Citat:
Ursprungligen postat av
sjalvebastedrang
Återkommer till detta inlägg lite sent. Jag hade den dåliga smaken att dra på mig en avstängning.
Inte särskilt sent egentligen – men min uppfattning är att tråden har sett en rejält ökad aktivitet på sistone vilket orsakar stora textmängder mellan inlägg som bara ett par dagar skiljer åt.
Citat:
Ursprungligen postat av
sjalvebastedrang
Det du kallar konsensuskultur, underförstått med en gnutta förakt, är fundamentet för ett välordnat och tryggt samhälle. Alternativet är Mellanösterns kaoskulturer eller det självupptagna traditionslösa post kulturrevolutionära moraset. "Vad alla andra skall tro" är en typ av social kontroll som tyder på anständighet och respekt. Den återfinns i det äldre agrara Sverige, vars invånare slet i sitt protestantiska anletes svett, likaväl som hos industrialiseringens reformerande socialdemokratiska arbetare. Och den får den japanska företagsledaren att öppna fönstret och kliva ut, när konkursen är ett faktum. En hel värld emellan, men ändå inte utan likhet.
Att dra slutsatsen att det skulle anses vara överflödigt med ledarskap p.g.a. denna sociala kontroll, är helt orimligt och saknar helt stöd i historien. Visst finns det platta organisationer och mjäkiga chefer och ledare. Men Sverige är mer än myndigheter och kontorsverksamma företag i Stockholm. Den "svenske chefen" som du refererar till, är nog din helt egna förlaga eller stereotyp, i din helt egna del av landet. För även om sådana djur du beskriver finns, så äger inte utsagan allmängiltighet. Bara med en rätt begränsad tjänstemannareferensram i en större stad blir dina ledarskapspåståenden förståeliga. Det finns delar av detta land och branscher, där varken chefer eller hierarki är avskaffade.
Jag har inget principellt emot konsensuskultur och jag hoppas att min text inte framstår som en attack mot densamma. Min hela tes var att det har utvecklats ett typiskt svenskt ledarskap i symbios med den svenska konsensuskulturen vilket är helt beroende av den sociala kontrollen som den senare medför. Jag bekänner villigt att jag inte kan belägga min beskrivning av den typiske chefen med annat än personliga erfarenheter, vänner och bekantas erfarenheter samt anekdotisk evidens från vad jag läser i tidningar etc. Jag kan dock tillägga att vad jag hade i åtanke främst är det typ av ledarskap som kan hittas inom offentlig sektor (och privatiserad före detta offentlig sektor): skattekontor, socialkontor, sjukhus, vårdcentraler, lokalavdelningar av försäkringskassan, arbetsförmedlingen, skolor och universitet. Det vill säga; jag vet ganska lite om vad som försiggår i privata företag, men jag tror att vad som pågår i ovan nämnda institutioner inte är begränsat till Stockholms innerstad. Ett exempel på ett yrke som kanske inte normalt räknas som ledare, men som jag tror har en vital funktion i utvecklingen av svenskt ledarskap eftersom det är i mötet med dess utövare som svensken formar sin första föreställning om vad ledarskap innebär, är lärare. Här finns faktiskt siffror på att de är de minst bildade och begåvade som söker sig till yrket och i de officiella programförklaringarna kan du svart på vitt finna att ämneskunskaper har nervärderats till förmån för pedagogik och diverse teorier som det politiska ledarskapet tycker bör inpräntas i svensken.
Citat:
Ursprungligen postat av
sjalvebastedrang
Du har rätt i att det pågår ett förfall. Men inte i resten. Bidragssystem är inte orsaken till arbetslöshet. Därmed inte sagt att bidragssystem nödvändigtvis är något bra, eller att den svenska varianten har varit att föredra.
Du har rätt i att bidragssystemen inte är orsaken till arbetslöshet. Men de bidrar desto mer till de skenande sjukskrivningstalen. När det gäller de svårdefinierade psykiska tillstånden kan man dessutom skönja hur en ond cirkel bildas vilket inlemmar den sjunkande kvaliteten på ledarskap som min text påtalar. Den typiske sjukskrivna på grund av psykiska åkommor är en offentliganställd kvinna och den triggande orsaken är konflikter på arbetsplatsen, det vill säga mobbing. Tack vare de generösa bidragssystemen kan problemet nu lämpas över till kuratorer och psykologer på landets vårdcentraler istället för att svenska offentliganställda chefer tog itu med det, vilket borde vara det naturliga.
Citat:
Ursprungligen postat av
sjalvebastedrang
Det är inte slappa straff som skapar kriminalitet. Det är avsaknad av social kontroll i de stadskulturer som "modernismen" skapat, som är orsaken till kriminaliteten. I våra städer bygger vi, inte minst med invandringens hjälp, en kultur som varken är samhällsbyggande eller hållbar. Den är bara en övergång, en process, mot något annat som är betydligt värre. Jag skyller liberalismen för detta. Inte den socialdemokratiska kollektivismen. Skulle jag föredragit en socialdemokrati utan den högervridning som blev resultatet av liberalernas globala seger på 70-talet? Nej. Ingetdera är en hållbar, framkomlig väg.
Åter igen har du rätt. Förlorad social kontroll är grundorsaken till ökande brottslighet – men min tes är att svensk politik inte har klarat av att anpassa sig till denna nya verklighet. Svensk kriminalpolitik bygger fortfarande på Bamse-axiomet: ”Ingen har nånsin blivit snäll av att man är elak mot honom” vilket kanske fungerade när Kenta och Stoffe var sinnebilden för svenskt bus men inte längre när kidsen spenderar sommarlovet i Mad Max sladdande med Humvees i syriska öknen bärandes ett halsband av öron och med en 14-årig sexslav kedjad till bältet. Sverige har blivit en plats där hårdföra kriminella på riktigt kan planera och utföra det som vanligen bara ses i Hollywood-filmer: Rån meddelst helikopter. Rån i vilka man sprider fotanglar på gatorna och spärrar av hela stadsdelar med brinnande bilar. Detta tror jag är en direkt konsekvens av att du helt enkelt inte riskerar speciellt mycket som kriminell i detta land.
Citat:
Ursprungligen postat av
sjalvebastedrang
Ett eko från 90-talet. Politikerna borde delvis ersättas av experter. "Vi vet bäst", sa direktörerna och slog sig för bröstet, anförda av Lars Ramqvist. Med facit i hand var de ekonomiskt inkompetenta idioter, girigbukar och syltryggar. Det finns experter och det finns politiker. Det finns upplysta människor och det finns despoter. Att ropa efter politiker som genom en särskild bildning och kompetens äger en speciell förmåga att styra landet, är lika framgångsrikt som det finns exempel på upplysta despoter i världshistorien. Det är en meningslös och närmast fåfäng ansats. Lika lite som VD behöver vara expert på detaljerna i det större företagets tjänste- eller varuproduktion, lika lite behöver politikerna vara experter. Måste jag påminna om att Åsa Romson är doktor? Liksom Anne Wibble var det? Faktum är att Sverige bågnar under trycket från bildade, intelligenta, kunniga och erfarna ledare - som alla sätter sig själva och den egna karriären i första rummet. Det som saknas är moral, mod, rak rygg, konsekvens, principfasthet. Precis de saker och egenskaper som media arbetat så hårt för att förpassa till en historisk skräphög. För varje mänskligt ställningstagande grundat i moral och övertygelse, så står en armé med journalister färdiga att kasta fram "experter" vars uppgift är att vederlägga ställningstagandet. Må det vara abortmotstånd, kritik mot ständig ekonomisk tillväxt eller en sund, naturlig vilja att straffa brottslingar - så nog finns en barnmorska, ekonomie doktor eller kriminolog färdig att referera. Vad är socialingenjören om inte det vänsterliberala samhällets fulländade kompetens? Samtidigt som man pissnödigt försöker författa en värdegrund, efter det att man slagit undan tusen år av en kultur som sakta utvecklats i samspel mellan klimat, religion och livsbetingelser.
Jag betackar mig för s.k. kompetent ledning. Låt sådana krav ruttna med en döende borgerlighet. Ge mig en anständig ledning.
Jag vill inte att politikerna skall ersättas av experter – jag vill att politikerna skall vara experter eller åtminståne kunna stå upp mot experter. En av förklaringarna till varför den socialdemokratiska regeringen i början av 90-talet genomförde de (av vänstern så kritiserade) marknadsliberala reformerna som försköt fokus från bevarande av hög sysselsättning till reglering av inflationen, var att de helt enkelt blev lurade av Friedmanistiska tjänstemän på riksbanken som hävdade att det var den enda utvägen. Själv kan jag inte uttala mig om ifall Friedmanisterna hade rätt men jag tror definitivt att svenska politiker var och är i stånd att bli lurade av tjänstemännen i sina respektive departement och då spelar det ingen roll hur modiga och rakryggade de än är. De ”experter” som du påpekar att journalister kastar fram för att vederlägga mänskliga ställningstaganden närhelst de görs existerar visserligen, men det finns också experter (nu utan citationstecken) redo att belägga dem. Problemet är att vare sig våra politiker eller journalister förmår att avgöra kvaliteten på den enorma flora av i alla riktningar divergerande forskning som finns att tillgå.
Jag efterlyser helt enkelt politiker som inte bara kan förklara vad deras respektive ideologi går ut på utan också klarar av att implementera den i en komplex och motsträvig verklighet. Då, inbillar jag mig, krävs
både bildning och intelligens
och mod och principfasthet. Du kan ha rätt i att detta är en fåfäng önskan och som jag skrev är jag inte särskilt optimistisk.
En avsutande kommentar: Jag tror naturligtvis inte att bildning och intelligens automatiskt förmedlas via lärosäten. Att man enkelt kan toffla sig igenom 5 år som doktorand och därefter belönas med en doktorsgrad helt i avsaknad av bägge egenskaperna är fullt möjligt, särskilt i Svenska universitet och högskolor. Ett utmärkt exempel därpå är Åsa Romson som du mycket riktigt nämnde
