Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Min historia.

Jag är 26 år gammal. Jag bor i en medelstor stad.

Mitt stora problem har varit alkoholen, ett problem på många vis. Jag började dricka relativt sent, kände mig rädd för spriten, då min storebror dog av en överdos när jag var liten samt att pappa är alkoholist. Jag visste någonstans vad som väntade. Den rädslan förlorade mot spriten någon gång under gymnasiet. Allt var dock frid och fröjd till en början, minns till och med att jag kunde vakna dagen efter och tänka vad kul det var att göra bort sig, hamna i fight eller va det nu va, sånt som får mig att vilja nicka ett tåg i dagsläget.
Jag började träna kampsport, och umgås med de där farliga äldre killarna. Det var även då jag blev introducerad till det helt fantastiska som kallades återställare, jag älskade det, bara fortsätta dricka. När jag la mig längtade jag tills jag fick hälla upp min återställare. Jag var nu kanske 18-19 precis slutat gymnasiet. Jag var kända som en "farlig" kille, som slogs varje helg och det var sant, för dels kunde jag inte dricka lagom, jag hade även begåvats med ett uselt ölsinne. Även om jag inte var speciellt full någon kväll så blev det nästan alltid bråk. Jag förväntades att bråka, det var alltid någon som ville ha revansch, alltid någon som ringde och bad om hjälp. Och jag ville inte göra någon besviken, man hade väl ett rykte att tänka på. Misshandelsdomar m.m staplades på varandra, och när jag var 21 hade jag blivit dömd för tio brott. Jag kände en stor likgiltighet till livet, det får bära eller brista tills jag ligger i en kista. Jag drack mycket på helgerna, men fortfarande inget på veckodagar mest pga. att jag hade jobb. Jobbet lyckades jag dock få sparken ifrån då jag hotade chefen och hans son - ja, det var på fyllan -. Det var då det sneda i livet blev ännu snedare. Drack i stort sett varje dag, tillsammans med småkriminella. Min flickvän dumpade mig, med god hjälp från mig. Jag försörjde mig genom att sälja doping och droger, samt driva in en och annan skuld. Jag sabbade resten av de kontakter jag hade till "normala" vänner, genom att bete mig som ett svin. Jag fullständigt pissade i allt och alla, brydde mig inte om jag skulle åka in i fängelse heller, kände nästan att det kunde vara lite skönt. Jag stegrade min kriminella bana, genom att åka till Venezuela, och smuggla in kokain till Sverige, mellan en av resor (hann bli 3st) så blev jag anmäld för grov misshandel, som jag fick 8 månader för. Fick mig en tankeställare i fängelset, brevväxlade mycket med mina föräldrar och systrar, och bestämde mig för att flytta när jag kom ut, mest för att starta om, byta umgänge o.s.v. Sagt och gjort flyttlasset gick till Göteborg. Som en jävla blodhund så sniffade jag upp personer med en, vad ska vi säga, liberal syn på alkohol och droger. Och några veckor senare satt jag i någon sunkig etta och drack återställare. Alltså jag har bara nämnt alkohol, men jag har testat allt i stort sett, men det är alkoholen som har bitit mig. Jag drack nu varje dag, när jag var nykter så hade jag konstant ångest och mitt enda problem var då hur jag skulle orka pallra mig ner till glasbanken. Jag gick in och ut från psyket, tills min mamma och mina systrar hämtade hem mig. Detta var första gången jag verkligen ville sluta. Det var extremt jobbigt i början, jag tog antabus men suget var där. Varje gång jag gick förbi systemet så skrek flaskorna mitt namn. Jag halkade dit någon gång, satt och drack, kroppen kokade och jag satt med rödflammiga kinder från antabusintaget. Men jag har nu i vilket fall hållit uppe i över ett år, jag har börjat studera. Det går bra. Är ute nykter ibland, även om det inte är någon hit direkt. Mycket kan man säga om spriten, men visst fan har man kul, när man har kul. Det största problemet att gå ut nu är folk som kommer fram och stirrar en i pannan och säger " minns du mig? du har bråkat med mig" eller vakter som inte släpper in mig, vilket kan leda till jobbiga följdfrågor från klasskamrater. Men att vakna upp kallsvettig, med vidriga flashbacks från gårdagen är något jag inte saknar.

Nu till problemet, för mig har det alltid funnits två sorters "sug" det ena är att dämpa ångesten osv. Det andra är det jag känner nu, att man är festsugen, ni vet när man går genom stan en fredag, folk som springer runt med lila kassar, uppklädda tjejer osv. Det var två gamla kompisar som knackade på för nån timme sedan. Fulla och jävliga och ville få med mig på fest ikväll, festen var mittemot mig, jag kan se dem om jag hade vågat dra upp rullgardinen. Jag är fest sugen nått så in i helvete nu, ledig tills på onsdag, men vet att jag inte kan eller ska. Det var förövrigt anledningen till att jag skriver detta nu, sökte lite på google, om tips och råd, hittade denna tråd och tänkte skriva av mig lite. Det var allt om mig, nu ska jag se på film och vänta på att tröttheten raderar mitt sug.