De etablerade partiernas dödgrävare är fortsatt tongivande, både till höger och vänster.
Mina fromma/cyniska förhoppningar om att DN skulle försvara sin opinionsmakt på det enda möjliga sättet - genom att
utöva den och göra sig till ett nödvändigt paradigmskiftes senkomna röst, är grusade.
Peter Wolodarski gör sig istället till medium för den politiskt döda Maud Olofsson när han i en
huvudledare i Sveriges viktigaste tidning hävdar att ett
åldrande Europa behöver migrationströmmar av lågkvalificerad arbetskraft för framtiden:
Citat:
Med tanke på Europas demografiska utveckling, med en åldrande befolkning, kommer efterfrågan på enklare service- och tjänstejobb att växa. Arbetskraftsinvandringen blir bara viktigare. Det ligger i Europas ekonomiska egenintresse att motverka trenden med ett sjunkande antal förvärvsarbetande i förhållande till andelen pensionärer.
Fler lagliga vägar in i Europa genom dekret från Bryssel är Wolodarskis lösning på problemet som inte finns. Alla Europas arbetslösa unga osynliggörs i hans envetet hatiska eller enfaldiga agenda, den sedan decennier stadigt ökande strukturella arbetslösheten förtigs.
Och i DN:s senaste agendasättande pekoral om utnyttjade ekonomiska migranter ställs inte den skriande frågan: Varför behövs det en enda outbildad mongol på en arbetsmarknad där outbildade afghaner, somalier, syrier, eritreaner och irakier i hundratusental inte "får" jobb?
Samtidigt som svenska ungdomar i tiotusental bevisligen inte är för fina i kanten för att jobba i samma serviceyrken i Norge, som det genom borgarnas försorg importeras arbetskraft genom världens liberalaste lagstiftning.
Den borgerlighet som lyssnar på Wolodarski är dömd - liksom den socialdemokrati som lyssnar på Fredrik Persson-Lahusens
kulturtext i Aftonbladet där han tar de två vänsterskribenter som tafatt efterlyste någon sorts "god" nationalism från vänster, i örat:
Citat:
”Det är värt att tänka på”, menar Katrine Marçal när hon i sin sedvanligt stort uppslagna ledarkrönika i denna tidning[1] (17 maj) kommer fram till att det nog är dags för den krisande socialdemokratin att tala mer om ”identitet, kultur och nationalism” och åter försöka formulera den typ av nationella berättelser som ramade in de ekonomiska reformer med vilka folkhemmet byggdes.
Det finns kanske ”något att ta i här”[2] skriver hennes kollega Daniel Swedin på nätet samma dag när han, som så många svenskar före honom, kastar avundsjuka blickar mot Norges festliga nationaldagsfirande och ger sig ut på jakt efter ”progressiv patriotism” och ”vänsternationalism”.
Jag misstänker att det här slås in öppna dörrar och att ingendera skribenten är vare sig kapabel eller
inklinerad att gå i svaromål mot Persson-Lahusens argument:
Citat:
Nationalismen är, tvärtemot vad dess ivrigaste förespråkar hävdar, inget naturtillstånd utan en ideologi. Den är sprungen ur det 1800- och tidiga 1900-tal då nya borgerliga eliter flyttade fram sina positioner på det gamla ståndssamhällets bekostnad och till sist krönte den sociala framgången med en ny sorts statsbildning: nationalstaten.
Det damm som omstöpningen rörde upp fick kejsare, kyrka och annat som hittills sörjt för ordning och sammanhållning att förlora sin strålglans. Nationalismen fyllde tomrummet och blev den nya formeln för att skapa samhörighet och skyla över klassklyftor. Att före*ställningen om ”ett folk, ett land” samtidigt besatt en förödande kraft bevisades av första världskrigets euforiska uppmarsch och utdragna skyttegravsslakt.
Nationalismen är, som så mycket annat, en livsfarlig konstruktion som bara behöver normkritiseras för att lösas upp i intet - en tanke som nog är så nära en absolut sanning man kan komma i Marçals och Swedins idévärld. Schack matt, alltså - och pudlar att vänta från protonationalisterna från vänster, gissar jag.
Men stämmer det han skriver? Tja, frågan är inte ny -
redan de gamla grekerna var medvetna om sin exkluderande nationella särart - även om de aldrig uppnådde en enad nationalstat. Och judarna - säg till dem att nationen som statsbärande kitt är en seneuropeisk uppfinning och inte en realitet som strömmar genom deras ådror sedan årtusenden.
Persson-Lahusen är alltså både
oroande eurocentrisk och beklagligt avklippt från tusentals år av historisk erfarenhet av den bärande betydelsen av etnicitet och kultur hos folkslag - oavsett i vilken sorts statsbildning de funnit sig.
Han är omedveten om att reaktionen från de människor som genomlevde första världskrigets masslakt inte alls var att förbanna nationalismen - utan istället de mångkulturella imperier som förvägrade varje folk sin rätt till demokratiskt självbestämmande. Versailles lyftes av den fåfänga förhoppningen att det nu skulle vara slut på folkens underkuvande, att även små nationer skulle få frihet och trygghet - och att de blodbesudlade, militaristiska, mångkulturella imperiernas tid var över.
Han lägger sitt eget och vår tids indoktrinerade raster över dessa människors förstahandupplevelser och manar till ytterligare ett försök att utplåna nationen som begränsande faktor - vilket han ju inte är ensam om.
Socialismen och kommunismen har försökt återuppbygga Babels torn med miljontals lik som fundament - men nationerna bestod och sökte sin frihet. Islam söker än idag att ena mänskligheten under en gränslös vision - kristendomen hade samma pretention.
För snart två årtusenden sedan sa Paulus trosvisst att
"här är inte jude eller grek, man eller kvinna" i ett anspråk som var lika radikalt som det visade sig förfelat. Idag är kristendomens vardagsmakt på retur - men både judar och greker, män och kvinnor består.
Massgravar eller vackra ord, tusentals år eller femårsplaner - att suggerera mänskligheten till enhet
fungerar helt enkelt inte. Vi är exkluderande fördomsfulla, kontaktsökande inkluderande - precis lika länge som vi envisas med att vara människor.
Nationer, folk kan gå under - det visar historien. Men bara för att ersättas med andra särskiljande tillhörigheter och identiteter som bara betyder något om de flesta inte omfattas av gemenskapen. Som parkärleken, familjen, släkten i koncentriska cirklar, tycks gruppen, stammen, folket, vara ett mänskligt behov.
Det både vänster och höger gör i sitt förkastande av det
begränsat kroppsliga, mänskliga är att ta ställning för det
omänskligt gränslösa idealet som idag har sitt radikalaste uttryck i IS dröm om ett globalt kalifat där alla konflikter är bilagda, men som också lever i det svenska paradigmets försök att skapa en ny sorts människa, som skuddat av sig den här världens orena stoft av fördomar och egenkärlek.
Marçal och Swedin kommer med all säkerhet inte vara vuxna utmaningen, kommer inte kunna förklara hur gränslöst farlig Persson-Lahusens utopiska anmodan är, förutom att vara ogörlig:
Citat:
Nationalismen lever endast så länge den underhålls och även dess minst ögonfallande och till synes mest banala uttryck bidrar till att befästa och göra ideologin naturlig. Att möta nationalism med nationalism är därmed att låta motståndaren diktera villkoren på ett sätt som skvallrar om egen stagnation och förestående kapitulation.
Bäst bekämpas den nationella sjukan med en politik så progressiv och inkluderande att inget sönderfall finns att skyla över med flaggor och mastiga myter.
Kampen den kurdiska folket för mot kalifatet är en konflikt i raden, där nation ställs mot förment samlande ideal, idéer som inte accepterar begränsningar. Persson-Lahusen kanske förfäktar Marx istället för Allah - men anspråket är detsamma -
absolut.
