com/artiklar/strmkantringen

Självklart gör de det. Så länge det gynnar deras sak är grupptillhörigheten viktig.
Är vanligt på alla nivåer i samhället, från små grupper till hela etniciteter - så länge det gynnar dem som grupp så kan man alltid hitta gemensamma nämnare och bilda en "minoritet" och därmed kräva särbehandling.

Mycket märkligt Studio1 idag.

Näst sista inslaget handlade om nästa års omöjliga ekvation [100 k asylanter skall ut i kommunerna till eget boende] AND [bostäderna är slut]. Förvånansvärt "öppna" diskussioner och inte minst Jörgen Huitfeldt var på hugget. Man kan nog med gott samvete säga att man slog fast att asylanterna måste blir kvar i sina nuvarande boenden - länge än. D.v.s. realism trumfade fantasier och mångkulturella önskedrömmar.

Med denna närmast öppenhjärtiga diskussion ekades i bakhuvudet, så går programmet över till händelserna på Gotland. Och nu svänger pendeln åt andra hållet. Ett absurt spektakel tar sin början, där man inte kan diskutera öppet och rakt, utan tassar runt ämnet på sedvanligt pk-manér. Ffa, vilket jag tycker är viktigt, så är man så j-a sent ute.Man är flera dagar efter Flashback. Ungefär som vid IKEA-morden.

Och ja, man lät våldtäkten passera som vore det den mest naturliga händelse i världen. Likt en trafikolycka. Och ja, kvinna vars namn jag glömt, men som nog kom från tidningsvärlden, refererade till de misstänka gm som varandes syndabockar. Ja, syndabockar.

Som att kliva ut ur en värmande bastu och kasta sig rakt ned i nollgradigt vatten.

Det talas mycket om den utmaning som väntar när förra årets folkvandring skall vidare ut i kommunerna och integreras i icke existerande jobb, skolor och lägenheter. Ingen verkar ha tagit upp frågan vad det skall vara bra för. Eftersom MP och sossarna har bestämt att en mycket stor del av dem skall deporteras så fort det bara är möjligt är frågan given: Varför vi skall satsa stort på att försöka integrera dem när de ändå snart skall resa hem? Kanske vi istället skall fortsätta förvara dem på effektivaste sätt?

Jag vill inte påstå att diskussionen i Studio 1 tyder på att man förstått att det finns ett uppenbart alternativ. Men om utmaningen uppfattas som ett hopplöst företag kanske motiveringen så småningom följer på lösningen. Dvs vi hade inget annat val än att låta dem bli kvar på förläggningarna, men det kanske ändå var bäst så.


Mycket uppfriskande menar du alltså

Nja... Den sköna känslan infinner sig väl när man är tillbaka i bastun. Tiden i kallvattnet är mest obehaglig, men kan fördras då belöningscentra matas med signaler som "du klarar det här, du är stark och du gjorde det av fri vilja". Samma signaler genereras inte direkt när man lyssnar på avarterna i P1.

Hörde du (eller annan) inslaget om Gotland? Huitfeldt nämnde en rolig grej. Det finns en tjej på Gotland som organiserat - eller försökt organisera - ett medborgargarde. Tydligen hade Huitfeldt, eller kollega, pratat med henne och bjudit in henne till programmet. Samtalet hade slutat med att hon sa "nej tack" och sedan la upp samtalet på facebook.

Det vore skoj att höra det, så om någon kan länka i rätt riktning vore jag tacksam.

Så som har konstaterats ett flertal gånger tidigare i tråden har allas vår Åsa Linderborg levererat ett flertal texter och ståndpunkter vilka kan anses vara vettiga i största allmänhet och närmast häpnadsväckande klartänkta om man betänker avsändarens tidigare historik. Hon fortsätter på den inslagna vägen när hon för en diskussion kring att vänstern måste "ta debatten" med SD. Detta har ju varit föremål för diskussion hur många gånger som helst tidigare men de tankar i ämnet som här framförs känns som ett klart fall framåt.

"SD är inte ett parti som alla andra, men deras väljare är ändå som folk är mest. Det här är vänsterns stora dilemma. De som borde rösta vänster, går i stället till höger. Varför då? Kanske för att antirasistiska opinionsbildare oftast behandlar SD:s väljare som samhällets bottenskrap. I stället för att prata med och till dem, har man pratat om dem och då ständigt som en hop inskränkta dumhuvuden man inte kan föra ett rationellt samtal med. I sina värsta stunder låter antirasisterna som vilken klassföraktande borgare som helst. Elitismen kan verkligen vara monumental hos dem som kräver ”tolerans” av alla andra."

Jo, den sista meningen skriver vi väl alla under på! Nedan kommer (själv)kritiken mot hur debatten tidigare har förts och det är nu det intressanta börjar.

"Att vi tagit debatten är bara till hälften sant. Den enda fråga antirasisterna egentligen har försökt ta, är den om invandringen. Men inte ens den har vi lyckats angripa på rätt sätt, eftersom vi har begränsat den till enbart en fråga om värderingar – om tolerans och medkännande.

Att ta något på allvar är att vara konkret. Att vara konkret är inte att skuldbelägga folk eller att strössla med ordet fascist, det är ta sakfrågorna här och nu. Varje fråga hur flyktingmottagandet ska betalas kontras med: ”Sverige är rikt, vi har råd”. Ja, Sverige är rikt, men hälften av alla som bor här känner in på huden att de egna inkomsterna inte räcker till. Den andra hälften kan enkelt öppna sina plånböcker, men då får vi vara tydliga med vilka det handlar om ”som har råd”: de som tjänar bra (som jag) och storfinansen.

Även vi som försvarar asylrätten måste fundera över hur saker och ting ska lösas praktiskt – nu direkt – och vad det kostar på kort och på lång sikt. Då finns det olika sätt att räkna. Det är lätt att säga att ett människoliv inte går att värdera i pengar, det är svårare att säga att välfärd inte kostar.
De antirasistiska röster som sorglöst menar att ”vi” kan sänka vår sociala standard – och de är tongivande – förstår mycket lite hur klassamhället ser ut. De har säkert en rad sköna grejer i sin egen vardag som de kan avstå ifrån, men de tycks renons på kunskap om vilka historiska strider som ligger bakom det Sverige som just så många vill bo i."

Skulle vänstern och antirasister i största allmänhet ge sig in i en debatt kring sakfrågor är segern redan vunnen eftersom dessa kategorier helt enkelt inte HAR några hållbara svar. Precis som Åsa skriver är det enda som står till buds rasistanklagelser och den svepande formuleringen "vi har råd". Jag menar, är det någon som har några som helst tvivel kring vem som skulle avgå med segern från en direktsänd debatt mellan till exempel Tino och Anders Lindgren enbart rörande invandringsrelaterade sakfrågor, fakta och kostnader och helt utan känsloargument? Nej, jag tänkte väl det. Just därför tror jag tyvärr Åsa inte kommer få något större gehör för sin argumentation och analys även om jag gärna har fel här, däremot lär väl kritiken från vänsterhåll inte låta vänta på sig ("Varför sviker du värdegrunden Åsa?")

http://www.aftonbladet.se/kultur/article23694641.ab

Ja, sjuklövern är inte ute efter att vinna debatten, utan att inte förlora den, och man kan ju inte förlora en debatt man inte deltar i. Däremot kan man ju låtsas som att man redan haft debatten och vunnit den, eller att man skulle vinna debatten, om man skulle hålla en debatt, men att motståndaren, av andra skäl, inte ska tillåtas att delta i debatten.

Sådan fördröjningsmanöver är bara vettiga om man har god anledning att vänta på senare understöd eller att motståndaren ska tröttas ut och acceptera status quo.

"Fabius was well aware of the Carthaginian military superiority, and so refused to meet Hannibal in a pitched battle. Instead, he kept his troops close to Hannibal, hoping to exhaust him in a long war of attrition. Fabius was able to harass the Carthaginian foraging parties, limiting Hannibal's ability to wreak destruction, while conserving his own military force. The delaying tactics involved not directly engaging Hannibal, while also exercising a "scorched earth" practice to prevent Hannibal's forces from obtaining grain and other resources."

I vårt fall drabbar den brända jordens taktik dock båda sidor, och kan mycket väl leda till att båda sidor blir av med ett territorium värt att leva på.

"Employment of this strategy implies that the side adopting this strategy believes time is on its side, but it may also be adopted when no feasible alternative strategy can be devised."

2013 skrev jag följande post med anledning av en text av Åsa Linderborg:


En Bernie Sanders kunde fyllt samma populistiska vakuum som Trump nu gör, det inser Linderborg. Kanske förstår hon också att det känslomässiga tomrum, den svala neutralitet inför "svennehoran" som både en Karlsson och en Cwejman visar är en (oförtjänt) möjlighet.

INGEN i offentligheten (utom Marika Formgren, ur ett borgerligt perspektiv) har tagit utgångspunkten att det lilla svenska folket är ett självklart existerande subjekt, ett skyddsvärt offer för samma globalistiska makt- och profitmaskin som tuggar i sig andra folk jorden runt.

Om man från vänster förskjuter analysen från en omöjligt heterogen och teoretisk "arbetarklass" som måste förena sig i solidaritet mot det gränslösa, omättliga kapitalet till att de faktiskt, praktiskt existerande folken måste stå upp mot samma själlösa övermakt - då är SD:s saga all.

Linderborg inleder med att säga att hon "brottas med två sidor av sig själv", vilket ganska väl speglar läsarnas förhållande till henne. Vi brottas med dilemmat att hon i ena stunden verkar otippat vettig, för att i nästa ögonblick framstå som galen bortom räddning.

I galenskapskolumnen kan noteras att hon inbillar sig att det är vänsterns sak att avgöra huruvida debatten ska "tas", vilket antyder att hon tror att tiden stått stilla sedan 2006 när invandringskritiker stod med mössan i hand och bönade om att få vara en part i det offentliga samtalet, men fick kalla handen överallt. Det ledde till att de sökte och fann andra vägar. 10 år senare är det invandringskritikerna som äger fältet. De tre största riksdagspartierna tävlar om vem som mest kan begränsa invandringen, och SD är lika stora som flertalet invandringsvänliga småpartier tillsammans. Så det är knappast kulturvänsterns sak att "ta debatten". Möjligen att ta en kölapp till den och sedan titta upp på tablån och chockas av att det är 98 nummer före.

Det andra som hintar om att hon inte begripit särskilt mycket är att hon återkommande hänvisar till Petter Larsson som något slags auktoritet, när han i själva verket är den största lögnfabrikören på hela redaktionen. Som exempel kan nämnas när Ann Charlott Alstadt skrev ett intellektuellt hederligt debattinlägg om att vänstern måste sluta skönmåla invandringen och sluta försöka sälja in den med lögner om flyktingar som pensionsräddare. Petter Larssons pressade in sin replik i en extra kolumn som löpte parallellt med debattexten. Repliken bestod mest bara av Larssons eget lösa tyckande, men det hindrade honom inte från att färga sin kolumn gul och rubricera den som "FAKTA" (i motsats till Alstadts text, får man anta, trots att den kryllade av fakta med källhänvisningar). Han är klassiskt totalitär bokstavsvänster, har en fascistoid impuls som triggas när meningsmotståndare yttrar sig. De ska tystas, kvävas, stampas ner i gruset.

Kulturvänstern knackar således inte bara på dörren till debatten 10 år för sent, de har dessutom inget substantiellt att bidra med eftersom de inte avser diskutera med utgångspunkt i fakta. De anser som bekant att objektiva sanningar inte existerar och att fiktion är lika mycket värd som fakta om det fiktiva narrativet "känns" rätt. Det tillför inte debatten något av värde att den part som aldrig brytt sig om fakta springer runt i manegen och anklagar alla andra för "faktaresistens", det senaste modeordet bland postmodernister (stor ironi).

Om de "tog debatten" skulle det gamla vanliga utspela sig: De skulle förkasta fakta och komma dragandes med hemsnickrad "fakta" signerad Arenagruppen, deras hittepåfakta skulle bli söndersmulad av namnkunniga experter, varpå vänstern skulle gå all-in med koordinerade karaktärsmord på sina kritiker och så småningom skulle allt utmynna i en metadebatt kring frågan om vad fakta är och vilka som ska få bidra med den, vilket skulle leda till ett storbråk som i sin tur skulle bli det stora numret på Publicistklubbens nästa möte. Vänstern är som ett fotbollslag som aldrig spelar, för att de använder all matchtid till att tjafsa med domaren. Det är lika bra att de stannar på läktaren.

Åsa Linderborg glömmer en sak. Medias vinkling av SDs uttalanden, de väljs ut för att passa agendan. Skulle hon ärligt förespråka att SD ska bemötas på samma villkor är jag mer på tåget.

Hon missar också att fråga sig vad hennes egen roll i etablissemanget går ut på. Vi har alltså en del av etablissemanget, den borgerliga, som hatar svensk arbetarklass. Sedan har vi en annan, där hon ingår, som hatar svensk över- och medelklass.

När någon som företräder ett annat perspektiv slinker igenom hoppar Wolodarski in i Aktuellt-studion och säger stopp.

Jag undrar om inte mediekriget har fått en ny front. De DDOS-attacker som detta forum utsätts för nu görs sannolikt av personer som ogillar fritt informationsflöde och anonymitet. Det finns självklart texter att ogilla, förakta och rentav avsky på Flashback. Så blir det när 50 000 människor dygnet runt läser och skriver relativt fritt. Flashbacks stora värde är att det saknar egen politisk dagordning, i motsats till Aftonbladet, Avpixlat, DN, Fria Tider, SVT och dylika.

Det är symptomatiskt att de som först förnekat ett problem, senare undvikit att prata om det och ffa inte åtgärdat det nu övergår till att försöka hindra andra att diskutera det. Påminner lite om ett citat från Gandhi. Det är också intressant att svenska MSM helt förbigår denna kriminella attack med tystnad. De bryr sig inte om de icke-smordas möjligheter att riskfritt få diskutera samhället.

Jag ser den nyligen införda sekretessen till förmån för misstänkta brottslingar som ett steg i samma riktning.