Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Denna mediedebatt är ett typiskt svenskt fenomen och en olycklig krock mellan två svenska egenskaper. Svenskar är väldigt framtidsinriktade, vi gillar det nyaste, modernaste och det som är mest inne. Detta är knappast något negativt det är tack vare detta som vi är en framstående IT-nation. Vi är också ett extremt konsensusorienterat folk. Vi ogillar konflikter och det viktigaste är att alla är överens. Om det finns tio svenskar i ett möte och 2 börjar högljutt argumentera för kallt kaffe kommer resterande svenskar dricka kallt kaffe och vara tysta för att inte störa ordningen. Detta är inte heller nödvändigtvis dåligt, i länder där folk är konfliktbenägna slipper man group think men får samtidigt kaos.

Det finns flera historiska fall där dessa egenskaper har krockat med hemska resultat. Lobotomi blev inne och i Sverige blev det en oifrågasättbar sanning och vi lobotomerade folk på stor skala och långt efter att andra länder slutade eftersom det var jobbigt att starta en debatt om lobotomins effekter. När det var inne att riva stadskärnor för att bygga motorvägar rakt igenom dem gick vi hela vägen och rev och byggde domus hejvilt. I många städer fanns inte ens ett behov av det man byggde och man byggde inte saker man behövde utan man byggde för att visa att man var lojal till tidens stadsplanering. En politiker kunde alltså jämna sin stad till marken för att bevara konsensus och visa sin lojalitet till dagens idéer. Efter Sovjets fall så blev evig fred och nedrustning inne. Sverige hade ett stort försvar som helt plötsligt gick tvärt emot dagens ideologi. Det var fruktansvärt pinsamt och att vara pro-försvar innebar att man var efterbliven, lite korkad och en person man helst inte vill fotas med. Försvaret revs inte bara av ekonomiska skäl. Man eldade upp massor av materiell och la stora pengar på att demontera saker. Det var helt ideologiskt drivet och Sverige skulle vara världsbäst på den eviga freden.

Mångkultur är ett liknande exempel. Det blev inne med massinvandring och Sverige skulle vara bäst i klassen. Det handlade aldrig om att hjälpa folk eller att vi skulle tjäna pengar, det vara bara ett otroligt stort group think där folk skulle visa sin lojalitet till idén.

För att studera framtiden i mediakriget bör vi titta på historiska fall där konsensus kring nya idéer visade sig vara en totalflopp. Det som har hänt den senaste tiden med borgerliga utspel och utspel i DN kan motsvara när DN skrev "Riv Skärholmen" samma dag som Skärholmen invigdes. Det var uppenbart att den gamla tidens ideologi hade gått i graven. Miljonprogrammen slutade aldrig i någon häftig debatt eftersom i ett konsensussamhälle får man inte peka på folk och skapa bråk. Istället måste pinsamheten sopas under mattan och gömmas. Räkna med ett tyst slut på mediakriget där man helt enkelt drastiskt minskar invandringen utan att det diskuteras eller att det tillsätts någon utredning om hur mångkulturen gick till och vem som har ansvaret. Precis som vem som fick skulden för miljonprogrammets utformning så ska vi inte granska asylsystemet för noggrant.

Efter att en konsensus spräcks så kommer inget nytt komma eftersom det innebär en jobbig debatt där ingen vet vad konsensus är. Det är ungefär som när Sverige slutade bygga även efter ekonomin vände upp efter 90-talskrisen. Vi var tyst överens om att 50-talets ideal var åt helvete men ingen vågade dra igång en debatt om framtidens stadsplanering. Det var först en bra bit in i 2000-talet då nya ideal började växa fram.

Räkna med att borgarna gör en kovändning och att mycket av media vänder med dem. Invandringen stoppas upp pga ekonomiska problem och sedan dör debatten tills alla har gått i pension och sedan kan nya idéer växa fram i ett öppet debattklimat.

Det pågår någon typ av tiggeridebatt i DN och Nina Björk angrep häromdagen Patrik Engellau i ett lika virrigt som enfaldigt inlägg, som i sig var ett svar på en text Engellau skrivit tidigare på bloggen Det goda samhället.

Engellau svarar i DN i dag och spaltar för tydlighetens skull upp sitt budskap i fem teser (oklart om det fungerar med vänsterdebattörer som ofta har problem med att läsa innantill och ständigt söker efter undertext och vad som egentligen sägs). Punkterna lyder:


Förmodligen är Engellau inne på något viktigt här, som förstås tangerar tanken om den gamla klassiska västerländska skulden men som också beskriver ett fenomen som i svensk kontext tagits vidare och radikaliserats.

Han fortsätter:


En rädslans offentliga kultur, en ängslan inför att inte leva upp till det mediala prästerskapets senaste påbud, hymlandet med det som i grunden är sunt och förnuftigt (här: tiggeri är inget arbete och kan inte accepteras av ett civiliserat samhälle)...

Jag får erkänna att ta-bladet-från-munnen-inlägg av det här slaget går direkt till hjärtat. För ovanlighetens skull någon som inte ägnar två tredjedelar av sin text åt att be om ursäkt och blott den avslutande tredjedelen åt vad som verkligen behövde sägas.

Frispråkigheten tenderar att öka efter pensioneringen, eller möjligen med kvadraten på det geografiska avståndet från beroendet av svensk offentlig anställning. Dock är det offentliga svenska rummet på väg att genom ålning medelst hasning och trotsiga utrop av länge tuktad dissidens, bli ett rum av åsiktsmångfald, de goda krafterna (läs: det onda medlöperiets kotteri, det arroganta etablissemanget) torde vackla, bäva och skaka i värdegrundvalarna; historikern Anders W Edwardsson , Washington DC, i Dagens Samhälle:

Oroande att M köpt vänsterns Sverigeberättelse





Ärlighet varar längst. M är så efterblivet. Vem kan tro att M:s partiledare AKB, den stela - var är pathos!? ethos? logos? - skulle kunna driva M till något betydelsfullt borgerligt, problemlösande, handlingskraftigt parti? Vänsterismen bor i hela Sjuklövern. Hoppet står till uppstickare i KD, KDU, SD och SDU. Övriga partier måste generationsväxla och fördöma generationerna av sovjetpolitruker.

En annan planet... från vilken Ulrika Kärnborg såsom i en spegel iakttar något. Man undrar, om hon själv begriper vad hon avslutningsvis skriver:

Odysseus fann sina mannar nedsänkta i harmoniskt lugn. De hade helt glömt vilka de var, varifrån de kom och varför de måste bekriga oskyldiga främlingar. Odyssus flydde i panik.

Och det kanske är så Knausgård egentligen ser oss svenskar, som vegeterande feministiskt indoktrinerade lotofager, snarare än testosteronstinna cykloper. Och nu vill han provocera oss att i militärisk anda rycka upp oss.

Måtte det misslyckas.

Svenskarna är alltså feministiskt indoktrinerade och de har därför

● "glömt vilka de var" - dvs svenskarna har förlorat sin identitet

● glömt "varifrån de kom" - dvs svenskarna har indoktrinerats att glömma sin historia och

● "glömt varför de måste bekriga oskyldiga främlingar" - dvs svenskarna har glömt, att de måste försvara sig, om landet blir invaderat.


Ulrika Kärnborg fruktar alltså, att den här indoktrinerade glömskan kanske inte varar för evigt. "Proppen har dragits ur den svenska debatten" är hennes bekymrade rubrik. Om jag tolkar Kärnborg rätt, så tyckte hon att proppen var urdragen i tisdagens SVT Debatt från Almedalen. Hon beskriver det som:


Här kan man se, vad som upprörde Kärnborg. Begrepp som "invandring", "volymer" och "politiskt korrekt" nämns av ff.a. Alice Teodorescu som beslutsamt går på i ullstrumporna.

http://www.svt.se/debatt/se-program/...autostart=true

26.20 - 38.38

Det är ju helt riktigt: svensken upptäcker att något är allvarligt fel och hoppet står slutligen till att svensken inte agerar. Och helt uppriktigt från artikelförfattarens sida. För trots allt tal om "grumlig soppa av högerpopulism och förstucken främlingsfientlighet" är detta sista hoppet hos alla propagandister. När verkligheten slutligen tränger undan idéerna och gör dom obrukbara är det till syvende og sidst detta som diktaturens kreatur sätter sitt hopp till. De kan inte längre diktera utan bara hoppas.

Delar analysen i stort, men när/om det sker en förändring kommer det inte att kunna ske i tysthet som det gjorde förr.

De skeenden du beskriver hör till en tid då svenskarna var blint auktoritetstroende och lydiga. Dessutom fanns inte internet. Makthavarna hade kurage att göra U-svängar för att de visste att alla skulle följa med och att de få som ville protestera var hänvisade till insändarsidor. Det dog ut snabbt.

Dagens makthavare är livrädda för att stöta sig med den oformliga smet som är media och sociala medier. Gör man minsta grej får man ett drev som sedan blir omskrivet som ett drev och sen utvecklas det till ett mediadrev som utnyttjar tillfället för maximal klickfest. Och dagens väljare är allt annat än blint auktoritetstroende, både vänster och höger är rebelliska individualister som protesterar högljutt mot allt. Därför går det inte att smyga någonting under radarn.

En helomvändning, snabb eller gradvis, måste absolut ske. Men tyst kommer det sannerligen inte att bli när en hel befolkning ska agera ut sin chock över att allt de trott på var bullshit.

Jag tror du har rätt. Det lustiga/sorgliga är att om makten inte drivit igenom massinvandringen de senaste 30-40 åren så hade nog svensken fortsatt vara hyfsat auktoritetstroende. Då hade man kunnat hantera andra nödvändiga vändningar på ett smidigare sätt.

Nu har man istället aversionstränat en stor andel svenskar till att misstro allt som media och politiker påstår.

Det lär inte bli lättare att styra Sverige framöver.

Nytt, jag gillar ordet. Aversionstränad! Jag avskyr-saken-och-jag-är-tränad-till-det. Känns lite som om Mp låg bakom det hela, eller kanske M. Hur som haver, de är tränade likt sälar. Med hugg och slag, eller på annat vis, spelar mindre roll.

och ändå försöker dom igen "det nya utanförskapet"

Jag skulle vilja kalla deras taktik "den nya ärligheten". Man är medveten om att med de nya informationskanalerna så går det inte längre att dölja sakernas tillstånd. Kontrollen över medierna är inte lika total. Innan SDs riksdagsinträde fanns det ju överhuvudtaget inga problem med invandringen enligt de officiella kommunikationskanalerna.

Om man nu inte längre kan dölja och förneka som tidigare, vad göra? Man lyfter förstås upp problemen och resonerar om dem, och visar att man är de enda som kan lösa problemen (som man alltså själv har skapat). Vänder en potentiell nackdel till en fördel. Inte olikt den tyska propagandaapparaten under slutet av kriget. Likt Hitler i slutet av kriget lider man av samma problem: man är endast intresserad av att framstå som om att man är ärlig, och som om man med gott och ärligt uppsåt tacklar problemen. För varken någon ärlighet eller uppriktig sanningslidelse finns förstås (för det skulle i förlängningen innebära att väljarna skulle kunna utkräva ansvar). Det gäller alltså att så oärligt som möjligt manipulera, med alla medel både historien och nutida verklighetsbeskrivning för att ärligheten ska kunna framstå som just äkta ärlighet och sprungen ur ett gott uppsåt.

Den nya ärligheten handlar alltså endast om att minska den politiska angreppsytan, inte att lösa några reella problem. Nu hoppas man få ett antal år till av väljarnas förtroende medan man kan hävda att man visst erkänner problemets existens (är det inte nydanande, fint och modigt av oss? Reinfeldt undvek som alla på den tiden att nämna invandrarna vid namn när han talade utanförskap, utom mot slutet), men ge oss lite tid för att reformerna (som redan prövats tidigare och man vet är slag i luften ) ska ge effekt.

Eller är AKB så inbilsk att hon tror på den linje hon driver? I en mer normal stat med en kritiskt granskande press skulle den här strategin vara död redan på planeringsstadiet..men förstås inte i Sverige.

Det är en vanlig strategi. "Problem - Reaction - Solution". För att få till genomgripande samhällsförändringar skapar man ett problem. Det kan vara en terrorattack eller ett avrustat försvar eller samhällsskadande massinvandring. Sen låter man patetisk mainstream media trumma upp lite "problemmedvetenhet" hos befolkningen. När folket då kräver en lösning på det uppkomna problemet kommer samma personer som har skapat problemet med en "lösning" för att kunna genomdriva mer samhällsförändringar än som hade varit möjligt utan att man först skapat problemet.

Enter "Utanförskapet 2.0" - här ser vi mer skattesänkningar i vanlig ordning, men både FP-ledaren och AKB attackerar nu den svenska modellen för att skapa en låglönesektor för att få dessa massinvandrade problem i jobb. Reinfeldt vågade sig inte på attacken på den svenska modellen under sina mandatperioder.

Vi ser också hur vi kommer närmare och närmare ett NATO-medlemsskap, något som inte heller det uttrycktes under Reinfeldts mandatperiodstid. Det var mest en "hemlig avsikt" (som läcktes via Wikileaks) som inte formulerades publikt. Så M och Alliansen har alltså medvetet ägnat åtta år till att göra problemet värre under Reinfeldt, för att nu presentera en samhällsomdanande "lösning" som innefattar skrotad svensk arbetslivsmodell, NATO-medlemsskap och troligtvis också ändringar i välfärdsmodellen till en mer egenfinansierad (försäkringsbaserad) välfärd.

Skapa ett problem och gör det värre - för att sedan kunna genomdriva mer långtgående förändringar än som hade varit möjligt i första läget. Det är så enkelt, och så cyniskt.

Men nu har 20% genomgått aversionsträningen och borde se igenom detta. Vi får hoppas att lika många följer den öppna debatten här, istället för att tvångsmatas med medias propagandabild som syftar till att medvetandegöra folket om problemet som nu uppstått. Problem som lösningsarkitekterna och nyspråksuppfinnarna och floskelfabrikörerna bakom "Utanförskapet 2.0" själva har skapat under sin tid med "Utanförskapet 1.0".

Fool me once, shame on you, fool me twice, shame on me. Moderaterna måste tro att vi alla är en bunt Idol- och mello-tittande idioter.

BRA!! Utmärkt, kan fan inte bli bättre! Tack vare Nätet vet vi nu vad för slags typer som befolkar riksdagspartiernas toppskikt samt landets illaluktande mediaredaktioner. Misstro mot dessa kvartsfigurer måste ses som något mycket sunt och positivt. Att landet blir svårstyrt för att folk vet att Makten snackar skit är trots allt mycket bättre än att folket blint låter sig luras.