Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag återvänder till detta citat. Jag spånade kring det nyss i termer av "alternativ berättelse", "Sverigevänlig berättelse". Och då gällde det historien om Sverige som rike, hur vi bevarat territoriell självständighet i en ofta fientlig omvärld.

Nu tänker jag på en annan berättelse -- den om Sverige som kultur. Har det odlats traditonell kultur i detta land i modern tid? Ja, det har det. Det är själva huvudströmmen i vår nationella kanon. Att däremot, som PK-isterna, försöka få fram någon alternativ, mångkulturell svensk kultur är helt döfött. Jag menar, till och med radikalen Strindberg skrev ju nationella dramer ("Sankt Olof", "Gustav Vasa", "Kristina").

Mer om dem snart. Vad jag här tänkte skissa är i alla fall en bild av den svenska litteratur som vurmat för flydda tider och för nationen i sig, genom alla tidens skiften. Tradition, hävd, sedvana och ekot i gamla valv är kulturens sine qua non, det förutan vilket ingen andlig odling kan leva. Att däremot enögt leva i aktualiteter och nymodigheter leder ut i tomheten. Att i modernismens anda hela tiden ”make it new” är kulturfientligt.

Den förste svensk som gav luft åt dylika tankar var Erik Gustaf Geijer. Tradition var lika viktig som förnyelse ansåg han. Geijers credo var att samhällsutvecklingen ska ske kontinuerligt och utan tvära avbrott. Senare avföll Geijer i dagspolitisk mening från denna konservatism till en mer liberal hållning, men det betydde inte att han tog avstånd från allt han tidigare gjort. Avfallet betydde inte att han över en natt blev traditionshatare. Tvärtom. Han bejakade ständigt sitt verk med dess gestaltning av vikingar och odalbönder, bergsmän och fornkungar, gamla seder och bruk och gångna tiders landvinningar. Geijer har ingenting gemensamt med dagens liberaler, sådana som Erik Ullenhag och Annie Lööf.

- - -

Litterärt blev Geijers, Tegnérs och Atterboms romantik blev mer eller mindre bestående. De verkade 1800-1830. Stilmässigt kanske ”Fritiofs saga” och Atterboms Lycksaliga ö kändes daterade efter ett tag, ja kanske än idag, men helt kan man inte reducera det som den svenska högromantiken stod för. Stilar kommer och går men något slags substans består, och det finns substans i romantiken anser jag. Dess ”gripenhet och värdighet” är tidlös.

Sedan fick svensk traditionalism en stark röst i Viktor Rydberg. Han var slängd i fornkunskap och hyllade det gammelgamla kulturarvet med magnum opus i ”Fädernas gudasaga” 1887. Han var genuint esoterisk och troende; ”Gläns över sjö och strand” är beviset på det. Han var idealist, ingen fördold materialist. Jubelkantaten från 1877 visar till exempel Tegnérpåverkan med omnämnande av det sanna, det goda och det sköna.

- - -

Rydberg kan sägas förkroppsliga 1870-talet. Sedan, kan man med visst fog hävda, kom 1880-talet som var vänsterpräglat, stadsorienterat och inriktat på sociala problem, feminism och realism. August Strindberg var årtiondets man med debuten ”Röda rummet” från 1879. Tidsandan var storstad, journalism och modernism.

Det var nog bra det också. Man behöver inte nedvärdera all icke-traditionalism. Strindberg berikade ju den svenska litteraturen med sitt temperament och sitt ordförråd. Och var sak har sin tid. Men så kom 1890-talet och det blev en ny vår för traditionalismen: nu blev det mainstream med färg och glädje, med formrik gestaltning fotad i saga, myt och legend. Stadsskildringar gav vika för landsbygd och hembygd: Fröding och Lagerlöf skildrade Värmland, Karlfeldt Dalarna, Pelle Molin och Per Hallström Norrland och Ola Hansson Skåne.

Som antytt var även det tidiga 1800-talet inne på mytisk och traditionella drag: Tegnér, Geijer och Atterbom hade ju i sina verk en slagsida åt saga, myt och fantasi. Och politiskt var de övervägande konservativa och kungatrogna. Viktor Rydberg höll för sin del den litterära högerfalangen vid liv under sin tid. Och en markant nytändning för nationalismen kom nu, på 1890-talet, med Verner von Heidenstam som frontfigur. Han gav svärmeri och förbundenhet med flydda tider nytt liv med skildringar av karoliner och vikingar. Diktsamlingen ”Ett folk” (1899) var uttryck för en progressiv nationalism. Hans yrkande på allmän rösträtt var inte vanlig högerpolitik då.

- - -

Traditionalismen levde vidare. Den hävdades i början av 1900-talet av namn som K. G. Ossiannilsson, Sten Selander, Vilhelm Moberg och Frans G. Bengtsson. Mobergs novell ”Bödeln och skökan” visar för sin del på god kunskap om medeltidens samhälle; detta är en strong tidsskildring, dramatiserad som tv-film 1986. Niklas Ek var en kongenial bödel. Och Ossiannilsson skrev bland annat en biografi över Karl XII.

Förutom dessa skrivkunniga vänstermänniskor (Moberg, Ossiannilsson) har vi förstås den gode August Strindberg. Dennes definierande drag må vara radikalism och vänsterism. Men han var även intresserad av gångna tiders lust och kval, flydda tiders kungar och stormän. Tack vare den nationella, traditionella skolans uppsving gav sig ju även Strindberg i kast med det kungliga förflutna, yttrat i hans historiska dramer. Verk som ”Gustav Vasa”, ”Erik XIV” och ”Kristina” är skrivna under nationalismens högtidsstund kring sekelskiftet och de spelas än idag. Därtill intresserade sig Strindberg för forn sed och Eddadiktning. Hans vurm för den rebelliske Loke är inte att ta miste på. Strindberg gav hela den grekisk-romerska antiken på båten; det var djärvt, det var att svära i kyrkan i den tidens bildningssamfund. Men han var för den skull ingen nihilistisk modernitetsdyrkare. Han slog rot i det fornnordiska istället.

Traditionalism är huvudfåran i svensk litteratur. Många har lyssnat på ekot i gamla valv och känt ”vinden från hedenhös”. Det sista är en trop av Johannes Edfeldt (1904-1997). Denne akademiledamot förstod traditionens betydelse, han diktade med örat mot det förflutna. Han gav historien poetisk rang. Lyssna bara:

”Vind från hedenhös, vind genom seklerna, blås, / kamma gräset i Edåsa, Våmb och Horn, / där de multnar: ryttare, bönder. – Lång / var deras möda, sträv deras dagsverkes kväll. / Skönast slutgiltigheten: jord och vind."

Orden är ur dikten ”Vestrogothia” från 1962. Begreppet är en latinisering av Västergötland. Detta med ”ryttare” ska dels anknyta till Västgöta ryttare, Axevalla heds kavalleriregemente, segrande vid Breitenfeld, Lützen och Lund. Dels syftar det på någon runsten med en bild av Oden som ryttare. Där fick han med mycket, Edfeldt. Poesi kännetecknas ju av att orden kan syfta på mer än en sak. God poesi år mångtydlig och därmed rik på information.

Tänk här även på Ulf Lundell (1949-). På skivan ”Kär och galen” från 1982 diktar han om hur han lever i landskapet, hur han känner sig hemma i detta land och dess traditioner. Det är svallande hav, måsars skri. Då trivs han. Och han trivs när ”... det klara och det enkla, får råda som det vill, / när ja, är ja, och nej, är nej, och tvivlet tiger still. / Då binder jag en krans av löv, och lägger den runt närmsta sten, / där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen.”

Ack så enkelt och träffande. Jag ryser av hur han smyger in det där med att ”runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen”. Bandet bakåt till äldre, uråldriga tider kan inte uttryckas bättre. Sverige består av både de döda och de nu levande. Vi hör ihop med gångna tider och de hör ihop med oss. Den som förnekar detta lever i ett vakuum, blottställd för politiska modenycker som säger än det ena, än det andra. Har man däremot rötterna i den svenska myllan är man trygg.

Trygghet, det handlar om trygghet. Politiker brukar i och för sig nämna detta ord rätt ofta men då är det bara ekonomisk trygghet som åsyftas. Men vi behöver något mer än detta – vi behöver en ideell trygghet, en känsla av hemhörighet i tid och rum. Den hemkänslan får i alla fall jag av att tänka på och erkänna mina svenska rötter, banden till mina svenska föregångare. Den tryggheten riskerar att tas ifrån oss om vi inte ställer oss upp och säger ”Sverige existerar, etniska svenskar existerar”. Den rådande trenden är ju att förneka och problematisera ihjäl sådant som ”Sverige” och ”svenskhet”. Men dessa är som alla förstår sedvanebegrepp som man gör sig löjlig om man avvisar.

- - -

Sverige finns, vi svenskar finns. Och ”vår andes stämma i världen” är litteratur av den typ jag talat om här – traditionsmättad, historiemedveten poesi, dramer om våra kungar, romaner som Heidenstams "Karolinerna", hembygdspoesi och landskapsbundna texter av folk som Lagerlöf, Karlfeldt, Fröding, Lundell och andra. Detta är det Sverige som lever i litteraturen. Mångkulturen har inte en chans mot detta. PK-ismens berättelser à la Moodyssons "Det nya landet", "Tsatsiki, morsan och polisen" och "Jalla jalla" är en död genre. Den dödades av Ruben Östlunds "Play" från 2011.

Det är lite det här som är så intressant med Moderaternas politiska omsvängning. För ur vissa perspektiv - som dock inte är de klassiskt borgerliga eller konservativa - har man drivit en väldigt lyckad högerpolitik. Men har genom massinvandring och stora skattesänkningar inlett raseringen av välfärdsstaten på ett sådant framgångsrikt sätt det knappast finns alternativ till en nyliberal politik, oavsett vilket eller vilka partier som sitter vid rodret framöver.

Denna rasering har man genomfört på ett sätt som får vänstern att hylla dem.


Länk AB

Det visar åter på hur central frågan om massinvandring och mångkultur är för dagens politik och opinionsbildare.

Ja, och detta tror jag var synnerligen oväntat att Alliansregeringen skulle hemfalla åt 2006. En sk borgerlig regering borde uppfattas som komplett meningslös även av sina egna innersta aktörer, om det högre syftet med politiken är att inte bara rasera samhällsfunktioner, utan i förlängningen utradera ett helt folk. Varför håller man då på med politik?

Jo man strävar efter samma mål. Linderborgskan ser sig inte som en svensk, utan som en av alla andra internationellt vänstersinnade intellektuella i "olika delar" av Europa. Hon råkar just nu bo i ett område som besvärande nog kallas för Sverige. Enligt Åsa för nu Moderaterna lyckligtvis en politik som gör att vi snart kan upplösa detta land och förenas i en mångkulturell smälta tillsammans med övriga Europa.

Gemensamt för alla dessa mångkulturalister är att de inte är beroende av skattemedel för sitt välmående. Detta har en alldeles särskild betydelse för den riktning man strävar efter. Skatt är det som enar folket i ett land. Mycket annat också. Låt oss ta försvaret och Las. Försvaret ska ses i relationen till Las. Hur fan då tänker någon? Försämrade arbetsrätt minskar arbetskollektivet att mobilisera sig och då försvaret mer eller mindre skrotas leder det till en nedåtriktad social mobilitet över hela landet. Ökad invandring och införandet av mångkultur ska uppfattas som en ytterligare dimension i splittringsideologin. Målsättningen är en ökad ekonomisk polarisering som inte äventyras genom att olika grupper enas i en gemensam motreaktion. Eliten ser sig själva som en kosmopolitisk aristokrati. Och inte en del av folket. Det är därför som många politiskt korrekta intellektuella exemplifierar med det Habsburgska riket (Bildt), ottomanska riket (Guillou), det antika hellas (Kallifatides) eller för all del USA (Cwejman).

Olof Palme förnekade Geijeraffären varvid GW Persson fick sparken och närapå sköt sig i huvudet ute i skogen i ren förtvivlan. Att Palme genuint agerade som han gjorde berodde helt enkelt på att den politiska eliten i Sverige då såg sig som en elit utanför samhället och ytterst folket. Det är så man ska läsa 1975 års regeringsproposition om riktlinjer för invandringspolitiken.

Jag brukar hävda att politik inte är samhällets orsak utan dess resultat. Sverigedemokraternas roll ska betraktas ur den synvinkeln. Då vi mer eller mindre har en internationellt sinnad politisk elit är det inte mer än rätt att Sverigedemokraterna mer och mer vänder sig till kontinentala dito, typ det holländska PPV. Med den situation som råder i Sverige kan Sverigedemokraterna få en stark ställning genom att berätta om vårt land som ett varnande exempel. Eller rent av ett skräckscenario. Därför anser jag att EU-valet är viktigare 2014 än riksdagsvalet.

Reinfeldt har inte egenhändigt förnyat moderat politik: han är bara en lokal kapten av en större kursändring som den gemensamma eliten internationellt strävar efter. Att just Jimmy Åkesson och Fredrik Reinfeldt hatar varandra mest är därför ingen slump. När Åkesson jämförde Reinfeldt med Nero har det större dimensioner än bara att kejsaren var en grym diktator: han tilläts sätta sig själv på tronen av imperiets aristokrati för att de behövde en extrem galning för att kunna styra ett imperium med starka inre motsättningar där dess rikedom grundades på slaveri och krig mot oliktänkande.

Jag har nyligen i denna tråd talat om "berättelser". Som i detta inlägg. Jag citerade där en viss Blixtman som citerade en viss Maja Hagerman i DN. 2/4 i år skrev hon "Sverige behöver en ny berättelse". Hon kom med ett antal floskler om att det gamla Sverige finns inte, nu är vi mångkulturella, halleluja. Men hon säger också att vi behöver bandet bakåt mot det förflutna.

Där har hon rätt. Och själva attityden att söka sig bakåt och försöka förstå det gamla Sverige, den driften går ju helt emot allt tal om mångkulturism, massinvandring och Politiskt Korrekthet som ny religion. Att söka sig bakåt till det traditionella Sverige ger oss många berättelser. Och ingen av dem handlar om att ha invandring av 100.000 människor per år. Det går för sin del emot svensk sedvanerätt.

Sedvanerätt är hur vi vanligtvis gjort saker i det här landet, från hedenhös till idag. Och sedvanerättsligt har vi inte pariastämplat motståndare, inte varit konsumister, inte deltagit i fjärran krig i en internationell elitklubbs regi. Säkerhetspolitiskt har vi värnat vårt territorium i vårt fientliga närområde. Det skrev jag i tråden häromdagen. Och värna territoriet bör vi fortsätta göra: svensk soldat försvarar Sverige, det är måttot.

Mycket kan sägas om vilken berättelse man lyfta -- vilken svensk berättelse som bör vara vårt ledmotiv nu och i framtiden. Men som sagt, blotta tillbakablickandet leder till ett traditionellt synsätt. Att som individ vilja veta något om hur det gick till förr leder till vördnad för gamla tider. Vi har levat, arbetat och odlat detta land sedan flera tusen år. Se på en svensk by: det är ett verk som är resultatet av generationers slit. En sådan by är full av berättelser. Man har inte tid att berätta dem alla...!

- - -

Sverige är många berättelser. Det är berättelsen om ett folk som är flitigt och händigt. Och hantverksfliten har gett oss uppfinningar och industrier som ASEA, Volvo, Saab, Nohab, Bahco, Ericsson. Håkan Lans med sina färggrafiks- och GPS-patent, AXE-växelns skapare Bengt-Gunnar Magnusson, Drakens konstruktör Erik Bratt: detta kallar jag svensk drifitghet.

Sverige är även en berättelse om andlighet. Vi har haft andens stormän som Swedenborg och kyrkmän som Franzén, Olaus Petri, Wallin och varför inte Martin Lönnebo för att ta ett 1900-talsnamn. Lönnebos insats kan jag inte direkt peka på, ”se här vad han gjort”, men i sin framtoning var han urtypen för en präst och biskop, en andlig, en from man. Lönnebo var eftertanken personifierad. Svenska kyrkan av idag är helt förfallen. Men nog finns det potential för en svensk andlighet, en som inte blandar ihop fromhet med en politisk som ger allt till alla.

Sverige är berättelsen om ett folk som stridit för sina gränser, ett folk som vördat sin historia, sin kultur och sin natur. Germanska folk har generellt en stor kärlek till naturen. Var uppstod till exempel miljörörelsen först? Jo i Tyskland och Sverige. Det är ingen slump.

Sverige är berättelsen om ett ordningssamt, plittroget och tålmodigt folk som skapat sig välstånd ur karga klippor och ogästvänliga skogar. Ordning och reda är de ideal som byggt Sverige. Vi är ett well-ordered society som John Rawls skulle säga. Det är ingen slump att vi (tills nu) bott i lagstyrda städer med välbyggda hus medan andra bor i städer av plåtskjul med varningsskyltar för ”Hijacking Hotspot"...

Detta är berättelsen om det traditionella Sverige. Dagens "elit" får ett digert jobb i att skapa motberättelser till detta.

Hehe, förvirringen fortsätter bland PK folket när fröken Gardell går lite utanför gränserna...

http://www.expressen.se/kultur/jonas-gardell-om-skamtet-pa-twitter/

Gardell gör här något intressant; han vrider med ett exakt grepp uttrycket "den Andre" (ett kulturmarxistisk grundbegrepp kan man säga) och "främmande" och kastar det tillbaks i ansiktet på kritikerna. Hur skall ni ha det? är islam främmande eller ej?

Vilket är exakt vad Vilks gjorde och därför gjorde det så ont i de kulturradikala hjärtan som lever på att räkna Offer- och Skuldpoäng med ett autistiskt barns noggrannhet.

Festligt att han behöver 1265 ord för att rädda sitt skinn efter ett litet oskyldigt skämt, speciellt som han skall föreställa komiker & förväntas komma med skämt.

Muslimer smäller alltid högre än bögar i den postmoderna kortleken. Endast Gardells upphöjda position som riksbög gör att han kommer helskinnad ur det hela. En "vanlig" bög hade hamnat ute i kylan efter ett liknande skämt.

"En av humorns grundregler är att aldrig be om ursäkt och att aldrig förklara sig."

Är det inte precis det han gör?

Visst är det så. Som antytt i tråden trumfar mångkultur homosex. Alltså måste Gardell krypa till korset.

Twittren ifråga gick -- i PK-ismens mening -- för långt. Islam får man inte skämta med, punkt. Därav avbönen i Expressen. Hade twittren gällt vilken annan fråga som helst, och retat någon, hade han glatt kunnat gå vidare. Så som Gardell har för vana när han retat någon. "Nu skiter jag i dig, tra-la-la" som han sa till Charlotte Proschwitz i någon affär på 90-talet.

Men nu var det islam och detta är en pudel. Han gör det med alla retoriska knep och finter han kan, men en pudel är det likafullt.

Jag blev mycket förvånad över Gardells skämt, snacka om att dyka upp som gubben i lådan och överraska totalt. Ett muslimskämt från en av pk-etablissemangets mest välkända representanter! Han om någon borde veta hur hans gelikar fungerar, hur tänkte han egentligen? Trodde han att han skulle komma undan med att skämta om islam? Och nu viker han förstås ner sig med en oändligt lång ursäkt. Det är verkligen totalförbud att skämta om islam, det är högst konkret och verkligt. Vilka religioner som helst går att skämta om, inte minst kristendom, men islam är heligt och ursäkter kommer krävas vid minsta kritik eller skämt.

Fallet Omar Mustafa var intressant, ty det var första gången som homosexualitet slog islam. Det som händer Gardell visar att detta inte är en given seger, utan att en homosexuell komiker ingalunda har frikort gentemot islam.

Här blir mediakriget tydligt, även för allmänheten; ingen går säker i förhållande till islam. Det är uppenbart en intolerant och förtryckande ideologi, som efterhand växer sig allt starkare. Därför var segern över Omar Mustafa så viktig, men den betyder inte att kriget är avgjort ännu. Långt ifrån.