Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det är absolut en relevant artikel att läsa och kunna referera till - och hade i ett fungerande medialt klimat skrivits för länge sedan och upprepade gånger.

Men, att varna för politikens etnifiering som sådan är egentligen futilt eller rentav förljuget. Säg den mångkultur där etnicitet, religion och kultur inte är de starkaste av tillhörighetsmarkörer? Skiljelinjer som för det mesta och i längden trumfar ideologi och doktrin. Här är inte jude eller grek, har från Paulus parafraserats otaliga gånger, av alla möjliga sorter postnationalister in spe. Likväl har kollektivistiska socialister och katoliker fått se sina utopier läggas i graven av samma folkslag som trotsar förhoppningsfulla eller låtsade liberala individualister. Ingenstans är människans tribalism övervunnen.

I ett önskat, fungerande MP, t ex, så handlar det inte om att muslimsk eller turkisk lojalitet kan fås att försvinna ur sinnet på dem som känner sådan - eller att det inte är en organisatorisk, dokusåpa-taktisk konkurrensfördel för "oss muslimer" och "oss turkar" att hålla ihop.

Under oräkneliga politiskmediala ö-råd har och kommer det vara en fördel att ha pakten, kompisgänget, klicken och ingruppen i ryggen. "Vi turkar" och "vi muslimer" är inte mindre legitima kålsupare än "vi judar" och "vi kurder" på redaktionen eller i lokalföreningen.

Ett hjälpligt fungerande MP (och Sverige) bygger inte på att upphäva gravitationslagen, utan att skapa balanserat viloläge mellan olika kraftfält. Vare sig de är bekväma med det eller inte så var det "vi miljöpartisvenskar" som i pakt med "vi kurder", "vi syrianer" och möjligen "vi sekulära postmuslimer" balanserade ut nätverkande turkar och muslimer, med (icke-turkiska, icke-muslimska) medias välsignelse och ledning.

Jag har ju tidigare talat om denna skambelagda identitetspolitiska etno-onani som många förnekar och alla talar tyst om när det gäller den egna gruppen, men de flesta hänger sig åt, omedvetet eller ej. Det vi ser nu av anti-etnoseparatism är olika sorters naiva eller hycklande former av puritanism - som för det mesta har den hatiska, uppfordrande udden riktad mot svensken.

Att samma anklagande finger nu kanske pekas mot utvalda andra grupper, ser jag bara som ett halvt framsteg - den upplysta insikten är att den första stenen ska kastas av den utan synd. Och människan är en syndare till naturen. Ur denna förlåtande attityd kan en otvungen, post-viktoriansk evidensbaserad syn på etnicitet i politik och debatt växa.

All psykologi måste inte ha freudianskt sexualiserad uttolkning och allt måste inte vara etnofixerad identitetspolitik i samhällsdebatten. Men - i båda fallen är det sundare att inte förneka verkligheten. Bort med det unkna, förljugna, smusslandet.


Ja, är Adam verkligen intresserad av att diskutera vad framtiden kommer/bör innebära utan ideologiska skygglappar? Kommer han förresten själv vara en del av lösningarna som krävs eller problemen som hopas?

Jag har ju uttömmande beskrivit koncept som reciprok omsorg från minoriteterna som det mångkulturella Sveriges enda tänkbara kitt och demos-populus-natio-folk som koncentriska värden i en återdemokratisering via nationalism. Och tyvärr fått flera tillfällen att hötta med ett anklagande finger i Adams riktning (inte minst med förhoppningen att trigga honom att ge sig tillkänna i tråden).

Detta gäller inte enbart illasinnade insinuationer om Adam som en åtminstone något hycklande etno-onanist som samtidigt vill att andra ska hålla händerna på täcket. Även hans demokratiska, liberala instinkter har ju varit svajiga ibland, som när han krävde politisk styrning genom maktspråk från en demokratiskt icke-vald EU-kommission gentemot den demokratiskt valda polska regeringen, som straff för att denna ansågs utöva politisk styrning genom maktspråk gentemot sin statsmedia.

Det intressanta är ju att demokratin verkligen inte var okontroversiell i början av förra seklet - och att samma invändningar idag lever kvar. Jag har många gånger nämnt att precis samma negativa klang som "populism" idag har, hade "demokrati" då. Alltså farligt pöbelvälde, som det åvilat en självutnämnd, upplyst elit att tygla och fostra i rätt (deras) värdegrund.

Men även demokratins splittrande inverkan på samhällskroppen är en mossig vålnad som går igen från tiden före första världskriget. Kaisern var inte ensam om att jubla över att alla undersåtar ÄNTLIGEN kände sig som tyskar, snarare än socialdemokrater, liberaler eller konservativa. Vilket förstås var en manifestation av att tillhörighet trumfar ideologi - men till priset av ett blodbad mot andra nationella tillhörigheter.

Denna vilja idag att uppifrån ena, genom dekret eller övertalning skapa tja, en öppen svensk kulturentitet och sund medborgarpatriotism - menar jag är lika odemokratiskt som ogenomförbart. Demokrati handlar inte om att tvinga fram uniformitet och konformism - tvärtom ska särintressena företrädas väl och därmed ge systemet dess legitimitet.

Det är demokratins paradoxala helhet genom partiskhet som kan fungera så väl som något kan fungera efter dagens förutsättningar: Alltså att man tvärtemot att försöka inpränta den där förljugna viktorianska etnoavhållsamheten, faktiskt vänder på Paulus citat och utbrister "Här är BÅDE jude och grek!" Både svensk med folkrätt och minoritet som måste visa ömsesidig omsorg, genom att bejaka detta företräde.

Mycket konstig krönika. Visst var det hon som också påstod att det fanns en åsiktskorridor som hindrade journalister att skriva positivt om invandring? Jag kan minnas fel, men om det är någon annan som förde fram den idén är det ännu intressantare. Är detta en strategi, att kopiera motståndarnas kritik och vända på den? Eller är det ett uttryck för Freuds projektion?

Wikipedia:

Det är sannolikt ett uttryck för att Karin Petterson (KP) är gränslös (i flera bemärkelser).

Hon har troligen samma uppfattning som dagens svenska feminister, nämligen att vi börjar närma oss jämställdhet mellan kvinnor och män, när 90% av alla beslutande församlingar utgörs av kvinnor.

Blott 3% av Aftonbladets ledarartiklar under perioden 2010–2015 är "dominerande negativa" till "invandring" - BRA! enl. KP.

Motsvarande andel för SvD är 30% - DÅLIGT! enl. KP.

Det är f.ö. en helt bisarr - och mycket avslöjande - totalitär uppfattning, som KP framför, att samtliga ledarsidor, obs! *ledarsidor* (!) bör göra samma bedömningar.

-----


En hypotes:


-----

TILLÄGG

PS Har Johan Hakelius avpoletterats från Aftonbladet? Den vassa kolumn, som enondgris länkade till är publicerad i Expressen.

http://unvis.it/www.expressen.se/kro...tt-fa-godkant/

Vladimir Putin, angående multikulti (I huvudet på Putin, Vera Efron):


Det gäller ju att se möjligheterna, eller "utmaningarna"... ha "en positiv människosyn".


Brunsmetning genom projektion, i de fall det inte är taktisk pajkastning upphöjd till kontraproduktiv strategi, medan verkligheten, evidensen, talar sitt eget språk. Reaktionsbildningen ligger nära projektionen, genom överkompensation, men drabbar inte omgivningen lika uppenbart som måltavlorna för projektionen.


Nalin Pekguls bidrar till debatten när hon diagnostiserar klientismen, det etnifierade brödraskapet i invandringens följd och det politiska etablissemangets tolerans/överseende med antidemokratiska värderingar när det kommer till det invandrare - som inte tas riktigt på allvar ens när de fräser om folkmord. Men det är som du konstaterar en halv tankeprodukt, eftersom hon inte tar ställning till mångfaldssamhället per se (eller bejakar särintressena som priset och premissen).

Ingrid Runsten i Asylsvenskan ser med anledning av eventuell Brexit och en kris för EU som sådant, ett hot inifrån EU:




http://www.sydsvenskan.se/2016-06-03...-hotas-inifran

EU hotas också utifrån, genom massimmigrationen. Det är en inre oförmåga/ovilja att möta externa hot som vill in. Europas islamistcentrum Molenbeek i EU:s hjärta; det yttre hotet har blivit ett inre. Politiker och byråkrater med bristande folkligt förtroende, ömsesidigt. Runsten kallar den folkliga misstron till politiken och dess synbara oförmåga i krisen för höger- eller vänsterextremism (!). Så den förnöjsamma är självklart i mitten och gillar läget; är endast liberalen anständig? Så fort kriserna nalkas blir EU:s fuskbygge synat. Ju större påtvingad "familj" desto lägre sannolikhet för enighet; vid kriser som permanentas, genom att de aldrig löses och nya tillkommer, försvagas både mångfalden som koncept och federationstanken som har anspråk på medlemsstaterna men hämmar de senare från beslut och sviktar själv som centralmakt att lösa problemen. Samvarons reciprocitetskrav har inte uppfyllts. Runsten efterlyser ett "sammanhållande kitt" och "kärnvärden". Sverige, som abdikerade från kärnstaten för många år sen (men levde på gamla meriter tills kriserna kom och permanentades), mäktar inte med detta; hur ska EU kunna samla så svaga medlemsstater som Grekland, Sverige och alla andra? Det av MSM så bespottade Östeuropa vill inte vara en del av den paneuropeiska, islamiserade Samhallsvarianten av mångfaldssamhälle. England vill omförhandla medlemsvillkoren eller kliva ur.

Anders Q Björkman på SvD:s kulturredaktion gör en medelklassigt finkulturell variant av kebab- och Zlatan-argumentet, när han med kulturinstitutionen Re:Orient uppfordrar svensken att ändra på sig:

För integrationen krävs att svensk kultur förändras



Ja men då så, NE anger... Ergo massimmigration och svensk självutplåning. Vad hindrar att assimilering tillämpas istället för integration? (Göran Adamson i tidigare på tråden citerade artikel i Kvartal, refererade till den franska nya högern som är av uppfattningen att även med assimilering så sker en uttunning av det ursprungliga; artikellänk under spoilern nedan.)



http://unvis.it/www.svd.se/uzbekisk-...iska/om/kultur

Är integrationen en angelägenhet någonstans i världen utanför Europa? I Sverige har den blivit huvudsak genom en huvudlös politik och journalism. Finns det något demokratiskt land som kan uppvisa en sån mangrann självbelåtenhet och "naturlighet" bland mainstreammedieföreträdarna i Sverige, i det överlägsna näpsandet av sina medborgare, som Anders Q Björkman är ett exempel på? Enligt honom ska svenskarna ändra på sig, för integrationens skull. Mona Sahlin är/var väl av samma uppfattning. Samma defaitism, att det förflutna inte kommer tillbaka, inte lönt att vara nostalgisk, och att förändring är det enda vi kan vara säkra på... Ergo massimmigration. Vi fick sushi utan en miljoninvasion japaner. Är Anders Q Björkman redo för hela multikultipaketet, inte bara det eklektiska musiklyssnandets frivillighet någon gång om året, utan dygnet runt och resten av livet; synbarligen, hörbarligen och kännbarligen inpå skinnet och i plånboken?

Lasse Granestrand har skrivit en artikel för Institutet för mediestudier om svensk journalistik om migrationen.

http://mediestudier.se/lasse-granest...-misskott-den/

Den är kluven därför att vi lever i en kluven tid. Snart tar Trump makten i USA och då går vi in i en ny tidsålder. Samtidigt vill han inte stöta sig med sina kollegor och chefer. Därför är det både en våldsam anklagelseskrift mot svensk media och samtidigt en äreräddning av samma media.
Bästa nischen för att slippa kritik men samtidigt vara med på tåget in i framtiden till skillnad från Åsa Petterson.
Bra. Då hade du garanterat blivit svartlistad. Efter det finns ingen återvändo.
"Stor organisation". Det är där problemet ligger. Bra Lasse! Du har verkligen en förmåga att hålla tungan rätt i mun.
Jo, ingen har gjort fel egentligen. Vi har varit naiva kan man väl säga.
Nej, det är inte det det handlar om. Politiken har varit en dundrande succé. Alla målen som man hade från början har uppfyllts. Målet var aldrig att det skulle bli bra utan att det skulle bli dåligt. Detta vet du Lasse för du har jobbat under dem som slog fast den här politiken. Du vet deras bevekelsegrunder.
Bla, bla, bla. Jävla nolla.

Jag skulle inte säga att den vidgade åsiktskorridoren gjort att media rört sig i någon riktning, istället visar just GP på grav schizofreni i dagens utgåva där man på ledarplats levererar beska piller som nog får Anders Lindberg att tycka att apokalypsens fyra ryttare har utökats till ett helt kavalleri.



Samma dag har man också ett panegyriskt reportage om just Malena Ernman där godhetsonanin tillåts nå stratosfären. Hur divergerande kan innehållet i en tidning bli innan den går itu av självmotsägelse? Hur isande kallt är mediekriget på en redaktion med så kolliderande världsbilder?

http://archive.is/FGcpx

En parallell till den tidigare idag citerade Anders Q Björkmans uppfordrande appell för integration medelst svenska eftergifter (som bara är ytterligare en bekräftelse av den rådande ordningen som utnyttjas av den andre i en enkelriktad tolerans) är NWT:s ledare:

Ja, vi älskar också detta landet!




http://nwt.se/asikter/ledare/2016/06...t?refresh=true

Den inkluderande, eller öppna, svenskheten är dock en politisk, uppifrånkommande konstruktion, knappast något som borgar för glädje. Behandlas inte kvinnor redan lika, i det riktiga (svensksvenska) Sverige? Det är ingen issue, mer än i interaktion med den (patriarkale) andre. Nationell glädje är föga relaterat till den andre eller huruvida värdegrunden uppfyllts till 100%. Det lär ha funnits en svensk nation även innan massimmigrationen muslimer.

Nästa stora, förfelade koalition, ett konvenansäktenskap mellan två parter med blöta fötter, som längtar till torra land.

SD har inte förstått att tidvattnet sjunker för varje dag som går och att deras kommande rumsrena räddning länge varit en fråga om astronomisk visshet som det bara varit att vänta in, eller påskynda genom att gå mot strömmen. Istället vadar de ut på djupare vatten mot den vackra borgerliga båten och vinkar om att få klättra ombord.

Etablissemangets tyckare och tänkare plaskar runt i det de är alltför medvetna om är ett sjunkande flytetyg - och ror i riktning mot SD som - trots alla borgarnas försök att dränka dem - verkar bottna.

Hur länge kommer denna av Björkman, Cwejman och Karlsson delade dröm om politikens förutsättningar att SKAPA ett sammanhållet svenskt folkhem vara? Innan insikten sätter in att det var det sammanhållna svenska folkhemet som skapade politikens förutsättningar.

Den av Björkman hyllade och "integrerade" Sofia Berg Böhm framför mästerverket "Oum - en musiksaga om Oum Khaltum":

https://www.youtube.com/watch?v=MmrchhF5WJE

Det fåniga med Anders Q Björkmans artikel är ju också att den helt bortser från ekonomiska realiteter inom själva musik/show-segmentet. Den stockholmska festival för orientalisk musik, dans och pop han blev stammis på under 90-talet och det tidiga 00-talet finns inte längre kvar, lika lite som Hultsfredsfestivalen. Inte som ett färgstarkt utropstecken under sommaren i Stockholms kulturliv. Den har efter sådär 2005 sprängts upp på en mängd skilda små-events och lokala arrangemang, mest ute i landet, t ex i Malmö (som han nämner) och Vadstena. Men utan det färgstarka parasoll som en sammanhållen festival i huvudstaden innebär. Därmed har det förstås också kommit att handla mycket mer om kultur som smörjmedel i den lokala integrationspolitiken, eller som en feel-good-pryl, i stället för den slags ohejdade och spännande kollektion av det nya, gamla och annorlunda som man förknippar med en musikfestival.

Den här utspädningen, fragmenteringen har förmodligen att göra både med att Stockholms stad och landstinget dragit åt kring sina pengasäckar efter 2006 och att mångkultur-kulturen hamnat närmare välfärdsföretagandet. Men man bör hur som helst komma ihåg en viktig sak som Björkman inte alls nämner: hur idealistiska gänget bakom Re Orient än varit så har deras festivaler till större delen sponsrats med skattepengar. Till skillnad från Håkan Hellström, Roskildefestivalen eller vanliga pop- och rockturnéer är Re:Orient massivt dopat med offentliga pengar, utan dessa hade det varit helt omöjligt att presentera den bredd av artister man jobbat med. Dessutom hade biljettpriserna säkert blivit mycket högre. Näringslivssponsorer för den här sortens festivaler med halvobskyra eller hårt nischade namn finns inte i Sverige.

Det är minst sagt typiskt för den här sortens journalistik, för Björkman vet ju med säkerhet om dessa punkter:'

-att festivalen för länge sedan har lagt ner i den form han beskriver den, som ett stort samlat skyltfönster för orientalisk musik och dans m m

- att detta säkerligen har gjort RO till en betydligt mer nischad affär: arrangemangen når ut till de grupper som redan är inne på det här med orientpop eller arabisk sång och som aktivt jagar detta, men inte så mycket till en bredare publik.

- att det inte handlar om arrangemang som växer ekonomiskt och publikt av egen kraft på den öppna marknaden. Re:Orient har hela tiden varit väldigt beroende av politikernas pengar, vare sig detta varit direkt eller indirekt, via sponsrade projekt och konsulter av samma typ som Blatteförmedlingen eller lokala teatergrupper för invandrare osv.

Just det här fifflandet med tunga, avgörande fakta som journalisten och tidningen självklart vet om, det stinker. Ungefär på samma sätt som det där reportaget i P3 som skulle berätta om en fattig tjej i Malmö men glömde att ta med att hon hade en insatslägenhet för många hundratusen och dessutom var kompis med programledaren.

Är själv utav uppfattningen att svensk kultur och svensk mentalitet måste förändras. Det har fungerat bra att lära barnen vända andra kinden till så länge Sverige var ett homogent land präglat utav låg våldsanvändning. När våra folkförrädare nu massimporterar våldtäktsmän, kriminella och bidragstörstande lycksökare ifrån högvåldskulturer står vita ungdomar många gånger som värnlösa då dessa helt enkelt inte har någon våldskultur. Det existerar inget överlevnadsvärde i att behålla en vända-andra-kinden-till-mentalitet. Det finns snarare i att väcka stridslustan och ge kommande generationer den kunskap och de verktyg som krävs för att försvara sig själva, sitt folk och sitt land. Ingen kan bestrida att den svenska mentaliteten minst sagt lämnat mycket att önska i den meningen. Den goda nyheten i detta är dock att vi kan förändras, att vi kan lämna både defaitismen och dess anförvanter åt sitt öde - inte minst genom att skära av dem från folkgemenskapen. Dessa är och förblir fiendeagenter och skall så behandlas och betraktas.

Att förändring är oundviklig ligger i begreppet i sig, det säger inte att politiken inte kan förändras eller att migrantströmmarna inte kan vändas. Vad Anders Quck argumenterar för är att förstörelsen och utplåningen av det svenska folket är oundvikligt. Det argumentet håller bara så länge folket inte kämpar för sin överlevnad. Hittills har den kampen varit tämligen passiv. Och det kan säkert väcka rädsla - men förändringen är oundviklig.