Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Är Sverige ohjälpligt förlorat och senfärdigt trevande positionsförändringar hos etablerade åsiktsmigranter i media därför dubbelt betydelselösa? Inte nödvändigtvis.

Mer parentetiskt vill jag lyfta en bisats av Sakie Madon i en text som manar till återhållsamhet att kladda skuld på meningsmotståndare (åtminstone borgare) efter morden i Trollhättan:


Den här passusen är inte berömvärd eller märkvärdig i sig - men väl rätt unik inom etablerad, eroderande media. Har eritreanens självbekräftade rasistmotiv alls nämnts utanför den folkliga opinionsbildningens kanaler?

Narrativet om dubbla måttstockar är nog relativt väl spritt och underminerar förstås ytterligare föreställningen att det finns någon reciprocitet mellan politiker och opinionsbildare och etniska svenskar. Det uppfordrande kravet på svenskens offervilja paras inte med någon som helst skyddsinstinkt.

Sedan en viktigare, om än lika subtil, insats från Per Gudmundson, som vi ju många gånger velat tillskriva outtalade åsikter och outskrivna attityder. Med foliehatten på och genom 3D-glasögon så läser jag in ett försök att astroturfa debatten för min kretsloppsmigration i hans SvD-ledare om invandringens orimliga kostnader:


Ett spännande nytt perspektiv: 23 miljarder kronor räcker i Afghanistan att försörja mer än 800 000 statsanställda - och deras familjer.

Den trollformel som kan lösa Sveriges alla problem stavas kostnadsläge och gör att svenska skattebetalare just nu sviker många miljoner människor i tredje världen - genom att föra sitt humanitära stormaktskrig i Sverige.

Varje krona, varje hundratal miljard kronor multipliceras många gånger och MÅSTE därför av moralisk nödvändighet spenderas i Somaliland, Libanon eller södra Irak.

Alla dessa hundratusentals kapabla män SKA integreras och komma i produktivt arbete - men inte i Sverige. Och då kan det paradoxalt nog vara politiskt lättare att skicka en miljon män i retur än tio tusen.

https://en.wikipedia.org/wiki/Attila...n_Roman_Empire

Lycka till...

Jag uppskattar förvisso den historiska referensen, men skillnaden är ändå att folkvandringen av idag bygger på välviljan hos de europeiska folken, inte styrkan hos folkvandrarna. Det är skillnad på tribut och avskaffade incitament att migrera till Sverige eller Sibirien.

Då ligger det lika nära att jämföra med invasioner av Ryssland som drivits tillbaka utan militär övermakt: Det enda krigströtta svenskar behöver göra är att sluta erbjuda en konkurrenskraftig mottagning för att vända migrantströmmarna i närtid. Svältfödda på incitament lockar reträtten söderut.

Och återigen - det är politiskt enklare ordnat att erbjuda UNHCR-standard utan hopp om permanent uppehållstilldstånd till en miljon migranter än tiotusen.

Det finns gott om överflödig överklass - materiell eller konceptuell - som sätter sig till doms, som uppfordrar till större uppoffringar av gräsrötterna. Svenskarnas "öppna hjärtan" och opinionen därför är elitens astroturfade tankevilla och luftslott; den nyttige svenske idioten är förbrukningsvara att beträda, ty konstgräset är grönare i färgstarkare länder - som har Kultur! - varifrån migranterna härstammar. Den 54-åriga flickan Cecilia Gyllenhammar skvätter känslosås med såskoppen DN:

Varför ska vi hålla nere antalet medborgare?


Vad pappsen säger är alltid rätt.


Vilka är "vi"? Bankirfamiljerna?


Till Göteborg kommer nu många muslimer med migranttsunamin.


Du är fri att försöka. Om du inte är alltför hårt hållen av bankintressena...


Lite virriga stycken för en författare, men det kanske är hormonellt betingat, parat med den rättfärdiges pathos. Humanitära anspråk har varit ett starkt vapen för personlig positionering och förtäckta agendor. Fram med tok-stämpeln!

Den har visserligen redan varit uppe i tråden, men Anna Dahlbergs summering av de många faktorer i politikens och gammelmedias upplösning som lett till de senaste månadernas kris är en keeper. Ovanligt ärlig och genomtänkt för att vara en svensk ledarartikel idag:

http://unvis.it/http://www.expressen...gens-krislage/

Jag saxar bara den sista biten av hennes lista på orsaker, men hela ledaren är ju måsteläsning:


Taktiserandet och pr-tänket dominerar, och det är inte första gången. Men som någon påpekade på twitter: att de som borde känna sig träffade av denna genomgång ska kännas vid den och kommentera öppet i media kan man ju bara fetglömma. Wolodarski, Arnstad, Annie Lööf, Björn Wiman, Åsa Romson, Birgitta Ohlsson, Henrik Schyffert, Maria Schottenius, Tobias Hübinette - ingen av dem kommer att bemöta Dahlberg öppet och med verkliga argument, förmodligen komer de bara att försöka tiga ihjäl hennes text.

Och där har vi grunden till Sveriges alla problem: frånvaron av en äkta intellektuell debatt och ett äkta och ärligt reflekterade/resonerande, till förmån för religiös dogmatism. Hur det kunde bli så? För att man kom/kommer undan med det, förstås. Det började på postmaexistiska MSM; och politiker tog efter när det märkte att det funkade. Och så har det, som ideologier och trender plägar, spridit sig som ringar på vattnet bland icke-reflekterande underhuggare, opportunister och politruker. Jag ser fram emot att få se och höra både Wodoslafski och Schyffert ifrågasättas på bästa sändningstid. Risken är att den begivelsen timar med starten av de första skotten i inbördeskriget.

Hoppas vi får se mer av detta i "borgerlig" media! "Lögnare eller idiot?" är ett effektivt slagträ nu när motståndarsidan i rask takt byter fot och själva säger det som de själva ansåg vara rasistiskt för en vecka sedan. Det är såklart uppenbart att det stora flertalet är opportunistiska och integritetslösa lögnare, även om jag är beredd att ge en sådan som Löfven "the benefit of the doubt".

Just det. MSM har i stort ett gett upp rollen som arena för verkliga debatter, verkliga genomkörare som ställer obekväma frågor, låter debattörerna pröva varandras argument och exempel hårt, vecka efter vecka, som knyter an till det förflutna och genererar ny kunskap, nya insikter för nuet och framtiden. Och som kan tvinga politikerna att svara på dessa frågor, eller åtminstone lyssna. Varken kultursidorna eller universiteten erbjuder några verkliga incitament till sådant längre, och kulturchefer och rektorer är mer inställda på att driva sin egen agenda, eller jaga klick och anslag. Eftersom de postmoderna svenskarna i stort sett är ett av Europas mest historielösa folk så reagerar inte många, inte så det hörs i alla fall.

Bortsett från det politiska har mycket av det här att göra med Stockholms dominans. Storstädernas medelklass (och överklass, i de fall denna vill) sätter helt agendan och tonen i dagens svenska strömfåra av offentlighet, och Stockholm bestämmer allra mest. Bokförlag, tidningar, tv, filmbolag och politiska partier rättar sig efter vad som passar den stockholmska medelklassen, det ska vara litet lagom slickat och snabbkonsumerat, med rätt åsikter, och på många områden leder nästan alla karriärer till Stockholm. Det här anonymiserar både publiken och deltagarna och dessutom hamnar 'eliterna' inom politik, media, näringsliv och kultur alldeles för nära varandra. Ingen vill ta några risker med de andra, med sina vänner och gynnare. Pop/genusfeminismen, vurmandet för USA och rasifieringstugget är också extremt mycket Stockholm.

Man kan nog säga att det svenska folkhemmet och den svenska teknikboomen under den tiden förutsatte vitala regioner ute i landet, städer och landskap som kunde bevara sin egen identitet, som erbjöd både jobb, idéer, karriärer och egna perspektiv, som hade politisk och kulturell kraft och kunde stå upp mot Stockholm när det behövdes. När de här regionerna dränerades och all makt och alla pengar började flöda iväg mot Stockholm försvagades också möjligheterna till en vital debatt, liksom den gemensamma självkänslan hos dem som bodde utanför kungliga huvudstaden. Sverige har inte på hundra år varit så fixerat på Stockholm som det är idag - och det märks.

Håller inte alls med.
Vad som hänt tycker jag är precis tvärtom. Stockholm har marginaliserats av befolkningen och regionerna ute i landet som hellre vänder sig ut i Europa eller mot grannländerna. Svenska medierna får hård konkurrens av internationella medier. Det har lett till "krympandets radikalisering" i svenska MSM.
Svenskar med intellektuell förmåga har helt enkelt rundat den lilla ankdammen och ger faan i DN och andra lokalblaskor. Kvar i debatterna är ett antal batikhäxor och vänsterintellektuella som knådar samma kulturmarxistiska teser likt surdegsbakning om och om igen.
Alla som är lite handlingskraftig har lämnat den svenska arenan för länge sedan.
Ankdammen är mindre än någonsin utifrån sett. De som simmar i den tycker att den är är hela världen.
Stockolmsfixeringen i svenska medier beror på att de är marginaliserade till just Stockholm.

Resten av landet skakar på huvudet åt idioterna i Stockholm. Då menar man inte befolkningen utan MSM och politikerna som lever i en ohällsosam kompissymbios då ankdammen är extremt liten.

Mediekriget om mångkulturen tar sig då inte utanför tullarna. För där härskar verkligheten.

Men ser vi på det politiska läget, och krisens allvarlighet, har tyvärr Stockholm redan vunnit. Så var det med det. Men det finns fortfarande möjlighet att schavottera och ställa till svars. Det är det minsta vi kan begära. Vi går in i en ny fas.

Kan inte annat än hålla med. De svenska debattörer som vänder sig till utländsk media sänder ett slags SOS-meddelande. Tino var igår med i danska Deadline(8:30 och 12:15 in i programmet) och förklarade det allvarliga läget och om politiker som bara låter det fortsätta. Med i programmet var de danska journalisterna Magnus Bejmar och Hans Davidsen Nielsen och båda sa att det är KRIS i Sverige. Man sa det inte öppet men svenska politiker och svensk media har i praktiken storljugit för sina medborgare. Både Magnus och Hans såg något mycket allvarligt i detta. Magnus betonade särskilt att om svenska politiker och media vill vara en humanitär stormakt måste man ju kunna backa upp det ekonomiskt och ett folkantal som kan bära bördan. Detta faktum har man klassats som rasism och de som haft annan åsikt har förföljts. Det får ödesdigra konsekvenser nu när all humanism faller. Davidsen Nilesen har bara ett råd: Luk grænsen, Sverige

Så har börjat ske. Ivar Arpi levererar idag:

"”Vi kan inte hantera detta, får vi höra. Volymerna är så massiva att de sköljer över Sverige”, skrev Peter Wolodarski nyligen och pratade om ett "flyktingspöke". ”Vi måste ha sinne för proportioner”, manade han (DN 30/8). I stället för att skriva om utmaningarna Sverige står inför har Wolodarski gett oss historieberättelser om andra världskriget. Ska man av detta dra slutsatsen att de 160 000 asylsökande som utgör Migrationsverkets huvudscenario för 2015 inte är en proportion värd att tala om? Att det är ett spöke?"

"Nu väntar vi på besked från Aftonbladets ledarsida om den anser att den rödgröna regeringen har blivit sverigedemokrater och bör avgå, analogt med bedömningen av Billström. Och frågan uppkommer: Strävar Göran Greider, med sina uttalanden i Studio Ett, efter att få SD att jubla? Det menade han ju om dem som tidigare sade det som han själv säger nu. Och kommer Löfven att medge att hans regering har blivit oanständig och avhumaniserande, eftersom den nu säger samma sak som Tobias Billström gjorde?

Att byta fot på så kort tid betyder att man förut antingen ljög för att vinna politiska poänger eller att man var okunnig. Oavsett vilket, är det illa.
"