Vilken film såg du senast?

Konstigt vad man kan tycka olika, jag tycker att det är en fantastiskt bra film! Den arketypiska Westernfilmen med alla de typiska karaktärerna: den rättrådige sheriffen, de hänsynslösa skurkarna, domaren, prästen, den mexikanska, sexuellt utlevande barflickan, den fina, blonda ladyn ifrån USA:s öststater... bara indianerna som fattas!

Väldigt romantiskt och spännande är det, och säger mycket om den mänskliga naturen. För som folket i den staden skulle de flesta människor göra i verkligheten också: svika, vara rädda om sitt eget skinn. Gary Cooper är snygg, manlig och rådig, och Grace Kelly är vacker (även om jag inte gillar skådespelerskan i verkligheten, då hon hycklade så förbannat).

Slutligen måste den eggande signaturmelodien nämnas. Det är sällan en signaturmelodi fångar hela filmen så bra. "If I'm a man I must be brave..." Filmen skulle inte ha varit lika bra utan den, långt därifrån! Den blev en hit och jag förstår varför!

Gary Cooper hade tydligen väldigt ont i ryggen när han spelade in denna. Men det gjorde bara att han spelade bättre - svetten i ansiktet, det spända ansiktsuttrycket, grimaserna av smärta när han blivit sårad. Det var äkta!

Fast JA åldersskillnaden i många Hollywoodfilmer på den tiden var stötande (enligt mig). Grace Kelly parades t.ex. ihop med Gary Cooper som var 28 år äldre, Cary Grant som var 25 år äldre och Bing Crosby som var 26 år äldre, och det ansågs av någon anledning helt normalt, något som inte ens krävde en kommentar. Jag menar, om en film någonsin skulle para ihop en ung man med en 25-28 år äldre kvinna (vad jag vet har det aldrig hänt?), så skulle det vara just DET - åldersskillnaden - som var ämnet för hela filmen.

Fast Hollywood har blivit LITE bättre på detta nu. Männen är fortfarande så gott som alltid äldre, men kvinnan i en kärlekshistoria kan få vara 30 - till och med 35 ibland! :-)

Det finns en film som gjort det, den fantastiska Sunset Blvd från 1950, som handlar om en ung man som möter en gammal kvinnlig hollywood-stjärna som tynat bort. Filmens driv är kvinnans höga ålder jämfört med mannen. Den är riktigt bra och alla bör se den.

Den här åldersskillnaden du beskriver är anledningen till att jag blir obekväm så fort en Bondfilm med Roger Moore dyker upp på tv. Speciellt de senare när han är 58 år

The Water Diviner


Russel Crowe på regi, filmen var väl gripande på ett sätt, men för seg och händelselös många stunder, hade förväntat mig något bättre.

2/5

http://www.imdb.com/title/tt3007512/?ref_=nm_flmg_act_3

Kung Fu Panda

Barnfilm.. gillade inte pandan. Så filmen blev ju allmänt körd. Alla andra karaktärer var ju tom helt ointressanta. Och humorn var ju obefintlig. Brukar ju vara lite småsköna scener i dessa filmer ändå. Men här var de bortblåsta.
Visste att de skulle leka med att han var adopterad (hans farsa var en trana), och inte ens det lyckades dom med...

2-/5


Kung Fu Panda 2

En av de sämsta barnfilmer jag sett, iaf i modern tid. Samma ointressanta karaktärer, bara att nu blev det en påfågel på köpet.

0/5.

Ja den kunde absolut ha stramats åt lite.

Den har jag sett! Mycket bra film! Det var 19 år mellan skådespelarna. Jo, det är det jag säger att OM en kvinna är äldre så är det alltid det som är själva ämnet för filmen. "Hon är äldre - hu så hemskt! Hur ska de fixa det?" Men när männen är äldre, som i alla dessa gamla Hollywoodrullar med Grace Kelly t.ex., så nämns inte ens åldersskillnaden. Det är en fullständig självklarhet att ett par ska kunna se ut på det sättet. Och det budskapet påverkar naturligtvis människor i deras vardag också. Vi lär oss att par kan få se ut på ett visst sätt men inte på ett annat sätt.

Jo jag kommer ihåg att man såg Roger Moores RYGG i någon sängscen i en av de sista Bondfilmerna han medverkade i, och det var inte alls - aptitligt! :-)

De Sju Samurajerna - 1954, Akira Kurosawa

Tveklöst en av de bästa filmerna jag någonsin sett. Det här var första gången jag såg den.

Något som stod ut för mig var alla mindre intriger i filmen. Actionscenerna är spektakulära absolut, men alla små scener som antingen introducerar eller utvecklar karaktärer lite ytterligare var oerhört bra. Det känns inte som att en enda sekund är ödslad i hela filmen, och det säger ganska mycket om en film som nästan är tre och en halv timme lång.

Filmen demonstrerar även flera praktexempel på det uråldriga uttrycket "Show, don't tell". Exempelvis: Istället för att någon säger "Kikuchiyo är en vårdslös samuraj", så får vi reda på detta själva i bl.a. scenen där han klär sig i en avliden rövares rustning och t.o.m. går så långt att driva med rövarens kamrat innan han dödar honom.

Filmen får 5 av 5 från mig, och det finns inte ett uns av tvekan.

Får se om den igen snart och kanske ge den också en femma. Tyckte att den var liiite för lång och att Toshiro Mifune och några av byborna överspelade ett par scener för mycket, annars en fullkomlig fantastisk film.

Flugparken

Svensk film, handlar om två vänner ,efter en kväll på krogen är en av männen
försvunnen. Vinter mörkt och kallt hela filmen. Sådana här filmer ska vara långsamma
men den blev lite för långsam.

Filmen får 2/5

Stört bra film. Om du är ny till Kurosawa vill jag rekommendera Rashomon som är en riktigt tight film som handlar om ett brott ur 3 olika perspektiv. Det är en symmetrisk film och ett fantastiskt litet hantverk. Ingenting episkt men lika bra ändå. Sen har vi Ran, som är kanske hans allra största och storslagna film, men den känns aldrig förstor. Landskapet och fotot är helt uppåt väggarna bra. Den har en helt unik, mystisk kvalitet som lyser igenom under en stridsscen utan ljud. Kanske hans allra bästa enligt mig.

SSF: The Good, the Bad and the Ugly (1966.) Då är det dags att tackla Dollar-trilogin och jag börjar med den som gjordes sist för jag läste att den, med fantasi, kan tidslinjemässigt ses som den första för "The man with no name", även om dom är totalt fristående från varandra. Handlingen är i princip tre män jagar en skatt.

Det som karaktäriserar filmen är naturligtvis Ennio Morricones ohyggligt läckra, vackra, stämningsfulla och coola soundtrack och jag kan inte undgå att fundera hur filmen skulle stå sig om man ersatte det med ett annat, mer standard. Svaret är nog: väldigt bra ändå. Vi har tre oerhört välgjorda karaktärer som presenteras på ett sätt som får aspirerande filmregissörer att dö en smula av prestationsångest, en handling med många oväntade och smarta vändningar som känns extremt genomtänkta, regi utom denna värld av Sergio Leone - så många fina detaljer han lägger in gör att allt känns genuint och ger trovärdighet till karaktärerna. Ett episkt äventyr på alla sätt och vis, Leone & Morricone - match made in heaven.

Flera scener är så fängslande så dom går upp till topplistan av mina favoriter - Tuco (the Ugly) springandes genom kyrkogården medans ecstasy of gold spelas gav mig gåshud och rysningar, ren filmmagi som var en påminnelse om varför film är det bästa som finns. Under det storslagna slaget blev jag förbluffad av skalan! Helt plötsligt är man mitt inne i en miljard-producerad krigsfilm med tusentals statister och hundratalet kanoner som dundrar sönder mitt ljudsystem - helt underbart. Hängsnaran som kameran glider över till så den omsluter en karaktärs huvud när han är som allra lyckligast är också ett sånt grepp som är mästerligt.

Några små petitesser jag vill klaga på: Tuco känns ibland överspelad och lite väl jönsig. Och såklart dubbningen som är ett störsmoment om man ägnar för mycket huvudbry åt det.

Det känns som filmen bara kommer växa i mitt medvetande och utvecklas till ett solklart toppbetyg men nu får den en snuddande nära 4/5