Allt om ADHD!

Personlighetsdrag och utvecklingsstörning är samma sak. Enda skillnaden är att bäraren lider stort av det förra och mindre/inte als av det senare.


Man vet att flera gener spelar in i sjukdomsförloppet och dessutom miljön runtomkring.



Intervjuar familjemedlemmar som var stora när man var liten.


Berättelser från lågstadielärare och andra om personen ger klarhet i vad som orsakar vad.

Tvärtom i mitt fall. Efter ett helt liv bestående av misslyckande efter misslyckande, svikna löften och idiotiska misstag var jag på randen till självmord. Jag trodde jag var oduglig och lat. Att få reda på att jag inte alls var det utan orsaken var neurologisk kom som en enorm lättnad.


Innan jag förstod att jag har ADHD så försökte jag gång på gång att "rycka mig i kragen" och börja jobba mot mina ambitioner. Bara för att misslyckas igen och igen och få allt sämre självförtroende.
Då var det omöjligt att nå mina ambitioner men efter diagnosen förstår jag hur jag måste göra för att lyckas. Istället för att slå huvudet i väggen gång på gång gäller det att lära sig att gå runt den istället. Det skulle jag aldrig ha förstått utan diagnosen. Det är som när någon med ett amputerat ben fattar att han behöver kryckor för att röra sig istället för att försöka gå som alla andra. Idag känns inget omöjligt till skillnad från före diagnosen.

En sak är säker, någon med ADHD kommer aldrig kunna leva ett lyckligt liv om denne inte får diagnosen och medicinering. På samma sätt som det kommer vara omöjligt för en förlamad att röra sig innan han kommit till insikt om förlamningen och skaffat en rullstol.

Min 110%-mentalitet har än en gång sparkat mig i ansiktet och min rehabilitering har under en lång tid påverkats negativt. Min fokus på just ADHD-bitarna, KBT, välmående och socialt liv flyttade fokus bort från nödvändiga dagsrutiner, skötsel av hemmet samt kost- och träningsvanor. Allt fallerade och jag har grävt mig djupare ner i skiten.

Olyckligt, men ändå rätt uppfriskande. Att hitta en balans mellan dessa nödvändiga bitar är allt annat än lätt. Det må tyckas simpelt, men att försöka applicera skiten på en lagom nivå i praktiken är till synes helt omöjligt.

Man kanske skulle träna idag? Eller diska? Både och? Mina insomningsmediciner är slut och jag kommer ta min sista stimulantia för dagen om drygt en timme, vartefter både födelsekalas och flyttstädning väntar. Fast först ska jag till psyket, och jag måste kurera min lever så att mina prover jag lämnar i övermorgon inte påvekar min framtida medicinering.

Jag har börjat skära ner på centralstimulantia (igen) i hopp om bättre sömn, minskad tolerans, minskade humörsvängningar och ett ökat intresse för livet. Jag har också börjat snusa. Mina skadade leder har blivit bättre men rygg och nacke har börjat bråka istället.

Jag funderar på om direktström eller stimulering av hjärnceller via magnetism kan vara en god idé. Eventuellt ett vadderat rum.

Beror mina ökade beroendetendenser på rent psykiska eller miljömässiga faktorer, eller är det någon av dom två dussin substanser som är osaken? Kanske någon kemisk interaktion som ned- respektive uppreglerar min kropps förmåga att metabolisera alla läkemedel?

Var det en dum idé att i min barndom krossa mängder och åter mängder av lysrör i ett relativt instängt område? Eller är det helt enkelt det faktum att min mamma rökte under graviditeten och misskötte min uppfostran som gjort mig annorlunda?

Det är svårt att veta vad man ska fokusera på när det är mycket igång samtidigt. Jag finner lättnad i att skriva av mig lite för att lätta på trycket innanför pannbenet. Något mer än så förväntar jag mig inte av det här inlägget. Att tänka har trots allt aldrig varit min starka sida...

Puss.

Tips på mottagning/läkare i Stockholm?

Jag tycker det är lite intressant hur man definerar sjukdom (eller vadnu) om man tar i beaktning hur "självvalda mönster" tänkas hållas vid liv. Som jag förstår saker, så hålls beroendemöster och liknande kvar utav skuldkänslor och andra starka känslor. Således kan det lika gärna vara ren lögn som fått dig att må bättre.

Vem säger att amfetamin inte fungerar väldigt bra för andra också? Och amfetamin bara fungerar bättre för personer med ADHD (om än "som gips för en med benbrott" - men i vilket fall! gipset är detsamma!)?


Man kan visserligen säga samma sak åt folk som blir invalida. Lösningen är då inte att försöka sålla ut, i oändliga processer, dem som inget ben brutet har, för "Amfetamin, nej det skall vi inte ha, dendär enstaka medicinen som faktiskt har visat ge adekvat hjälp för din diagnos! Huff och puff! Vi skall leva på din plåga, få lön för att plädera! Plädera magi!" (Får dock tycka att andningsövningarna var okej och säkerligen går att bygga på... Och jag har inget intressa av amf-recept, olyckligt nog funkar det ej problemfritt längre.)


I summering...
Fan så trött jag är på människor bara, dessa ljugande varelser, som rättar omvärlden efter deras egen världsbild. Hela jävla tiden.
Det viktiga är om lösningarna fungerar, knark och annat. (Tyvär har denna attityd "svåra" implikationer om världen tog den på allvar. Kognitiv dissonans i ett par sekunder, innan all förbättring skulle infinna sig radikalt.)

Hej!
Min utredning är klar, nu har jag bara läkarbesöket kvar för att bedömma medecinering eller ej.
Men jag har liksom inte fått nån indikation på resultatet av utredningen.
Är det läkaren som släpper den bomben?

Japp det är läkaren som släpper den bomben.
Så vart det för mig i vart fall

Okey! Ja de blir spännande.

För mig så var det psykologen som utredde mig som släppte bomben, om man nu kan kalla det så.
Det sista hon sa innan vi satte igång med testerna var "Nu ska vi få på papper det jag redan vet."
Kanske bör tillägga att hon tjatade på mig utredningen. Hon kunde tydligen inte behandla mig annars

Oki
Ja då va hon kanske redan säker

Min psykolog sa bara att om det lutar åt någon annan diagnos under utredningen så skulle hon säga till så jag vet.
Men hon har inte gett indikation på nånting alls.
Så jag hoppas verkligen att läkarn inte kommer med ett "vi vill tyvärr meddela att du är scitzofren" eller nått haha

http://www.youtube.com/watch?v=X9cg4454mYA

Det gör det. Man har inte funnit i någon studie att ADHDare och vanligt folk skulle reagera olika på amfetamin (i den akuta fasen). Kronisk medicinering med amfetamin vet man dock leder till högre funktionalitet hos de med ADHD (testat och bevisat) medan kronisk medicinering åt vanligt folk bara leder till en normalisering av funktionaliteten (inte prövat i studie så vitt jag vet).

I övrigt håller jag med dig om att fokus ska flyttas från diverse diagnoser till "vilken vård gör ditt liv bättre?" Om det då visar sig vara vara dagliga heroininjektioner eller annat så är det inget som omgiviningen ska lägga sig i.

Oh jag är jättenervös för måndag då jag ska till läkarn för slutbedömni g.
Tänk om vi inte har bra personkemi och han bara ger mig nån medecin

Jag vill veta vad jag stoppar i mig. Ochjag vet inte hur man ska prata med läkare.
För läkare jag haft tidigare har pratat om olikaalternativ (när det gäller sömnen) och när de kommermed olika förslag så vet jag knte vad jag ska säga även om jag tycker ett låter bättre än det andra så vet jag inte hur jag ska säga det utan att de tror att jag använt det tidigare.