Egots död

Rättar mig själv här lite. Jag en stark tillit på att den här utomjordingsrasen ville mig väl. Mänskligheten har jag inte alls något tillit till typ. Jag trodde de skulle hjälpa mig, jag var helt övertygad och därmed fungerade det. Och jag vet inte varför det fungerade. Där låste jag in mig lite i intellektet... Hade en ganska tuff kväll sen men jag fick hjälp som tur är.

Här i den tredje dimensionen lär vi oss att slappna av så att vi kan återgå till vårat naturliga tillstånd av villkorslös kärlek. Egot, rädslor och negativ programmering från samhället hindrar oss att leva avslappnat.
Jag upplevde den femte dimensionen en kort stund för ett par veckor sedan, väldigt intressant upplevelse.

Nej den astrala världen är helt subjektiv och kan inte jämföras med en fysisk dimension.
Bra skrivet! Ja när man har lärt sig hur man går in i tillståndet av glädje blir det enklare, som att cykla
Ibland känner man bara tomhet när man slappnar av/mediterar, detta tolkar ofta egot som smärtsamt, men det kan vara väldigt vackert om man lär sig att acceptera känslan. Sann frihet.

Ja jag kan faktiskt cykla upp ur panikångest numera t.o.m. så det börjar kännas som det är möjligt det här och min rädsla avtar mer och mer för jag tror bara mer och mer på kärleken.

Jag kan också skilja på vad jag känner och vad jag är, vilket gör att jag kan känna saker men samtidigt veta om att jag är lugn, jag är harmonisk, jag är kärleksfull samtidigt.

Något som hjälper mycket är att ta fram ett papper och skriva två kolumner, en för vad jag känner och en för vad jag är, där jag försöker komma på motsatsen till det jag känner.

Jag känner mig frånvarande men jag är närvarande.
Jag känner mig rädd men jag är modig.
Jag känner mig arg men jag är kärleksfull.

Osv, det är styrkande och gör att jag inser min sanna styrka.

Jag har också kommit på att kreativitet är viktigt här för att cykla upp ur tankehavet av rädslor, det finns ingen "metod" som jag kan använda mig av varje gång, utan vartenda gång jag befinner mig i det havet så får jag försöka göra så gott jag kan ur den position jag är, och att lösningen blir alltid lite annorlunda. Vilket jag tycker om för jag älskar att vara kreativ.

Fick en djup tanke som jag skulle behöva hjälp med att analysera under en meditation strax innan sömn.

Tanken som slog mig var att vi alla bör dela på ett i det närmsta identiskt medvetande, alltså engelskans "counsciousness". Det är väldigt svårt att peka på och förklara exakt vad detta medvetande är, men det torde vara den som upplever genom kroppen. Alltså det bakom "egot", som troligtvis försöker diskuteras i denna tråd.

Här torde väl vi alla vara exakt detsamma? Vad kan skilja sig? Är man medveten så är man. Något annat skulle enbart betyda att vissa är halvt medvetna halvt robot, eller helt robot?

Vi delar alla alltså exakt samma medvetande. Sedan formas våra världar annorlunda beroende på genetik, hjärna, uppväxt och upplevelser generellt. Våra skildringar kan bli extremt annorlunda.

Detsamma borde då även gälla djur. Deras metvetande borde också vara det exakt samma - vad kan skilja sig?

"Du" är alltså bara den du har växt upp att bli, den kroppen du fått, men egentligen är du exakt densamma som alla andra eftersom du är jordens medvetande, precis som alla andra. Du är egentligen exakt densamma som din granne med andra ord, eftersom ni delar ett identiskt medvetande. Alla övriga idéer om dig själv separerar dig bara från den stora enheten. Det är detta som är egot.

Det underliga är att jag fick någon slags läskig känsla när den här slog mig, snarare någon slags ångest än någon lycklig samstämmighet med allt, trots att jag kände enhet med allt. Detta sitter kvar till viss del, nästan som någon sorts depersonalisation emellanåt.

Någon som kan analysera det här?

Men hur kom då medvetandet in i just sin egen kropp, så att man blir medveten om vad denna kropp gör och ej grannens?. Djur har ju ochså medvetande, men vissa livsformer är nog inte tillräckligt smarta för att första att dom existerar. Fast jagkänslan kan ju vara ett riktigt störningsmoment, lyckas man meditera bort den kan man ju lägga mer fokus på verkligheten och uppleva allt starkare.

Jag tror du är på helt rätt spår, och jag skulle tro att det är ditt ego som ger dig den läskiga känslan, genom att det blir obehagligt att inse att du inte är så unik som egot och andra egon velat få dig att tro.

Jag har slagits av precis samma tanke och tror det ligger en hel del i den. Att i grund och botten finns bara "ett". Varav du och jag är delar av "det" som upplever sig själv ur olika perspektiv. Ungefär som svampar som ser ut att vara enskilda men under jorden hänger samman i ett enda stort rotsystem. Själva medvetandet och kopplingen oss emellan är inget vi kan se men det finns nog där.

Vad gäller "vad kan skilja sig" har jag tänkt på det så här:
Nån gång från att ägget befruktats till du föds (troligtvis direkt i befruktningsögonblicket?) kopplas på något märkligt sätt (obegripligt för en simpel människa) ett "delmedvetande" till det som sen blir en hjärna. Medvetandet verkar ju sitta i hjärnan, eller kanske i "hjärn-ryggrad-paketet". Sen är det den unika hjärnans egenskaper som är en slags "interface" mot medvetandet, så att medvetandet i sig blir en ren tankemaskin som jobbar med de verktyg som finns att tillgå i form av minne, sinnen och annat som hör hjärnan till.

Hjärnan utvecklas mycket i början av livet och i takt med den medvetandets "kvalitet". Därför kan inte bebisar förstå sig på sånt som Pythagoras sats, men från kanske 7-9 års ålder är hjärnan tillräckligt utvecklad för att kunna förstå såna koncept. Minnet är en till sån sak som växer till sig, och är så dålig under de första 3-4 åren att nästan ingenting fastnar utom det allra viktigaste (hon är min mamma, han är min pappa, X är farligt).

På samma sätt är t.ex. en rävs hjärna så primitiv att medvetandet inte kan "använda" den till så mycket mer än att leta mat och försöka hitta nån att föröka sig med. Ju mer vi utvecklas desto mer borde vi kunna åstadkomma. Vem vet vad jordens mest avancerade hjärnor är kapabla till om en miljon år?

Förresten, vi delar naturligtvis (enligt min teori) medvetande med alla varelser inte bara på jorden utan i det här universumet och i alla andra universum.




Se ovan.

Intressant skrivet ska klura på detta ett tag

Är det sant att man kan få psykos om man trillar ner? Jag har mina argument för och emot men jag vill bara höra vad era tankar kring det här är. Innan har jag varit rädd för att fråga för att svaret kanske skulle göra det hela ännu jobbigare, men nu förstår jag att jag måste fråga för det är rädsla vi vill erövra och jag är redo att ställa frågan.

Hjälp mig.. Jag är rädd och orolig och jag lägger skulden på att jag ska bli galen om jag trillar ner. Samtidigt känner jag att jag inte kan lugna ner processen nu när jag börjat, det går liksom bara inte. Jag måste fullfölja det här. Har inget val, det är inte upp till mig längre.

Det här är ett rop av hjälp från barnet inom mig som känner stor fruktan. Jag är ändå tacksam för att jag är livrädd för det är det här jag måste se för att älska det.

Hur menar du med "trillar ner"? I sitt inre? Eller efter att ha varit "uppe" i det du kallar nirvana eller femte dimensionen?

De inlägg du har skrivit senaste dagarna ser ganska "galna" ut i mina ögon men då är jag å andra sidan bara en vanlig simpel människa.

Jag vet inte om det här kan hjälpa dig, men jag brukar tänka så här när jag är inne i en stark (kemisk) inre resa:
att jag som "person" må vara en slags illusion formad av egon (både mitt eget och min omgivnings) men det är en roll jag får ta på mig för att fungera i vardagen här på jorden. Det går knappast att leva ett vettigt liv om man flummar runt och är "allt och inget på samma gång" hela dagarna. Jag får bestämma mig att nu är jag "HelgeBuk" och jag har det här livet här på jorden just idag så jag får leva det och göra det så bra jag kan. Det gäller att försöka hålla fokus på det som i allmänhet kallas för "verkligheten" även om den kan kännas väldigt liten och begränsad när man fått en smakbit av det som verkar finnas utanför (eller inuti beroende på hur man ser det).

Hoppas du förstår hur jag menar, och att jag förstod din oro/frågeställning rätt. Fråga vidare annars.

När det gäller "fullfölja processen", tror du inte att du kan stoppa den nu och sen fortsätta där du var om några dagar/veckor med lite distans till det hela? Du vet ju s.a.s. vilken väg du gick så du borde kunna gå samma väg igen utan större problem?

Äsh jag var bara ur fas.. Nu fattar jag att vad jag behöver är inte mer förståelse utan mer trygghet. Trygghet som jag fick tack vare det här klippet: https://www.youtube.com/watch?v=bDFzisJBEb8

Grymt bra klipp tycker jag.. Förändrade hela min syn på allt som hänt i hela mitt liv.

Hur hade en så kallad "egodöd" person upplevt en krigssituation över tid? Ju mer lidande man upplevt desto mer mottaglig blir man för "egodöd" eller vad tror ni?

Ja. Ju mer man lider desto mer vill man bli fri från det. Där föds motivationen.

Dock skulle en egodöd människa inte haft något behov av att sätta sig i en sådan situation, för denne är redan egodöd. Den kommer gå dit hjärtat säger inte hjärnan. Men en icke-egodöd människa som råkar vara en krigare och som får utstå en massa lidande däremot kan bli mer mottaglig för den får lida och därmed vill finna en väg ut ur lidandet.