Citat:
Vi systemkritiker på FB kan med rätta fnysa åt det försagda, det tafatta och tama i de texter som produceras av Dahlberg och Rayman. Försiktigt antyds det för oss fullständigt uppenbara. Det noteras kort det solklara. Det hummas i förbigående om det skrikande flagranta.
Men samtidigt så måste vi inse vilken roll som måste fyllas av några etablerade opinionsbildare de närmaste åren: De måste skapa täckning för politikerna inom de etablerade partier som vill överleva. Det måste hittas språkliga formler, tankemässiga alibin för den kursändring som måste komma av statsfinansiella skäl.
Det handlar om att vända på känsloperspektiven, inte utplåna dem. Där kommer vissa etablissemangstyckare kunna göra en värdefull insats genom att varligt och lågmält bygga vågbrytare i media för moderater eller sossar som inser vad som måste göras, men inte vågar på grund av pressens självutnämnda godhetsinkvisitorer. Det handlar inte om att sluta tycka synd om, tvärtom ska det tvingande moraliska imperativet att hjälpa så många som möjligt ta över.
Vilken marknadsliberal som helst måste erkänna att 1000 hjälpta pojkar i Afghanistan är bättre än en enda i Sverige, alla vänsteridealister måste känna vämjelse över att samma pengar som gör Bert Karlsson rik här, inte hjälper otaliga somaliska familjer att konsumera och bygga upp där. Det handlar bara om att ändra de förhärskande perspektiven i den invanda svenska välvillighets- och konsensuskulturen.
Dahlbergs text har ju inte oss som måltavla, inte heller allmänna opinionen. Om S och M i morgon dag kom överens om invandringsstopp så hade ju en majoritet av befolkningen tyckt det var bra, det har aldrig varit problemet. Signalerna och de alibin som vissa timida debattörer sänder kan däremot vara katalysatorer inom de gamla, döende partiapparaterna. Som täckning för nödvändiga diskussioner och - nästa mandatperiod? - ändring av politiken.
Detta under förutsättning att vi har att göra med rationella aktörer, vilket är ett ganska stort om.
Edit: Det jag vill få fram är alltså att det finns en intressegemenskap, en symbios mellan skribenter som Dahlberg och krafter i de gamla partierna. NÅGON måste fylla den ideologiska rollen som alibi, oavsett med hur små bokstäver invändningarna mot den förda politiken skrivs.
Realpolitiker i M och S måste internt kunna hänvisa till ledartexter och krönikor som täckning för diskussioner många vill föra och ändringar många tyst önskar. Belöningen för Dahlberg et al? Relevans. Att vara den som hänvisas till, vars ord citeras.
Men samtidigt så måste vi inse vilken roll som måste fyllas av några etablerade opinionsbildare de närmaste åren: De måste skapa täckning för politikerna inom de etablerade partier som vill överleva. Det måste hittas språkliga formler, tankemässiga alibin för den kursändring som måste komma av statsfinansiella skäl.
Det handlar om att vända på känsloperspektiven, inte utplåna dem. Där kommer vissa etablissemangstyckare kunna göra en värdefull insats genom att varligt och lågmält bygga vågbrytare i media för moderater eller sossar som inser vad som måste göras, men inte vågar på grund av pressens självutnämnda godhetsinkvisitorer. Det handlar inte om att sluta tycka synd om, tvärtom ska det tvingande moraliska imperativet att hjälpa så många som möjligt ta över.
Vilken marknadsliberal som helst måste erkänna att 1000 hjälpta pojkar i Afghanistan är bättre än en enda i Sverige, alla vänsteridealister måste känna vämjelse över att samma pengar som gör Bert Karlsson rik här, inte hjälper otaliga somaliska familjer att konsumera och bygga upp där. Det handlar bara om att ändra de förhärskande perspektiven i den invanda svenska välvillighets- och konsensuskulturen.
Dahlbergs text har ju inte oss som måltavla, inte heller allmänna opinionen. Om S och M i morgon dag kom överens om invandringsstopp så hade ju en majoritet av befolkningen tyckt det var bra, det har aldrig varit problemet. Signalerna och de alibin som vissa timida debattörer sänder kan däremot vara katalysatorer inom de gamla, döende partiapparaterna. Som täckning för nödvändiga diskussioner och - nästa mandatperiod? - ändring av politiken.
Detta under förutsättning att vi har att göra med rationella aktörer, vilket är ett ganska stort om.
Edit: Det jag vill få fram är alltså att det finns en intressegemenskap, en symbios mellan skribenter som Dahlberg och krafter i de gamla partierna. NÅGON måste fylla den ideologiska rollen som alibi, oavsett med hur små bokstäver invändningarna mot den förda politiken skrivs.
Realpolitiker i M och S måste internt kunna hänvisa till ledartexter och krönikor som täckning för diskussioner många vill föra och ändringar många tyst önskar. Belöningen för Dahlberg et al? Relevans. Att vara den som hänvisas till, vars ord citeras.
Instämmer med Dogdylan ovan. Dessa alibin fungerar så länge partierna är tröga men kommer blåsa bort när realismen råder i riksdagen vilket kommer ta tio skitår och många fler % till SD.