Läste ut Marianne Ahrnes Fader okänd förra veckan och har nu tagit mig an Dantes Den gudomliga komedien. Läst cirka tre kapitel i första boken och gillar den trots min ateism. Den är i all djävulskap vacker på något vis. Minus med textstorlek (som i bibeln) och lika tunna blad. Svår att läsa vid trötthet så jag kanske väljer någon annan vid sänggående.
Ahrnes bok var lättläst och intressant om man gillar berättelser om människor. Även här stämmer inte min och hennes psykoanalys och katologisering av människor ihop, men man ska ju lära känna sin fiende

Sämt och sido det är alltid (för det mesta) intressant att läsa om människors upplevelser.