Citat:
Ursprungligen postat av
oyto
För om SD själva slår fast och vidimerar att denna radikalitet och fascism är placerad just utanför det egna och utgör ett ständigt närvarande hot genom det som måste ses som en potent dragningskraft på de egna medlemmarna och därför kräver drastiska åtgärder - med vilken rätt kan man vara indignerad om statsministern säger att faran är densamma?
Som på beställning.
Sveriges statsminister får åter råg i ryggen att kalla SD nyfascistiskt i
Expressen:
Citat:
Statsministern Stefan Löfven har inte ändrat sig om partiet, säger han när Expressen träffar honom på fredagen.
– Jag står för vad jag sa. Det här bevisar bara att de rimligen har problem som de själva nu vill rensa ut. Så det är någonting som inte är rätt som de själva tycker.
Det Karlsson har bekräftat är att
SD är på gränsen till radikalt, extremistiskt, rasistiskt och fascistiskt. Enligt egen utsago finns de infiltrerande fascistoida krafterna som ett ständigt närvarande hot som är så allvarligt att ständig vaksamhet krävs.
Om partiets interndemokrati fick ha sig gilla gång så skulle uppenbarligen medlemskåren lockas av extremism, varför toppstyrning är nödvändig.
Detta är alltså SD:s eget narrativ: Fascismen är en levande kraft som i BÄSTA FALL motas av reformerande krafter i SD.
SD:s ovänner kan alltså stå på detta golv av fascistbekräftelse och påpeka att SD:s partiledning också är fascister, bara av en rivaliserande sort till de utrensade. Det blir fråga om en godtycklig gradskillnad där det förstås är lika legitimt att statsministern har en uppfattning som att Mattias Karlsson har det.
"En föreställning om ultranationalistisk, exkluderande kulturrasistisk tillhörighet" är inte mer objektivt än tal om
"infiltrerande, våldsbejakande folkmördarideologier" - men heller inte mindre.
Det kommer bli svårt för någon som Arpi att gyckla Lövfen för att ha
"gått full Arnstad" - när "fascisterna" själva ställer sig upp i församlingen och ropar VARG! VARG!
Lägg till örhänget
"auktoritär ledarprincip" till indicierna och insinuationerna (redan använt av Anders Lindberg i AB) så kan den
instrumentella arnstadismen som härskarteknik visa sig användbar länge än. Både inom och utom SD.
När det nu sitter SD:are (själva
kulturrasistiska fascister) och gläds åt att
ideologiskt avvikande fascistoida krafter äntligen utesluts av ledningen, till det ringa priset av offrad interndemokrati - ja, då är det svårt att förneka att Arnstad vann. Är han en pajas så är han en pajas som fick skratta sist.