Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Det är inte fullt så enkelt.

Jag minns en förfärlig patientsituation för nu ca 15 år sedan som jag hoppas att jag slipper återuppleva.

Det rörde sig om en patient med långt framskriden lungcancer som bla plågades av blödningar från luftstrupen (tumören destruerade huvudbronken).

Profus blödning från luftvägarna är något som ibland drabbar patienter med lungcancer. Blödningen kan bli högst påtaglig, tex i det fall en pulsåder eroderas sönder av cancern. ("Förr i tiden" var tuberkulos en annan orsak till ostillbar dödande blödning från luftstrupen/luftvägar.)

Pat i fråga hade en tid haft tilltagande blodhosta, allt mer frekvent och allt större volymer.

Så hände det.

Pat får inte luft alls, klarrött blod hostas+väller ut från den sjukes andningsvägar. När jag kom in på rummet hade det nog pågått 5-10 minuter. Paniken i hennes ögon var nästan förlamande för personalen som fanns på rummet. En anhörig gallskrek att vi skulle hjälpa. Personalen försökte trösta och hjälpa, men förstås helt förgäves. När man kvävs är man inte nåbar för tröstande ord. Jag tyckte mig kunna höra henne säga "hjälp mig" mellan blodgurglingarna. Hennes ögon skrek ut dessa ord.

Jag i min tur skrek åt sjuksköterskan att omdelbart hämta morfin och ett starkt lugnande medel, sätta en nål och därefter spruta.

Syster frågade förstås när läkemedlen och nålen var på plats

-Hur mycket?

-Spruta i omgångar om 5 ml till dess hon inte verkar ha någon andnöd, svarade jag.

Jag var fullt ut medveten om att denna symptomlindrande beh skulle korta hennes liv.

Den profusa blödningen gjorde det nämligen redan svårt för henne att få den luft hon behövde och min behandling dämpade högst påtagligt hennes förmåga att hålla luftvägen fri.

Pats panik släppte, blodet fortsatte välla ut ur munnen, hennes hudfärg blev blåare och blåare, hon förlorade medvetandet och avled. Utan plågor.

Jag hade självfallet kunnat stå vid sidan om och sagt:

Tyvärr, det finns absolut ingen åtgärd/behandling i världen som kan stilla din blödning. Jag vill dock inte ge dig något som dämpar dina obehag, för det skulle korta ditt liv.

Om jag ställs inför en liknade situation igen kommer jag agera som jag gjorde den där hemska kvällen för länge sedan.

Mvh

Du förstod att jag anser att de uttrycken från tidningarna är onödiga för att inte säga olämpliga? Jag har ju ingen aning om vad de verkligen sagt men har de sagt något ens i närheten är det både olämpligt och oprofessionellt.

Exakt sådana situationer -- de behöver inte vara fullt så obehagliga som den du hanterade så bra, Golgata -- räcker som svar till varför juridiken kan slå så fel om den klampar omkring i sjukvården utan vägledning. Notera, herrar jurister, detta är inte ett unikt patientfall, utan alla människor kommer att dö. För många (de flesta) människor är döendet väldigt plågsamt OM DE INTE FÅR HJÄLP MOT SINA PLÅGOR, SMÄRTOR OCH SIN ÅNGEST!

Givetvis en fruktansvärd situation som du och ssk hanterade på ett etiskt och moraliskt föredömligt sätt och jag hade (förutsätter jag) aggerat på precis samma sätt. Jag vet inte om det hade gått att konstatera att döden inträdde när den gjorde till följd av din medicinering eller inte så jag har lite svårt att bedöma om det är något enligt mitt förmenande faller inom bestämmelserna för dråp. Dock är det emellanåt så att vad jag tycker inte överenstämmer med vad lagen säger då det är riksdagen och inte jag som bestämmer lagarna.

Fel målgrupp, det är riksdagen som stiftar lagarna.

Fast det är jurister som tolkar dem, driver dem och skapar prejudikat, eller hur?

Sen när Riksdagen sett om det slagit fel så får man stifta ny lag.

Vad är då, enligt dig, "rätt" målgrupp? Om du nu åtgår från datja/Golgata:s exempel som felaktigt.

Visst är det så, det har du alldeles rätt. Dock är inte alla helt fria att tolka och driva hur de vill då de är bundna av tjänsteansvar.

Min förhoppning att detta ärende i vart fall kan leda till en översyn av regleringen så att rättsläget i vart fall blir helt klart så att läkare i framtiden inte skall behöva oroa sig för att begå handlingar som eventeullt är straffbelagda.

Fast det har väl kommit vittnesmål om att man är mer restriktiv med smärtlindring i livets slutskede nu - alltså torde detta fall försämrat saker. Jag vet inte om jag skulle tordas lindra någons plågor - och förkorta ett pågående dödsförlopp något - om jag visste att jag skulle åtalas, rentav dömas för dråp. Jag skulle gärna vilja säga att jag självklart skulle - men jag har också lyxen att aldrig ställas inför den situationen.

Förstår inte riktigt vad du menar.

Men jag antar du är fullt medveten om att det var ett mord enligt lagens mening sett att se på saken som du gjorde?

Tjänsteansvaret tycks det vara tunt med, dock.

Ja, det är väl det enda trösterika som kan komma ur detta.