Det tråkigaste för min del var nog alla de gånger jag gick in halvhjärtat, för att bara se den
kämpigaste fasen, och åter igen gå tillbaka till till drickandet.
Det tar mig ganska exakt 7 dagar för att slippa den fysiska abstinensen.
Sedan är det som att någon slår av en strömbrytare, mot det bättre.
Och då träder den nya fasen in, där jag inte får låta mig luras av belöningssystemet.
Men märker samtidigt skillnaden mellan oss som skriver här.
Jag drack som regel 3-4 gånger i veckan, sett över en 6-års period kanske(?).
Och dessa 6 åren har heller inte varit totalt sammanhängande.
Och så läser man plötsligt om någon annan som kämpar, med en historia till alkoholen
lika lång som mitt liv ibland. Och man tänker bara.. "fuck".
Var är jag nu då? Jag måste ändra min attityd till alkoholen, och då anser jag
att det är okej att på nytt ge den ett försök.
I nuläget kan jag inte se ett liv helt utan alkohol i all fall.
Hade jag gjort den sortens åtagande i skrivande stund så hade
situationen bara upplevts överväldigande.