Början på ett mediakrig om mångkulturen?

https://vipatv.svt.se/204/avdelninga...rige-idag.html

– Erfarenheterna från min barndom bär jag med mig än idag. Skolåren handlade mycket om att överleva, oavsett om det gällde rasistiska påhopp eller internaliserat självhat.


– Mest av allt brinner jag för folkbildning. Därför är SVT en bra plattform, hela idén med public service bygger ju på att sprida kunskap. Även om folkbildningen i ett historiskt perspektiv har varit en folkbildning som ofta har utgått från ett eurocentriskt synsätt.

– Om vi inte börjar inkludera alla som bor i Sverige, och visar världen som den faktiskt ser ut, kommer vi att missa alla de infallsvinklar och kunskaper som vårt samtida land har att erbjuda. Vi lever i en värld där det lokala och det globala går hand i hand.

– När jag var liten fanns det väldigt få personer som såg ut som mig på tv och därmed fanns det ingen som jag kunde identifiera mig med. Ett undantag var programmet ”Efterlyst” vilket innebar att vår medverkan i rutan var kopplad till sensationsjournalistikens sätt att se på oss.

Problemet är att han påverkar tusentals barn när han har en historik av självskadebeteende och rasistiska tankemönster.
Inavel och krigsskador minskar empatin bland vissa grupper, dessa grupper i "allas lika värdes" namn antar att folk som inte är inavlade och krigsskadade har samma empatibrist och antar därför att alla är rasister och empatilösa vilket legitimerar separatistiska nätverk bland annat.

Inlägg om separatism: (FB) SSU Stockholm har möte med islamisten Rashid Musa, endast för rasifierade
Länk: https://youtu.be/mDUVJBcTZsc?t=153

Undrar om de sluga miljöpartisterna med något mått av markkontakt gör ett försök att med hjälp av argan list krångla sig ur sin hopplösa hållning som garant för allt till alla i fråga om migrationspolitiken? Regeringen ska tillsätta en utredning kring de sk papperslösa och oavvisningsbara. Vid en första anblick ser det ut som ett vanligt orealistiskt miljöpartistiskt förslag, men vid närmare eftertanke handlar det kanske om något annat.
Utlänningslagen kan alltså inte tillämpas på de sk papperslösa, men eventuellt på kriminella som dömts till utvisning. Spännande.
Dessa fall kan inte vara så värst många av de sk limbofallen. De som håller sig undan som sk papperslösa är per definition inte samarbetande och kommer således inte bli föremål för något slags amnesti. De flesta verkställighetshinder orsakas av att hemländer inte tar emot folk som inte återvänder frivilligt eller vars identitet inte kan styrkas. De som motsätter sig återvändande samarbetar inte och kan inte få amnesti enligt utlänningslagen. Det borde innebära att den verkligt intressanta gruppen att utreda är de som saknar asylskäl eller dömts till utvisning men vilkas identiteter är oklara. Undrar vad utredningen ska komma fram till angående dessa.
http://www.hd.se/2016-09-21/regering...arre-limbofall

Man vill tydligen ha saken ur världen i god tid till nästa valrörelse. Vad är väl en gränslös godhet i en gränslös värld jämfört med den allt mer hotade platsen vid köttgrytorna? Löfven har skrämselmarkerat mot de miljöpartistiska naiva dumheterna och allianspartierna har inte bjudit upp till närgången parningsdans. Enda lilla chansen för miljöpartiet att klamra sig fast vid de relevanta sammanhangen efter 2018 är att göra sig av med sitt mest destruktiva godhetsmissbruk. Det tror jag Lövin och, den numera betydligt mer lågprofilerade, Ferm har fattat.

Att SVT lyfter kritik mot sig själv på ett objektivt sätt tillhör inte vanligheterna. Svt Nyheter Uppsala har i enbart postiva ordalag rapporterat om "Womans boat to Gaza". Nu riktas kritik mot det, och även "Ship to Gaza" får sig en släng av sleven.

Båtarna beskrivs som politisk aktivism, men det var inte länge sedan Kaplan, Fridolin, Mankell m.m oemotsagda skröt om sitt engagemang (och närmast framställdes som hjältar i media).

"Att aktivt gå emot en militärmakt till sjöss, oavsett dess folkrättsliga legitimitet, är inte fredligt och demokratiskt [sic] ytterst tvivelaktigt, säger forskaren Björn Brenner vid försvarshögskolan.

[...] kritik måste dock rikta sig mot alla de aktörer som har del i att tillåta denna situation att fortgå, såväl Hamas som Israel och även det internationella samfundet."
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/upp...t-tvivelaktigt

Även degenererade blaskan SvD har ljuspunkter som i enstaka fall höjer nivån över sin egen utförssluttande trendlinje; här exemplifierat av Mauricio Rojas:

SD:s tillväxt kan bokföras på L:s konto




Asylsvenskans oförbätterligt dryge liberal Per T Ohlsson mässar:

Enda sättet att stoppa SD


PTO tror inte att det går att neutralisera SD genom att efterapa dem i politiken; han ger exempel på försök i Frankrike och Danmark att i kopiera Front National respektive DF, utan att det hindra dessa partiers tillväxt. Så kan det gå när förtroendet är förbrukat. Det spelar ingen roll hur bra eller obra det tillsynes enda oppositionella partier är, eller om det finns fog eller ofog bakom kritiken som enhetspartiet Sjuklövern försöker nedlusa den ende opponenten med. Därför att många hatar Sjuklövern. De som fördärvade landet tror sig kunna få ansvaret att reda upp det hela, när de gjort vad de kan för att sabotera landet och framtiden.

Kanske kan det enda SD-neutraliserande draget vara att övriga går i karantän, dvala, och återvänder efter att SD fått chansen att sjabbla bort inrikespolitiken och därmed gjort många desperata väljare besvikna ännu en gång... Vem vet, kanske kan SD förvalta sitt förtroende, mogna fram som något inte fullt så slätstruket som den lydige anpasslingen de har blivit i denna ängsliga unga vuxna ålder i sökandet efter acceptans och självkännedom.

Visst är det så. Normkritik är ett intressant analysverktyg när det används konsekvent och ibland kan det ha konkret relevans, t.ex. när man handikappanpassar den offentliga miljön som tidigare utgick ifrån en "frisk" norm och utestängde personer med funktionsnedsättningar. Det senare är verkligen ett område där normkritiken fyller en funktion. Jag träffade t.ex. en person inom handikapprörelsen som berättade hur olika myndigheter vid ett tillfälle bjöd in representanter med funktionsnedsättningar till ett möte om handikappfrågor som fick ställas in eftersom representanterna helt enkelt inte kunde ta sig in i möteslokalen.

Problemet är, vilket Per-Axel Janzon försökte belysa inom UR, när normkritiken blir ett ensidigt självändamål med färdiga slutsatser som, ironiskt nog, inte tål att kritiseras. Sedan är, precis som du skriver, vissa normer nödvändiga för att samhället ska fungera. Total normlöshet är förstås inget önskvärt tillstånd och då uppstår frågan om vilka normer vi behöver för att kunna samexistera. Den normkritik som präglat MSM de senaste decennierna har tvärtom handlat om hur de som anses representera normen ska anpassa sig till grupper som påstås drabbas av den senare. Det är förstås inte normkritik i den ursprungliga bemärkelsen utan raka motsatsen då det enbart skapar en ny norm men denna gång helt fredad från kritik.

Något som jag tror kommer att få alltfler inom MSM att överge normkritiken som självändamål är bristen på reciprocitet. I den svenska till synes gränslösa toleransen finns nämligen en förväntan om återgäldande - snällheten måste ge någon form av utdelning, åtminstone ett litet jävla tack, men det blir allt tydligare att det inte kommer att ske. Trots oerhört kostsamma samhällssatsningar på integration, miljonregn över problemområden, åtskilliga skattepengar till normkritiska projekt och konsulter, skadestånd till kränkta islamister och romer, inkvotering av personer med invandrarbakgrund i alla möjliga politiska och mediala sammanhang så blir det bara värre.

Insikten om att även förment normutsatta kan drivas av egenintresse och maktbegär och inte nöjer sig med att utgöra rekvisita i etablissemangets mångkulturella projekt skaver allt värre. Miris nya roll på SVT blir ytterligare en påminnelse om det. Till och med vissa mångkulturvurmare har en gräns för hur många fräckheter och hur mycket förljugenhet de klarar av. Här har man varit okritiskt solidarisk och som tack får man hatiska haranger om sina vita privilegier och sin vita vrede.

Miri och de rasifierades kör utgör mer än gärna den nya normen som inte får kritiseras men det innebär också att de vita etniskt svenska kolleger som banade väg för dessa etablissemangets skapelser avskaffar sina egna privilegier. Det hade de inte tänkt sig. De hade snarare en vision av "ebony and ivory living together in perfect harmony". Det senare hade kanske fungerat om man satsat på de personer med invandrarbakgrund som faktiskt är intresserade av samexistens och avfärdas som "husnegrer" av de förment normtraumatiserade. Nu genomgår i stället en del av de senares cheerleaders samma process som när man lämnar en destruktiv relation där man anklagats för allt som gått fel. Att Per-Axel Janzon fick gå kan de förstå, han ville ju bara förstöra den ideologiska gemenskapen, men när inte ens självutplåning är en garanti för inkludering finns det inte längre någon poäng med att försöka accepteras.

Det är en fundamental skillnad mellan att leva i ett mångkulturellt samhälle där politiken utgår ifrån minoriteters särintressen och ett mångkulturellt samhälle där fokus ligger på fungerande samexistens genom gemensamma regler, eller normer om man så vill. Jag tror att vi av nödtvång rör oss mot det senare efter insikten om att det första alltid går åt helvete. Problemen som nu eskalerar p.g.a. massinvandringen kommer förstås att kvarstå men de kan hanteras på andra sätt politiskt.

Undrar om vi ska få se en mer feministiskt vinklad offensiv i mediekriget nu när de mångkulturella männen exponerat sådana massiva tråkigheter? Idag har det vevats om det orättvisa i att nästan alla hittepåjobben för nyanlända gått till män trots att nästan hälften av dem som fått uppehållstillstånd senaste året är kvinnor. Tänk om det är där skon klämmer för den utlovat välsignelsebringande mångkulturen?

Man svarar väl egentligen själva på frågan om varför det ser ut som det gör. Många av dessa nytillkomna kvinnor har fått uppehållstillstånd som anhöriginvandrare. De kommer i många fall från kulturer där kvinnor inte går i skolan i någon större utsträckning och de är alltså fruar eller mödrar till män som anser det vanhedrande med oeskorterade kvinnor utanför hemmet.

En Thikra Hasan ger mig delvis rätt i resonemanget.
Jamen då säger vi väl ett stort lycka till med arbetsmarknadsintegrationen av alla dessa tiotusentals mycket svårintegrerbara kvinnor.
Naturligtvis anses de patriarkaliska strukturerna inom arbetsmarknadspolitiken bära skulden för att vi inte får avnjuta en feministiskt mångkulturell arbetsmarknad och därpå följande lyckorike.
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/ha...-av-jobbstodet

Behörighetskrav och krav på att kunna följa en obligatorisk läroplan för förskolan spelar ingen roll, nej då, det måste vara patriarkatet som bestämt att pengar ska gödsla grabbiga grejer.

Inlägg som behandlar frågan om allas lika värde flyttade till (FB) Allas lika värdighet eller lika värde? (Utbruten tråd)
/Mod.

När fan blir gammal - Lindeborg sällar sig till kritikerna av normkritiken som hon menar "upphöjts till östtysk metod".
Under rubriken "Normkritiken satt i tvångströja" beskriver Linderborg hur ett samtal om scenkonst och normkritik arrangerat av Nationella Dramaturgiatet på Stockholms stadsbibliotek, som hon själv var inbjuden till, ställdes in efter påtryckningar från den separatistiska organisationen Black Coffee.
Därefter krävde Black Coffe en svart motpart till Makode Linde som också skulle ingå i panelen men de föreslagna personerna dög inte eller ville inte ställa upp av rädsla för att säga fel.
Det är ironiskt ändå att Lindeborg som i alla högsta grad har bidragit till det sjuka debattklimatet förfasas över utvecklingen och drar paralleller till Ola Wongs kritik av ABKs kulturpolitik och URs behandling av Per-Axel Jansson. Det är, som jag konstaterade ovan, inte lika kittlande längre för de rasifierades vita etniskt svenska cheerleaders när de själva drabbas av hetsstämningen de medvetet har skapat. Nu är det alltså dags för Lindeborg att alldeles för sent konstatera det uppenbara.
Jag vidhåller att identitetspolitiken är på utdöende. Liksom andra radikala politiska strömningar förgör den sig själv när de extrema slutsatserna ska omsättas i praktiken och som väntat visar sig fullständigt ohållbara. Kultureliten har roat sig färdigt med de rasifierade men frågan är vad som händer nu när de senare vägrar lämna salongerna.

Snarare tvärtom. Identitetspolitiken höll på att bli en skruvad återgång till det normala. Via intrikat vänsterradikal teoribildning började man trevande att åter erkänna ras, åter erkänna gruppintresse på etnisk grund, erkänna att folk mår bäst om de får leva lyckligt i sina egna livsrum.

Det var en väg som ledde bort från radikala idéer om jämlikhet och människan som ett oskrivet blad. Och till råga på allt började vita snegla villrådigt på sina egna kroppar, och fundera på om de inte också kunde sägas vara rasifierade - att det finns legitim identitet även för européer. Så kan man inte ha det så nu är det åter till den liberala radikala ordningen där alla ska vara lika och allt naturligt ska lindas in och gömmas undan i tjock radikal bubbelplast.

Åsa Linderborg har kritiserat identitetspolitiken och hela den här kravmaskinmentaliteten rätt tydligt tidigare, förr om åren, men man kan väl säga att hon gjorde en U-sväng under åren efter sådär 2010 när åsiktskorridoren hårdnade, även internet på Aftis. När hon nu sågar Black Coffee och rasifieringsboomen i kulturbranschen så är det en slags återgång till den hållning hon och AB:s kultursida intog för sådär tio år sedan. Visst, de har varit svajiga en del, men jag uippfattar nog att hon liksom t ex Nina Björk i grunden är emot det här "jag vill bara diskutera med mina kompisar, mina subkulturella allierade" som blivit så vanligt i media.

Hon har, tillsammans med andra old school-marxister, insett att de här identitärerna egentligen utgår från en liberal epistemologi. Ingen kan representera någon annan eftersom ingen kan ha exakt samma kunskap och/eller erfarenheter. Postmodernismen är kapitalismens kulturella logik, som någon amerikan skrev för en massa år sedan.

Jepp, identitetspolitiken blir i längden ett sätt att försöka knuffa ut alla andra från rätten och utrymmet att ifrågasätta det egna innegängets slagord och ståndpunkter, typ: "Jag debatterar bara med andra svarta lesbiska arbetartjejer, de andra har inte levat under samma villkor, samma intersektionella kombination, och därför kan de inte förstå oss, dessutom delar de inte våran kamp!". Typiskt postmarxistiskt sofisteri.