Citat:
Ursprungligen postat av Xploit
Kan vi anta det? Det är ett felslut av typen non sequitur; det följer inte alls att man kan anta att våra tankeförmågor är pålitliga utifrån en teistisk synvinkel. Det har egentligen ingen koppling alls, och i samma anda ifrågasätter Platinga att man inte kan lita på sina tankeförmågor utifrån en naturalistisk synvinkel. Men det finns inget som talar varken för det ena eller det andra, och någon anledning till varför de två är kopplade ö.h.t. får man inte.
Det handlar snarare om man kan förvänta sig att vi lita på våra tankar om t ex evolutionen ur ett naturalistisk (ateistiskt) perspektiv?
Plantiga skriver:
"
Utifrån en naturalistisk(ateistisk) synvinkel skulle tanken att vår tankeförmåga är något att lita på (att den kan skapa till större delen sanna övertygelser) som bäst ses som en naiv förhoppning. Naturalisten kan vara ganska säker på att det sätt som formar våra övertygelser med hjälp av neurofysiologin är anpassningsbart, men ur detta följer inte att övertygelserna är sanna om man tar bara neurofysiologin som grund. Ja, i själva verket måste han tro att det är helt osannolikt att vår tankeförmåga, om man tar i beaktande den planlösa evolutionen, är pålitlig. Om vi tror på den planlösa evolutionen, då är det mera troligt att vi lever i en drömvärld än att vi verkligen vet något om oss själva eller världen.
Om det nu är så, då har naturalisten något som förkastar (en defeater) hans teori att tankeförmågan är pålitlig – han har nu en anledning att förkasta denna övertygelse, en anledning att gå ifrån den. (Exempel på en ”defeater”=förkastare skulle vara detta: Låt oss säga att någon sade till mig att du föddes i Michigan och jag trodde detta. Men så frågar jag dig, och du säger att du är född i Brasilien. Det ger mig en ”förkastare” för min tro att du föddes i Michigan.) Och om han har en förkastare för den tron, då har han det också för alla andra tankar som är en produkt av hans tankeförmåga! Det skulle då gälla alla hans övertygelser, inkluderande naturalismen själv. Naturalisten har alltså en förkastare för naturalismen, natural-ism är därför självförkastande och kan inte tros på med hjälp av förnuftet"
Citat:
Plantinga faller här verkar det som, som är ack så vanligt, för definitionen av Ockhams rakkninv som "den enklaste förklaringen är bäst" och därav "den mest komplexa är sämst". Detta öppnar givetvis för hänvisandet till viss teologi om att Gud är enkel (vilket inte alla håler med om, och vilket vi inte kan ha någon aning om hurvida det är så eller ej) och därav snyggt kringgå problematiken med Ockhams rakniv. Som du säger måste man ju dock definiera vad Gud är först för att kunna förkasta honom som "onödig". Dock kan vi titta på ett antal attribut som ofta tilldelas Gud med stort G: allsmäktighet, allvetnade etc etc. Gud är oändlig i alla sina egenskaper.
Vi måste då givetvis fråga oss huruvida det är nödvändigt för Gud att vara allsmäktig. Att vara allsmäktig är det mäktigaste något eller någon kan vara; alltså bör allsmäktighet vara den sista förklaringen vi tittar på enligt Ockhams rakkniv; är ett allsmäktigt ting inte nödvändigt för att förklara något är det onödigt. Går det bra om något är nästan, men inte riktigt allsmäktigt? Och så får man ta ner det hela i nivåer. Och så med alla andra möjliga egenskaper och dylikt som tilldelas Gud: är det nödvändigt att Gud inte tycker om homosexuella handlingar? Och så vidare får man gå genom de diverse egenskaper som människan har tilldelat Gud/gudar/andar/spöken/krafter genom tiderna. En allsmäktig, allvetande Gud är således det absolut sista man bör titta på för en förklaring, när alla andra möjligheter är uteslutna.
Allsmäktig är ju bara ett ord som försöker förklara något som vi inte begriper. Det är inte i Gud begränsningarna sitter. Utan i förståelsen av ordet.
Vi kan skala bort våra begränsade förståelser kring vad allsmäktighet isf enligt Ockhams rakkniv.
Vi vill ju inte använda oss av onödiga begrepp som inget förstår
Citat:
Det hela blir alltså ännu svårare om man ska argumentera för den kristne Guden med alla sina egenskaper och dylikt. Man kan möjligtvis, och mer än så gör egentligen inte Plantiga eller andra som brukar tillämpa förnuft och dylikt för att argumentera för deras religösa tro, argumentera och göra ett fall för en deistisk gud dock.
Det är en bra poäng.
Visst kan man skala bort det uppenbarelsen säger om den kristna Guden enligt Ockhams, det är jag medveten om.
Men samtidigt så är inte uppenbarelsen onödig ut den troendes perspektiv. Det är liksom en lite glimt av Gud.
Vet inte du läst bibeln nångång, men det som genomsyrar många av böckerna, det är "avsaknaden" av Gud. Davids psalmer innehåller ofta denna längtan att förstå vad Gud är. "
Min Gud min, Gud var är du osv"
Men samtidigt så förstår jag problematiken där en profet säger något som är från Gud, och detta låter uppenbart stötande eller argt, eller bara allmänt vresigt.
Då kan man använda argumentet att Gud visar sidor som är "mänskliga" och det rimmar inte alls bra med att vara "allsmäktig" (va det nu innebär)
När man läser bibeln kan det vara relevant att ta reda på i vilket sammanhang händer det man läser om.. Att kulturellt förstå att texterna är skrivna vid olika tider och med olika tankar och kulturer runt omkring. Bibeln förstår man mer av om man ser den som en polemik mot den tidens kultur och tankar den skrivits i.
Och den måste tolkas utifrån dessa traditioner.
Exempelvis kan man inte bara plocka ut ett citat från utan den historiska bakgrund.