Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Nej, jag tror inte heller att man plötsligt rasar ihop efter en längre tids nykterhet. Många av de negativa hälsoeffekterna avtar ju längre det gått sedan man slutat dricka. Om man som jag inte är purung (50+) så får man nog ändå inse att alkoholen åldrar kroppen i förtid, och att allt nog inte återämtar sig som det var innan. Det sagt så känner jag mig ändå starkare än på många år, efter att ha lagt spriten på hyllan. Det trots kvarvarande efterslängar efter cancerbehandlingen.

Hej!
Nej, kanske inte rasa fysiskt. Det svaret är baserat på en fråga om vad som skulle kunna få mig att återvända till drickande, det betyder inte att jag verkligen tror att det skall hända. Sedan har jag bl.a. en kollega vars mor söp hårt i drygt 20 år för att sedan sluta. Efter bara något år som nykter fick hon cancer och dog rätt snabbt. Så man är ju liksom inte safe bara för att man slutat (eller aldrig börjat ens). Som sagt, jag är rätt förvånad över att min kropp hängt med så bra som den gjort trots allt.

Det är nästan kusligt hur många likheter det finns i våra respektive historier. Drev mig själv väldigt hårt på jobbet och tänkte mer på andra än mig själv. Egentligen inte huvudsakligen för medarbetarnas skull utan för verksamhetens. Utvecklade under de senaste 15 åren vår verksamhet från att bara vara bra till att bli ledande i landet. Vid sidan om det jobbade jag också i mitt egna företag, i samma bransch. Stressen var alltid närvarande, men medan det pågick kändes det bara som mitt normaltillstånd. Det är egentligen inte förrän det senaste dryga halvåret som sjukskriven och under behandling som jag insett hur destruktiv den livsstilen varit. Ingen tvingade mig att fortsätta så, utan det var helt och hållet mitt eget ego som drev mig. Att vara "bäst" och alltid göra mest var i sig en slags berusning. Nedvarvning medelst alkohol var där en uppenbar baksida, som emellertid då framstod som en nödvändig del av livet.

Trodde aldrig att jag skulle fixa att släppa taget om allt bestämmande i jobbet. Det var antingen så att jag styrde och kunde följa en strategi som jag jobbat med under lång tid och lagt mycket energi på, eller att låta någon annan ta över och göra det sämre ( i alla fall enligt mina självöverskattande tankar). Nu släppte jag det bara och kommer aldrig att sätta mig i den situationen igen. Den bekräftelse som jag fick av att vara top dog är så mycket mindre viktig än att överleva.

Slutade också dricka tvärt, men med tanke på tidigare krampanfall vågade jag inte annat än att trappa ner GABA-receptorerna med några dagars Stesolid. Nu fri från allt sedan länge. Är så pass stor individualist att jag aldrig skulle fixa några gruppövningarnsom många gör. Inte heller något psykologsnack.

Riktigt starkt jobbat. Jag brukar tänka som så att är man så "tjurskallig, envis och målmedveten" som jag (och antagligen du) vore det väl själva den om man inte skulle kunna ta sig ur detta! Jag gick faktiskt på tre samtal hos en psykolog nästan direkt efter att jag lade av. Om jag skall vara ärlig, där och då kände jag inte behovet men det var sas en del i den behandlingsplan jag godkänt. Jag var så grymt taggad att sluta ändå så psykologens motivation var överflödig. För min del hade det nog varit mer motiverande om dessa hade kommit senare i processen, månad 8-9 någonstans dvs oktober-november när mörkret sluter sig över detta brännvinsland som en grå filt och Covid gjorde knappast saken lättare. Nåväl, nu har jag tagit mig igenom de värsta månaderna och igår märkte jag att gryningen är påbörjad när väckarklockan ringer

Jag är nöjd med mig själv så här långt, men förstås ännu starkare av dig som har kommit längre i processen. Personligen tror jag att jag kommer att fixa livslång nykterhet, även om det gäller att vara vaksam på tendenser till att glida tillbaka i gamla tankesätt. Har inga som helst illusioner om att kunna dricka "kontrollerat" någonsin mer. Tänker inte gå på den minan. Just ihärdigheten och envisheten som gjorde att jag fortsatte med min destruktiva livsstil trots alla varningssignaler, hoppas jag nu ska kunna hjälpa till att hålla mig på den smala vägen. I och med cancersjukdomen så känns det väldigt tydligt att det handlar om att överleva eller inte. Jag är inte färdig för döden än.

Covid har förstås varit ytterligare en krydda i den konstiga tillvaro som 2020 inneburit. Ett jäkla skitår helt enkelt. Kan också vara så att det faktum att allt varit så annorlunda än normalt p g a Covid har gjort det enklare att tåla min egen privata prövning.

Något som jag tänkt på sedan jag själv lagt ner supandet är detta med "kontrollerat" drickande. Alkoholen genomsyrar mer eller mindre samhället och det är svårt att hitta aktiviteter som är utan ingångar till alkohol. Tycker också att det är påfallande få av de som säger sig dricka "normalt" som faktiskt gör det. De flesta dricker mer än de säger/tror. Det gamla svenska binge-drickandet kombineras med vinkulturens dagliga smådrickande.

Ja alkoholproblem är extremt vanligt. Tämligen få som själva inser att de har problem dock. Det är socialt accepterat att dricka sig redlöst full två gånger i veckan, säga och göra saker man inte kan stå för och dessutom glömma bort det. Att supa så mycket att man tappar minnet är ju ingen big deal. Det är kultur.
Rätt sjukt egentligen att en överdos på alkohol är något man skrattar åt. Det uppmuntras t o m i vissa sammanhang.

Verkligen. Inte för att det blivit så många tillfällen för social samvaro under detta nyktra år men några har det blivit. Varje gång har jag slagits av hur mycket folk faktiskt dricker! En definition av riskdrickande är om man dricker MER än 4 s.k ”standardglas” vid ett och samma tillfälle. Hittills har jag inte sett någon dricka så LITE. Vanligare isf med hela veckokonsumtionen 14 standardglas, fast under några timmar..

Det beror nog på vilket umgänge man har, samt vilken inställning man har till sin nykterhet. Jag har snart varit nykter i fem år, och jag har aldrig känt den press som många beskriver. Jag har varit med på julbord, midsommarfester, kompismiddagar, bröllop, firmafester, och andra tillfällen då det funnits alkohol tillgänglig.

Brukar du nämna att du är nykter alkoholist när/om folk undrar varför du inte dricker?

Känns ibland som att det är den enda anledningen till nykterhet som folk begriper; att man är alkoholist.

Jag kan tycka att det räcker att säga att det är bäst så för mig och min hälsa att jag håller mig nykter. Det är ju också sant. Är man alkoholist så går det ju bara utför om man fortsätter att dricka. Sen beror det väl på lite vem det är som frågar. De närstående kan man ju förklara lite utförligare för.

Jag erkänner inte ens begreppet alkoholist, så absolut inte. Inte vid ett enda tillfälle har jag behövt förklara mig, men om jag skulle behöva göra det så skulle jag bara säga att jag tycker att alkohol är onyttigt.