Frågor om Jehovas Vittnen

*** jv kap. 28 sid. 629-637 Prövning och sållning bland Guds folk ***

Uppfattningar i lärofrågor som behövde justeras

Jehovas vittnen erkänner villigt att deras förståelse av Guds uppsåt har genomgått många förändringar under årens lopp. Eftersom kunskapen om Guds uppsåt är framåtskridande, måste det ske förändringar. Guds uppsåt ändras inte, men det växande ljus som han låter sina tjänare få del av medför att de då och då måste ändra uppfattning.

På grundval av det som står i Bibeln framhåller Jehovas vittnen att detta också var nödvändigt för Guds trogna tjänare i forna tider. Abraham hade ett nära förhållande till Jehova. Men när denne trons man lämnade Ur, visste han inte vilket land Gud förde honom till, och i många år var han inte alls säker på hur Gud skulle uppfylla sitt löfte om att göra honom till en stor nation. (1*Mos. 12:1—3; 15:3; 17:15—21; Hebr. 11:8) Gud uppenbarade många sanningar för profeterna, men det fanns också sådant som de inte förstod. (Dan. 12:8, 9; 1*Petr. 1:10—12) Likaså förklarade Jesus mycket för sina apostlar, men ändå sade han till dem vid slutet av sitt jordiska liv att de ännu hade mycket att lära. (Joh. 16:12) En del av detta, till exempel att det var Guds uppsåt att föra in hedningar i församlingen, förstod apostlarna inte förrän de såg vad som verkligen skedde i uppfyllelse av profetian. — Apg. 11:1—18.

Som man kunde förvänta har det varit en prövning för somliga, när sådana förändringar har gjort det nödvändigt att överge tidigare omhuldade uppfattningar. Inte heller har ändringar av förståelsen alltid gjorts i ett enda steg. På grund av ofullkomligheten har det ibland funnits en tendens att gå från den ena ytterligheten till den andra innan man har uppnått den rätta förståelsen. Det kan ha tagit tid. Somliga som har en benägenhet att vara kritiska har snavat över detta. Här följer ett exempel:

Redan år 1880 behandlade Vakttornets publikationer olika detaljer som gällde det abrahamitiska förbundet, lagförbundet och det nya förbundet. Kristenheten fäste inget avseende vid Guds löfte om att alla jordens familjer skulle välsigna sig genom Abrahams säd. (1*Mos. 22:18) Men broder Russell var mycket intresserad av att urskilja hur Gud skulle låta detta ske. Han menade att han i Bibelns beskrivning av den judiska försoningsdagen hade funnit vissa ting som gav en antydan om hur detta skulle ske i förbindelse med det nya förbundet. År 1907, när samma förbund behandlades på nytt, den här gången med speciell tonvikt på Kristi medarvingars roll i förbindelse med att låta mänskligheten få del av de välsignelser som förutsagts i det abrahamitiska förbundet, gjorde vissa av bibelforskarna kraftiga invändningar.

Det fanns vissa hinder för en klar förståelse vid den tiden. Bibelforskarna förstod ännu inte vilken ställning det köttsliga Israel då intog i förhållande till Guds uppsåt. Detta hinder undanröjdes inte förrän det blev fullständigt uppenbart att judarna som folk betraktade inte var intresserade av att bli brukade av Gud i uppfyllelse av hans profetiska ord. Ett annat hinder var att bibelforskarna inte hade en korrekt förståelse av vilka som utgör den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:9, 10. De förstod inte det förrän den stora skaran verkligen började framträda i uppfyllelse av profetian. De som riktade allvarlig kritik mot broder Russell förstod inte heller detta.

Några som föregav sig vara kristna bröder riktade emellertid falska anklagelser mot Vakt-Tornet och hävdade att tidskriften hade förnekat att Jesus är medlaren mellan Gud och människor, att den hade förkastat återlösningen och att den hade påstått att försoningen inte var nödvändig och aldrig hade ägt rum. Inget av detta var sant. Men några av dem som kom med dessa påståenden var framträdande personer, och de drog andra med sig som sina lärjungar. De hade kanske rätt i vissa detaljer som de framhöll i förbindelse med det nya förbundet, men välsignade Herren det de gjorde? Några av dem höll möten en tid, men så småningom dog deras grupper ut.

Bibelforskarna däremot fortsatte att predika de goda nyheterna, alldeles som Jesus hade befallt sina lärjungar. Samtidigt fortsatte de att studera Guds ord och att följa händelsernas utveckling som skulle kasta ljus över dess innebörd. Till slut, under 1930-talet, undanröjdes de främsta hindren för en klar förståelse av förbunden, och en korrigerad förklaring av detta ämne publicerades i Vakttornet och därmed besläktade publikationer. Detta var till stor glädje för dem som hade väntat tålmodigt.

Var deras förväntningar berättigade?

Bibelforskarna hade ibland förhoppningar och förväntningar som har förlöjligats av deras kritiker. Men alla dessa förhoppningar och förväntningar hade sin grund i dessa nitiska kristnas uppriktiga önskan att få se uppfyllelsen av det som de såg som Guds ofelbara löften.

Genom sitt studium av de inspirerade Skrifterna visste de att Jehova hade lovat att välsigna alla jordens nationer genom Abrahams säd eller avkomma. (1*Mos. 12:1—3; 22:15—18) De såg i Guds ord ett löfte om att Människosonen skulle härska som himmelsk kung över hela jorden, att en liten hjord av trogna skulle tas från jorden för att få del i hans kungarike tillsammans med honom och att dessa skulle härska som kungar i tusen år. (Dan. 7:13, 14; Luk. 12:32; Upp. 5:9, 10; 14:1—5; 20:6) De kände till Jesu löfte om att han skulle komma tillbaka och ta hem till sig dem åt vilka han hade berett en plats i himlen. (Joh. 14:1—3) De var förtrogna med löftet om att Messias dessutom skulle välja ut några av sina trogna förfäder till att vara furstar på hela jorden. (Ps. 45:16) De insåg att Bibeln förutsade slutet för den onda världsordningen och förstod att det var förbundet med kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag vid Harmageddon. (Matt. 24:3; Upp. 16:14, 16) Det gjorde djupt intryck på dem att läsa de bibelställen som visar att jorden skapades för att vara bebodd för evigt, att de som bor på den skall få åtnjuta sann fred och att alla som utövar tro på Jesu fullkomliga mänskliga offer kan få evigt liv i paradiset. — Jes. 2:4; 45:18; Luk. 23:42, 43; Joh. 3:16.

Det var bara naturligt att de undrade när och hur detta skulle ske. Gav de inspirerade Skrifterna några ledtrådar?

På grundval av den bibelkronologi som först hade lagts fram av Christopher Bowen i England menade de att 6.000 år av mänsklighetens historia hade utlöpt år 1873, att de därefter befann sig i den sjunde tusenårsperioden av mänsklighetens historia och att det förutsagda millenniets eller tusenårsrikets dagning måste vara nära. Bokserien Millennii Dagning (som längre fram kallades Studier i Skriften), skriven av C. T. Russell, riktade uppmärksamheten på vad detta måste betyda, enligt den förståelse bibelforskarna då hade av Skrifterna.

Något annat som sågs som en möjlig tidsangivelse gällde den anordning som Gud införde i det forntida Israel med ett jubelår, ett frigivningsår, vart 50:e år. Jubelåret inföll efter en serie på sju sjuårsperioder, som var och en avslutades med ett sabbatsår. Under jubelåret frigavs hebreiska slavar, och arvsbesittningar som hade sålts återlämnades. (3*Mos. 25:8—10) Beräkningar som var baserade på denna årscykel ledde till den slutsatsen att ett större jubelår för hela jorden kanske hade börjat på hösten 1874, att Herren tydligtvis hade kommit tillbaka det året och var osynligen närvarande och att ”tiderna för alltings återställelse” hade kommit. — Apg. 3:19—21, 1883; King James Version.

Utifrån antagandet att händelser i det första århundradet kunde ha en motsvarighet i besläktade händelser längre fram drog de också den slutsatsen att om Jesu dop och smörjelse på hösten år 29 v.t. motsvarade början av en osynlig närvaro år 1874, då borde hans intåg i Jerusalem som kung på våren år 33 v.t. peka på våren 1878 som den tidpunkt då han skulle ta makten som kung i himlen. De trodde också att de skulle få sin himmelska belöning vid den tidpunkten. När detta inte inträffade, drog de slutsatsen att eftersom Jesu smorda efterföljare skulle ha del i hans kungarike tillsammans med honom, hade uppståndelsen till andligt liv för dem som redan sov i döden börjat vid den tiden. De tänkte sig också att det förhållandet att Gud slutade att visa det köttsliga Israel särskild ynnest år 36 v.t. kanske pekade på år 1881 som den tidpunkt då den särskilda möjligheten att bli en del av det andliga Israel skulle upphöra.

I föredraget ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!”, som hölls av J. F. Rutherford den 21 mars 1920 i Hippodromen i New York, riktades uppmärksamheten på året 1925. På vilken grund menade man att detta var ett betydelsefullt årtal? I en broschyr som gavs ut samma år, 1920, påpekades det att om man räknade 70 hela jubelårsperioder från det år då man menade att Israel gick in i det utlovade landet (i stället för att börja efter det sista förebildliga jubelåret före landsflykten i Babylon och så räkna till början av det jubelår som inföll vid slutet av den 50:e cykeln), kunde detta peka fram mot året 1925. På grundval av det som sades i broschyren hoppades många att de återstående av den lilla hjorden kanske skulle få sin himmelska belöning år 1925 eller strax före. Detta år förbands också med förväntningarna om att trogna förkristna Guds tjänare skulle uppstå för att tjäna på jorden som furstliga representanter för det himmelska kungariket. Om detta verkligen inträffade, skulle det betyda att mänskligheten hade trätt in i en period då döden inte längre utövade herravälde och att miljoner som då levde kunde hoppas på att aldrig behöva dö bort från jorden. Vilken glädjande framtidsutsikt! Fastän de misstog sig förkunnade de ivrigt detta hopp för andra.

*** jv kap. 28 sid. 632-637 Prövning och sållning bland Guds folk ***

Längre fram, under åren 1935—1944, avslöjade en ny granskning av hela grundstommen till Bibelns kronologi att en bristfällig översättning av Apostlagärningarna 13:19, 20 i King James Version, jämte vissa andra faktorer, hade lett till ett fel i tideräkningen på över hundra år. Detta ledde längre fram till den tanken — som ibland uttrycktes som en möjlighet, ibland mer bestämt — att eftersom det sjunde årtusendet av människans historia skulle börja år 1975, skulle de händelser som var förbundna med början av Kristi tusenåriga styre kanske börja inträffa då.

Visade det sig att Jehovas vittnen hade fel i sina uppfattningar i dessa frågor? De hade naturligtvis inte fel, när de trodde att Gud osvikligen skulle göra det han hade lovat. Men vissa av deras tidsberäkningar och de förväntningar som de knöt till dessa ledde till svåra besvikelser.

Efter år 1925 sjönk antalet närvarande vid mötena drastiskt i en del församlingar i Frankrike och Schweiz. Och år 1975 blev det en ny besvikelse, när förväntningarna angående tusenårsrikets början inte infriades. Det ledde till att en del lämnade organisationen. Andra måste uteslutas, därför att de försökte undergräva tron hos sina medtroende. Besvikelsen i förbindelse med årtalet var utan tvivel en bidragande faktor, men i vissa fall satt problemet djupare. En del invände också mot att det var nödvändigt att predika från hus till hus. Vissa nöjde sig inte med att bara gå sin egen väg; de blev aggressiva och började motarbeta den organisation som de hade varit förbundna med och luftade sina uppfattningar i press och TV. Likväl var det förhållandevis få som avföll.

Även om dessa prövningar ledde till en sållning och somliga visade sig vara som agnar, som blåses bort när vetet vid rensningen kastas upp i luften, var det många som stod fasta. Varför det? Jules Feller förklarade angående det han själv och andra upplevde år 1925: ”De som hade satt sin förtröstan till Jehova förblev ståndaktiga och fortsatte sin predikoverksamhet.” De insåg att ett misstag hade begåtts men att Guds ord inte på något vis hade slagit fel, och därför fanns det ingen orsak för dem att låta sitt eget hopp fördunklas eller att sakta farten i arbetet med att rikta människors uppmärksamhet på att Guds kungarike är mänsklighetens enda hopp.

Vissa förväntningar hade inte infriats, men det betydde inte att Bibelns kronologi var utan värde. Den profetia som nedtecknades av Daniel om att Messias skulle framträda 69 årsveckor efter det att ”ordet utgår om att återupprätta och återuppbygga Jerusalem” uppfylldes i exakt rätt tid, år 29 v.t. (Dan. 9:24—27) Året 1914 var också ett markerat år i Bibelns profetior.

1914 — förväntningar och verklighet

År 1876 skrev C. T. Russell den första av många artiklar i vilka han pekade på året 1914 som det år då hedningarnas tider, som Jesus hade talat om, skulle utlöpa. (Luk. 21:24, 1917) I andra bandet av Millennii Dagning, som gavs ut år 1889 (på engelska), lade broder Russell på ett logiskt sätt fram detaljerade upplysningar som skulle göra det möjligt för läsarna att själva undersöka den bibliska grundvalen till det som sades. Under närmare 40 år fram till år 1914 spred bibelforskarna miljontals exemplar av publikationer som riktade uppmärksamheten på slutet på hedningarnas tider. Några få andra religiösa publikationer uppmärksammade också att Bibelns kronologi pekade på året 1914, men vilken annan grupp än bibelforskarna gav detta fortgående internationell spridning och levde på ett sätt som visade att de trodde att hedningarnas tider skulle utlöpa det året?

Förväntningarna steg allteftersom år 1914 närmade sig. Vad skulle det året innebära? I The Bible Students Monthly ([Bibelforskarnas månadsblad], årgång VI, nr 1, utgivet i början av år 1914) skrev broder Russell: ”Om vi har det rätta årtalet och den rätta kronologin, kommer hedningarnas tider att utlöpa i år — år 1914. Vad kommer det att innebära? Vi vet inte med säkerhet. Det är vår förväntan att Messias’ aktiva styre skall börja omkring den tid då hedningarnas maktförläning utlöper. Det är vår förväntan, antingen den är riktig eller felaktig, att underbara manifestationer av Guds domar mot all orättfärdighet skall äga rum och att det skall innebära att många av de nuvarande institutionerna, om inte alla, kommer att upplösas.” Han betonade att han inte väntade sig ”världens ände” år 1914 och att jorden består för evigt, men att den nuvarande tingens ordning, som Satan härskar över, skall försvinna.

I Vakt-Tornet för 15 februari 1914 (på engelska 15 oktober 1913) hade det stått: ”Efter den bästa kronologiska räkning, som vi äro mäktiga, är det ungefärligen denna tid — vare sig det blir oktober 1914 eller senare. Utan att fastslå något blicka vi fram efter vissa händelser: 1)Utlöpandet af hedningarnas tider — hednisk myndighet i världen — och 2)införandet af Messias’ rike i världen.”

Hur skulle detta gå till? Bibelforskarna på den tiden menade att det rimligtvis skulle innebära att de som hade utvalts av Gud till att få del i det himmelska kungariket tillsammans med Kristus och som fortfarande befann sig på jorden skulle förhärligas. Men vad tänkte de när detta inte inträffade år 1914? I The Watch Tower för 15 april 1916 stod det: ”Vi tror att årtalen har visat sig vara helt riktiga. Vi tror att hedningarnas tider har utlöpt.” Men så tillades det uppriktigt: ”Herren sade inte att hela församlingen skulle vara förhärligad år 1914. Vi drog helt enkelt den slutsatsen, och vi tog uppenbarligen miste.”

I detta avseende liknade de på sätt och vis Jesu apostlar. Apostlarna kände till profetiorna om Guds kungarike och menade sig tro på dem. Men vid olika tillfällen hade de felaktiga förväntningar om hur och när dessa profetior skulle uppfyllas. Detta ledde till att somliga blev besvikna. — Luk. 19:11; 24:19—24; Apg. 1:6.

När oktober 1914 kom och gick utan att den väntade förvandlingen till himmelskt liv hade ägt rum, visste broder Russell att det skulle förekomma allvarliga självrannsakningar. I Vakt-Tornet för 1 januari 1915 (på engelska 1 november 1914) skrev han: ”Låt oss komma ihåg att vi befinna oss i en pröfningens tid. Apostlarna hade en liknande under tiden mellan Herrens död och pingsten. Efter sin uppståndelse visade sig Herren för sina lärjungar några gånger, och sedan sågo de honom icke under många dagar. Då blefvo de modfällda och sade: Det lönar sig icke att vänta. ’Jag går bort för att fiska’, sade den ene, hvarpå två andra sade: ’Vi gå ock med dig.’ De voro på väg att gå in i fiskaryrket och lämna arbetet att fiska människor. Detta var en pröfningens tid för lärjungarna. En sådan förefinnes äfven nu. Om det finnes något skäl, som skulle leda någon till att släppa Herren och hans sanning och upphöra att offra för Herrens sak, så var det icke blott och bart kärleken till Gud utan någonting annat i den människans hjärta, som dikterade hennes intresse för Herren. Sannolikt var det hoppet att tiden var kort; invigningen var blott för en viss tid.”

Så var tydligen fallet med somliga. Deras tankar och önskningar hade huvudsakligen kretsat kring utsikten att bli förvandlade till himmelskt liv. När detta inte inträffade vid den tid de hade väntat sig, stängde de sina sinnen för innebörden i de häpnadsväckande händelser som verkligen ägde rum år 1914. De glömde alla de dyrbara sanningar som de hade lärt sig från Guds ord, och de började förlöjliga de människor som hade hjälpt dem att få kunskap om dessa.

Ödmjukt började bibelforskarna på nytt rannsaka Skrifterna för att låta Guds ord rätta till deras synsätt. De höll fast vid sin övertygelse om att hedningarnas tider hade utlöpt år 1914. Undan för undan fick de större klarhet i hur det messianska kungariket hade börjat — att det hade upprättats i himlen när Jehova gav sin Son, Jesus Kristus, makten och att han inte behövde vänta med detta tills Jesu medarvingar hade uppstått till himmelskt liv, utan att de skulle bli förhärligade tillsammans med honom längre fram. Dessutom kom de att förstå att utbredandet av det messianska kungarikets inflytande inte krävde att forntidens trogna profeter först måste uppstå, utan att kungen skulle använda lojala nu levande kristna som sina representanter till att erbjuda människor av alla nationer möjligheten att få leva för evigt som detta kungarikes jordiska undersåtar.

Ytterligare prövning och sållning blev följden, när denna storslagna bild rullades upp inför deras ögon. Men de som verkligen älskade Jehova och fann glädje i att tjäna honom var mycket tacksamma för de tjänsteprivilegier som öppnade sig för dem. — Upp. 3:7, 8.

En av dessa var A. H. Macmillan. Han skrev längre fram: ”Även om våra förväntningar om att få bli upptagna till himlen inte infriades år 1914, utlöpte verkligen hedningarnas tider det året. ... Vi var inte speciellt oroade över att inte allting inträffade så som vi hade förväntat, eftersom vi var så upptagna av arbetet med Skapelsedramat och med de problem som kriget gav upphov åt.” Han höll sig fullt upptagen i Jehovas tjänst och fick till sin hänförelse se antalet förkunnare av Guds kungarike öka till över en miljon under sin livstid.

När han såg tillbaka på sina erfarenheter under de 66 år han hade varit förbunden med organisationen, sade han: ”Jag har sett många svåra prövningar komma över organisationen och trosprov drabba dess medlemmar. Med Guds andes hjälp har den kommit igenom allt detta och fortsatt att blomstra.” Angående de ändringar av förståelsen som han hade upplevt sade han: ”De grundläggande sanningar vi lärde oss från Bibeln förblev desamma. Så jag lärde mig att vi bör erkänna våra misstag och fortsätta att rannsaka Guds ord för att få mer upplysning. Oavsett vilka förändringar vi tid efter annan måste göra i fråga om vår förståelse av saker och ting, skulle det inte ändra den nåderika lösenanordningen och Guds löfte om evigt liv.”

Bland de frågor som broder Macmillan under sin livstid såg leda till trosprov var det i synnerhet två som uppenbarade vad som verkligen fanns i vars och ens hjärta, nämligen frågan om villigheten att vittna i tjänsten på fältet och frågan om uppskattningen av teokratisk organisation.