Citat:
Ursprungligen postat av SleepaZ
Det handlar snarare om man kan förvänta sig att vi lita på våra tankar om t ex evolutionen ur ett naturalistisk (ateistiskt) perspektiv?
Plantiga skriver:
"Utifrån en naturalistisk(ateistisk) synvinkel skulle tanken att vår tankeförmåga är något att lita på (att den kan skapa till större delen sanna övertygelser) som bäst ses som en naiv förhoppning. Naturalisten kan vara ganska säker på att det sätt som formar våra övertygelser med hjälp av neurofysiologin är anpassningsbart, men ur detta följer inte att övertygelserna är sanna om man tar bara neurofysiologin som grund. Ja, i själva verket måste han tro att det är helt osannolikt att vår tankeförmåga, om man tar i beaktande den planlösa evolutionen, är pålitlig. Om vi tror på den planlösa evolutionen, då är det mera troligt att vi lever i en drömvärld än att vi verkligen vet något om oss själva eller världen.
Om det nu är så, då har naturalisten något som förkastar (en defeater) hans teori att tankeförmågan är pålitlig – han har nu en anledning att förkasta denna övertygelse, en anledning att gå ifrån den. (Exempel på en ”defeater”=förkastare skulle vara detta: Låt oss säga att någon sade till mig att du föddes i Michigan och jag trodde detta. Men så frågar jag dig, och du säger att du är född i Brasilien. Det ger mig en ”förkastare” för min tro att du föddes i Michigan.) Och om han har en förkastare för den tron, då har han det också för alla andra tankar som är en produkt av hans tankeförmåga! Det skulle då gälla alla hans övertygelser, inkluderande naturalismen själv. Naturalisten har alltså en förkastare för naturalismen, natural-ism är därför självförkastande och kan inte tros på med hjälp av förnuftet"
Jag ser inte kopplingen varför ursprunget till våra tankegångar egentligen påverkar deras sanningsenhetlighet, eller varför om vi antar teism så kan vi helt plötsligt lita på dem. Vi kan givetvis bara studera den värld viuppfattar; om den är en illusion eller inte är säkert intressant på ett filosofiskt plan, men inget som jag tycker berör sakfrågan.
Citat:
Allsmäktig är ju bara ett ord som försöker förklara något som vi inte begriper. Det är inte i Gud begränsningarna sitter. Utan i förståelsen av ordet.
Vi kan skala bort våra begränsade förståelser kring vad allsmäktighet isf enligt Ockhams rakkniv.
Vi vill ju inte använda oss av onödiga begrepp som inget förstår
Om man anser att allsmäktighet är något som vi inte begriper kan vi kanske tillämpa rakkniven på en annan vinkel: är det nödvändigt att Gud är bortom mänsklig förståelse?
Eller för att göra det hela lite mer konkret och tillämpa Bibelord. Lukas 1:37 säger oss att för Gud är ingenting omöjligt. Då kan vi fråga oss om huruvida det är nödvändigt att Gud ska ha makt av sådan typ, dvs. att ingenting är omöjlight?
Citat:
Det är en bra poäng.
Visst kan man skala bort det uppenbarelsen säger om den kristna Guden enligt Ockhams, det är jag medveten om.
Men samtidigt så är inte uppenbarelsen onödig ut den troendes perspektiv. Det är liksom en lite glimt av Gud.
Vet inte du läst bibeln nångång, men det som genomsyrar många av böckerna, det är "avsaknaden" av Gud. Davids psalmer innehåller ofta denna längtan att förstå vad Gud är. "Min Gud min, Gud var är du osv"
Men samtidigt så förstår jag problematiken där en profet säger något som är från Gud, och detta låter uppenbart stötande eller argt, eller bara allmänt vresigt.
Då kan man använda argumentet att Gud visar sidor som är "mänskliga" och det rimmar inte alls bra med att vara "allsmäktig" (va det nu innebär)
När man läser bibeln kan det vara relevant att ta reda på i vilket sammanhang händer det man läser om.. Att kulturellt förstå att texterna är skrivna vid olika tider och med olika tankar och kulturer runt omkring. Bibeln förstår man mer av om man ser den som en polemik mot den tidens kultur och tankar den skrivits i.
Och den måste tolkas utifrån dessa traditioner.
Exempelvis kan man inte bara plocka ut ett citat från utan den historiska bakgrund.
Huruvida det är nödvändigt för den troende att Gud är god och dylikt är väl egentligen inte alltför relevant. Argument kommer ofta just i form som kan påstås vara för en deistisk gud, men aldrig för Gud med stort G som har åsikter om mänsklig sexualitet och svarar på böner. Om det är nödvändigt för Gud att bry sig om mänsklig sexualitet måste den troende visa varför det är på detta viset, och varför det inte skulle kunna vara på det viset att han inte bryr sig alls. Och detsamma med egentligen samtliga attribut som Bibeln eller den kristna traditionen tillger Gud. Argument om ett finjusterat universum och dylikt kommer inte längre än deism egentligen.
Ja, jag har läst bibeln, och Gud visar väl kanske mest "mänskliga" sidor i Moseböckerna, vilket kanske får tillskrivas den mer primitiva kulturen och gudsbilden som dessa verk präglas av. Du kanske nu önskar hävda att eftersom Jesus var Gud och människa på samma gång visas sådana sidor upp även i NT. Men nog håller du med mig om att en mer "perfekt" och kärleksfull Gud gestaltas i NT än i GT. Det du säger om kultur och dylikt ska tas hänsyn till kan man väl tycka, men du är säkerligen medveten om att du inte har hela kristenheten med dig när du gör ett sådant uttalande, och kanske en inte helt oansenlig del mot dig som i stället skulle framföra Bibeln som ett verk som är Guds perfekta, felfria ord rakt genom.