Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Tack för de orden, tycker mest jag gapar på forumet är men kul att några inte tar det så.

Hur är det själv då?

Att yttra sig i denna tråd känns rent utav som hädelse för det jag läste av trådskaparen indikerade så mycket värre problem än vad jag förhoppningsvis någonsin kommer att få. Men vi kör en kort resumé i vilket fall:

Jag gillar öl. Det är så enkelt att jag både gillar smaken av öl och jag älskar känslan av att bli berusad. Jag är närmare 20år än 25 och har lyckats göra många jag gillar illa och förutom det har jag även lyckats bränna en hel årslön på alkohol under två år.

Efter en vit månad drog jag ner på drickandet, drack "sunt" och mådde bättre. Fokuserade på de verkliga problemen. Problemen kom dock ifatt och jag har svårt att låta bli att dricka majoriteten av veckan. Det går dagar då jag verkligen kämpar med mig själv om att "en öl gör ju ingen skada". Jag har tappat målet med att vara helt nykter eller rättare sagt: målet med att bete sig som folk oftare.

Jag kommer aldrig sluta med alkohol helt, tycker om smaken för mycket, men jag måste hitta skälet till att sluta med åtta stycken kvällsöl en torsdag "bara" för att man är ledig dagen efter. Senast jag lade av var det för en kvinna - en kvinna jag förolämpat på fyllan...

ja, och folk som tar en massa droger borde försöka ägna mer tid åt sin hälsostatus, sköta om sig lite bättre liksom

Undra hur många av er som trillar dit igen - för gott?
Det är nog en del. Frågan är om det är värt det, dvs vara drogfri.

Du försöker hitta ursäkter för att fortsätta missbruka ? fel tråd !

Här uppmuntras det vilt, fast det är varje individs egna kamp i slutändan...
Jag går in här för att hitta viljan till att dricka mindre och för att upplysa mej själv om att alkohol är en lömsk drog med flera negativa sidor...
Mitt ända problem är att jag dricker samma ranson varje vecka ca 0.5 l sprit i alkoholmängd och problemet är att det stör mej, jag vill dricka mindre och absolut inte mer... av principskäl..

Jag hör nog egentligen inte hemma i den här tråden, men jag skriver ändå.

Jag vill sluta dricka helt. Jag dricker inte ofta, men när jag väl dricker kan jag efter några öl inte kontrollera mitt intag, jag blir alltid klappfull och svinar runt, och får alltid ha ångest över det dagen efter. Har egentligen inga hinder, förrutom att alkoholen är helig och nästan ett krav på helgerna här i Sverige, alltid någon som ber en hänga med på krogen. Har försökt följa med nykter ett par gånger, ibland har det bara varit pisstråkigt, andra gånger har jag inte kunnat hålla mig, och supit på som vanligt. Och ja, jag vet, "Man kan ha kul utan alkohol", absolut, det har jag också, men just på helgerna när alla envisas med att det måste drickas och dras ut på krogen är mitt största hinder här.

Men jag ska absolut göra ett nytt försök att sluta, måste bara intala mig ännu mer hur jävla värt det är.

Ser ni mitt inlägg som en förolämpning mot folk med riktiga alkoholproblem ber jag tusen gånger om ursäkt, men jag kände att det inte var värt att göra en ny tråd om, så den här tråden passade bäst tyckte jag.

Det jag stör mig på med mig själv och mitt egna missbrukarbeteende är att jag kan gå in i en "ZON" där allt jag har i huvudet är att använda, i mitt fall oftast Cannabis sen i efterhand tänker jag, hur FAN gick dehär till?

När jag väl kommer in i denhär "Zonen" så blir jag som en robot som bara har drogen i tanken, det är ganska läskigt för jag blir som en helt annan person när mitt missbrukarbeteende aktiveras och jag låter inte något komma ivägen för mig när jag är i denhär Zonen, jag går på automatik, nästan som om jag får en blackout, mitt förnuft och mina spärrar bara springer och gömmer sig.

Först efteråt när jag använt drogen och ruset har lagt sig kan jag tänka typ, vafan, hur hamnade jag här påtänd i soffan igen?!?

Någon som känner igen sig ?

Jag är fortfarande ren från Krypton + Efexor. Kryptonet lade jag ned för cirkus en månad sedan. Efexoren för en vecka sedan. Faktum är att jag mår bättre i psyket idag än jag gjorde när jag gick på dom där två rävgiften. Det är nästan så att jag vill ge mig själv en klapp på axeln. Jag trodde aldrig det skulle gå.

Känner igen mig precis som du skriver. Ända sättet att inte hamna där i soffan igen är att ge fan i droger.

Bra jobbat! Ja Efexor är verkligen ett rävgift, tar vilken annan SSRI/SNRI som helst utom den. Har tagit massvis med olika sorts droger men efexorn var ett rent helvete att sluta med, fick riktigt otäcka mardrömmar, grym ångest, kallsvettas och mådde allmänt piss och då hade jag ändå bara käkat det i drygt en månad på 150 mg. Vill inte ens tänka på hur man skulle mått om man skulle gått på det en länge tid. Mkt likt en AT som på en opiat/opiod, tar nästan hellre en AT på GBL än att få uppleva det igen.

Tack så mycket. Jag fick inte så jättejobbiga utsättningssymptom av Efexoren faktiskt, men jag känner igen det där med mardrömmarna. Äckliga mardrömmar varje gång man sov i typ en vecka. Påminde rätt mycket om en Krypton-AT i den bemärkelsen. I övrigt hade jag ganska kraftiga humörsvängningar, och otroligt dryga elstötar i huvudet flera gånger i minuten. Stötarna får jag fortfarande, men inte lika ofta.

Grattis att även du blev av med Efexor-beroendet. Bra jobbat!

Min historia.

Jag är 26 år gammal. Jag bor i en medelstor stad.

Mitt stora problem har varit alkoholen, ett problem på många vis. Jag började dricka relativt sent, kände mig rädd för spriten, då min storebror dog av en överdos när jag var liten samt att pappa är alkoholist. Jag visste någonstans vad som väntade. Den rädslan förlorade mot spriten någon gång under gymnasiet. Allt var dock frid och fröjd till en början, minns till och med att jag kunde vakna dagen efter och tänka vad kul det var att göra bort sig, hamna i fight eller va det nu va, sånt som får mig att vilja nicka ett tåg i dagsläget.
Jag började träna kampsport, och umgås med de där farliga äldre killarna. Det var även då jag blev introducerad till det helt fantastiska som kallades återställare, jag älskade det, bara fortsätta dricka. När jag la mig längtade jag tills jag fick hälla upp min återställare. Jag var nu kanske 18-19 precis slutat gymnasiet. Jag var kända som en "farlig" kille, som slogs varje helg och det var sant, för dels kunde jag inte dricka lagom, jag hade även begåvats med ett uselt ölsinne. Även om jag inte var speciellt full någon kväll så blev det nästan alltid bråk. Jag förväntades att bråka, det var alltid någon som ville ha revansch, alltid någon som ringde och bad om hjälp. Och jag ville inte göra någon besviken, man hade väl ett rykte att tänka på. Misshandelsdomar m.m staplades på varandra, och när jag var 21 hade jag blivit dömd för tio brott. Jag kände en stor likgiltighet till livet, det får bära eller brista tills jag ligger i en kista. Jag drack mycket på helgerna, men fortfarande inget på veckodagar mest pga. att jag hade jobb. Jobbet lyckades jag dock få sparken ifrån då jag hotade chefen och hans son - ja, det var på fyllan -. Det var då det sneda i livet blev ännu snedare. Drack i stort sett varje dag, tillsammans med småkriminella. Min flickvän dumpade mig, med god hjälp från mig. Jag försörjde mig genom att sälja doping och droger, samt driva in en och annan skuld. Jag sabbade resten av de kontakter jag hade till "normala" vänner, genom att bete mig som ett svin. Jag fullständigt pissade i allt och alla, brydde mig inte om jag skulle åka in i fängelse heller, kände nästan att det kunde vara lite skönt. Jag stegrade min kriminella bana, genom att åka till Venezuela, och smuggla in kokain till Sverige, mellan en av resor (hann bli 3st) så blev jag anmäld för grov misshandel, som jag fick 8 månader för. Fick mig en tankeställare i fängelset, brevväxlade mycket med mina föräldrar och systrar, och bestämde mig för att flytta när jag kom ut, mest för att starta om, byta umgänge o.s.v. Sagt och gjort flyttlasset gick till Göteborg. Som en jävla blodhund så sniffade jag upp personer med en, vad ska vi säga, liberal syn på alkohol och droger. Och några veckor senare satt jag i någon sunkig etta och drack återställare. Alltså jag har bara nämnt alkohol, men jag har testat allt i stort sett, men det är alkoholen som har bitit mig. Jag drack nu varje dag, när jag var nykter så hade jag konstant ångest och mitt enda problem var då hur jag skulle orka pallra mig ner till glasbanken. Jag gick in och ut från psyket, tills min mamma och mina systrar hämtade hem mig. Detta var första gången jag verkligen ville sluta. Det var extremt jobbigt i början, jag tog antabus men suget var där. Varje gång jag gick förbi systemet så skrek flaskorna mitt namn. Jag halkade dit någon gång, satt och drack, kroppen kokade och jag satt med rödflammiga kinder från antabusintaget. Men jag har nu i vilket fall hållit uppe i över ett år, jag har börjat studera. Det går bra. Är ute nykter ibland, även om det inte är någon hit direkt. Mycket kan man säga om spriten, men visst fan har man kul, när man har kul. Det största problemet att gå ut nu är folk som kommer fram och stirrar en i pannan och säger " minns du mig? du har bråkat med mig" eller vakter som inte släpper in mig, vilket kan leda till jobbiga följdfrågor från klasskamrater. Men att vakna upp kallsvettig, med vidriga flashbacks från gårdagen är något jag inte saknar.

Nu till problemet, för mig har det alltid funnits två sorters "sug" det ena är att dämpa ångesten osv. Det andra är det jag känner nu, att man är festsugen, ni vet när man går genom stan en fredag, folk som springer runt med lila kassar, uppklädda tjejer osv. Det var två gamla kompisar som knackade på för nån timme sedan. Fulla och jävliga och ville få med mig på fest ikväll, festen var mittemot mig, jag kan se dem om jag hade vågat dra upp rullgardinen. Jag är fest sugen nått så in i helvete nu, ledig tills på onsdag, men vet att jag inte kan eller ska. Det var förövrigt anledningen till att jag skriver detta nu, sökte lite på google, om tips och råd, hittade denna tråd och tänkte skriva av mig lite. Det var allt om mig, nu ska jag se på film och vänta på att tröttheten raderar mitt sug.