Henrik Arnstad ljög om examen

De långa järnrörens natt.

För att inte tala om utrensningar i kommunistiska partier, maktkamp och intriger i samtliga svenska riksdagspartier och den mycket offentliga schavotteringen av Juholt

http://www.metro.se/metro-debatt/henrik-arnstad-sd-konflikten-ett-skolexempel-pa-fascistisk-taktik/EVHodh!4A1G0t7mSivGM/

Arnstad: "en klassisk fascistisk intern maktkamp", "Partiets ledarskap försöker genomföra vad som kallas för ”normaliseringsprocess”, som innebär att radikalitet ska minimeras till förmån för en mer allmänt acceptabel bild av partiet."

Men vänta, herr Arnstad, är inte det ett marxist-leninistiskt paradnummer?

1920 skrev Lenin "Radikalismen – kommunismens barnsjukdom" inför en utrensning av radikaler.
Stalin och Mao varvade utrensningar av radikaler åt vänster respektive höger med varandra.

Är sålunda SD ett socialistiskt parti enligt herr Arnstad...

Är inte utvecklingen inom Socialdemokraterna under tidigt 1900-tal den mest givna jämförelsen? Widar Andersson skriver i Folkbladet.

http://www.folkbladet.se/blogg/widardirekt/?blog=2518025

Men varför jämföra SD med sossar när man kan dra fascistkortet? Arnstad förnekar sig aldrig.

Säger ju även en hel del om "kvalitén" på Metro, som publicerar sådan skit.

Samtidigt har ju arnstadismen onekligen firat bestående triumfer. Fascismen lever i Sverige 2015. Inte så mycket som en realitet med verklig kropp, som ett spöke synligt av alla.

När den som verkar vara de facto ledaren för SD identifierar det egna ungdomsförbundet som radikalt/rasistiskt/extremt och ofta själv använder det icke varumärkesskyddade begreppet fascism - ja, då kommer det inte gå att driva Arnstad ur debatten med det uppenbara löjets självklarhet.

Det går aldrig mer att rulla med ögonen åt det befängda och oanständiga i att någon behängs med en fascistisk tillhörighet - det har nu längs hela det politiska spektrat blivit en tolkningsfråga om gradskillnader och nyanser.

För om SD själva slår fast och vidimerar att denna radikalitet och fascism är placerad just utanför det egna och utgör ett ständigt närvarande hot genom det som måste ses som en potent dragningskraft på de egna medlemmarna och därför kräver drastiska åtgärder - med vilken rätt kan man vara indignerad om statsministern säger att faran är densamma?

Som jag ser det är skillnaden mellan S för hundra år sedan och SD idag denna: Inom S var spänningsfältet graden av socialism. En verklig skillnad mellan pragmatiker och radikaler om hur samhällets produktionsmedel skulle ägas.

Inom SD finns istället en spänning kring det Widar kallar "rasism" som är en fråga om perception. Inte vad som ÄR rasistiskt utan vad som subjektivt UPPFATTAS som rasism.

För - finns det någon som helst anledning att tro att medlemmarna i SDU i gemen är rasister, rättshaverister och bonnläppar i högre grad än SD? Personligen tror jag på det rakt motsatta förhållandet - att ungdomarna saknar mycket av det bagage och de inre konflikter som finns hos äldre.

Kvar blir den deprimerande insikten att det bara handlar om instrumentell arnstadism - alltså det bekväma greppet att i dagens osakliga, känsloladdade åsiktsklimat vinna en konflikt på walkover, eftersom det visade sig att motståndaren inte var en anständig människa värd att tävla mot på lika villkor.

Man kan ju se Arnstad som en febrig virrpanna - eller ett barn av en tid där den som skriker ut sina känslor högst vinner. Och där överord, falsarier och tölperi är mer rationell opportunism än ett sjukdomstecken.

Här myntade du ett verkligt användbart begrepp som förtjänar stor spridning.

Och fenomenet förtjänar onekligen att uppkallas efter den man som så förtjänstfullt synliggjort det.
Visserligen verkar han sällan själv använda sig av det - för klumpig och utan fingerspetskänsla, och synbart också utan klara mål.

Instämmer, även i det fetmarkerade.

Men Widars jämförelse med den tidiga socialdemokratin är nog rätt bra ändå. Det är ju inte särskilt anmärkningsvärt att en rörelse som ligger i tiden och är under stark tillväxt ger upphov till diverse avknoppningar och ideologiska varianter. Att det uppstår stridigheter i ett sådant läge är nästan oundvikligt. Men visst, interndemokratin inom SD verkar inte vara den bästa. Fasciststämpling och utrensning av ideologiska avvikare ger i alla fall mig rätt obehagliga associationer. Fascistanklagelser brukar avslöja mycket mer om avsändaren än om mottagaren.

Instrumentell arnstadism var ett bra begrepp. Det är just det som Mattias Karlsson ägnar sig åt. Men han verkar vara en slug taktiker, så han vet nog vad han gör. Därmed inte sagt att hans handlande är hedervärt.

Arnstad är verkligen helt tokig. Det finns förvisso gott om andra vänstertokstollar i svensk debatt, men de brukar ha någon sorts självbevarelsedrift eller grupptillhörighet som gör att de blir i alla fall lite svåråtkomliga. Eller vara monument som Jan Guillou, som den antipatriarkala mobben patetiskt nog inte vågar röra.

Arnstad påminner mest om riktiga amerikanska högertokstollar som Glenn Beck eller Sarah Palin, som kan odlas fram i Fox News-sfärens radikaliserade drivhus. Det säger en del om den svenska offentligheten att han fortfarande anlitas som "expert".

Som han förtjänar får charlatanen ordentligt på pälsen i kommentarsfältet. Han närmast hånas med olika jämförelser med uteslutningar i den politiska historien såväl inhemska som utlänska. Det ska svida i skinnet för någon som helst vill radera och blockera den kritik (twitter) han möter.

Har det någonsin hänt att Henrik Arnstad yttrat att något som händer inom/runt SD inte är typiskt för fascism och fascistiska partier?

Det känns lite som om att om SD skulle servera blåbärspaj på ett möte och Henrik ombeds kommentera detta så skulle han påstå att det är typiskt för fascister att äta blåbärspaj...

Han sa ju också att det är typiskt för fascistiska partier att förneka att de är just det. Logiken i hans utsagor är fan briljant alltså. Med samma härliga Arnstadskärpa kan jag ju hävda att Henrik själv tycker om att tillfredsställa fjorton gambianer höga på crack samtidigt och om han då nekar kan jag hävda att det hör till att människor som gillar att tillfredsställa fjorton gambianer höga på crack samtidigt förnekar det.

Att nu så många människor på viktiga samhällspositioner ger den här människan något som helst förtroende vad gäller någonting alls visar ju bara var landet ligger. Det är absurt, men inte på det roliga sättet.