ENGELSKA - översättning, fakta och frågeställning [Sammanfogad tråd]

Ofullständigt svar. Verbet kan uttrycka bl.a. tempus, modus, aspekt, diates, numerus, person och valens.

Inte infinitiv. Låt mig citera Bibeln: Judge not, that ye be not judged. (King James Version, 1611)

Kanske, men svenskan är "degenererad" vad gäller personböjning.

Jag är = I am
Du är = You are
Han är = He is

Det är en del av förberedelserna för den dag när bristen på entropi är helt utraderad. I svensk politik avskaffades konjunktiv samtidigt som Banstödsnämnden inrättades 1993. Svensk språkpolitik har alltid legat i framkant.

Men tidsfaktorn är avgjort den viktigaste.
Ja men be är ändå infinitivformen, även om innebörden i sitt sammanhang är något mindre självklar.
Självfallet. Detta gissel borde krossas i alla språk.

”Tidsaspekt” är ett olyckligt ordval i det här sammanhanget eftersom både tid (tempus) och verbaspekt är två olika dimensioner som verb kan uttrycka.

De är inte likvärdiga. Dessa två är det i stort sett:

1. Om jag var X så skulle jag Y.
2. Om jag vore X så skulle jag Y.

Om jag varit är däremot ett annat tempus, nämligen pluskvamperfekt med underförstått hade:

3. Om jag [hade] varit X så skulle jag ha Y.

Nej, det är en konjunktivform, men den råkar se likadan ut som infinitiven.

Jämförelser med andra språk skulle nog visa att det är avgjort subjektivt vilken som är viktigast.

Den är visserligen identisk med infinitivformen men har olika funktion och ursprung, vilket man lätt inser om man går tillbaka till fornengelska (Old English). Då ser man också att were är i grunden olika former.

infinitiv:
tō bēonne (även: bēon, wesan) = to be

presens indikativ:
hē is (bið) = he is
hiē earon (bēoð, sind) = they are

preteritum indikativ:
hē wæs = he was
hiē wæron = they were

presens konjunktiv:
hē bēo (sīe) = he be
hiē bēon (sīen) = they be

preteritum konjunktiv:
hē wære = he were
hiē wæren = they were

Frasen “Be it as may, …” är vanlig och presens konjunktiv skulle jag tro.

~ Det må vara hur det vill med den saken … — presens

Vad gäller engelska är jag mer språkkunnare än språkvetare som skär upp språkliga fjäriler och klistrar etiketter på delarna, men jag antar att "be that as it may" är ett slags imperativ jämförbar med "Tack vare..." och "vare sig den ena eller den andra" (om jag verkligen förstår hur den senare fungerar).

Däremot "as it were" tolkar jag som fossiliserat konjunktiv.

Tja, jag utgår väl från svenskan. Tidsaspekt och tempus är för mig identiska begrepp.
De kan användas identiskt, menar jag. Därmed inte sagt att de alltid måste vara det.
Ok, men det är väl knappast en slump att den idag "råkar" vara identisk? Formerna bēonne, bēon och bēo kan man kanske misstänka lät ganska likt (eller rentav identiskt) när det begav sig?
Kanske, men det tror jag på först när jag ser sådana jämförelser.
Se mitt svar ovan. Skillnaden mellan konjunktiv och indikativ verkar ha spelat ut sin roll, mer eller mindre.

Hur menar du då? Det finns minst en tidsskillnad i alla fall, men du har rätt i att alla kan användas för att uttrycka en hypotetisk betydelse.

Detta är väl i sig intressant, därför att det visar att vi på svenska kan tala om precis samma hypotetiska förhållanden som konjunktiv används för i andra språk. Andra omskrivningar har tagit över den konjunktiv som uttrycks med en speciell verbform.
Att den moderna konjunktivformen är identisk med infinitiven är inte av betydelse. Huvudsaken är att man kan upprätthålla en kontrast med indikativens is, are osv. Sen att formen be i ett annat sammanhang också råkar vara en infinitiv påverkar inte det (det är som att ordet var också kan vara ett adverb, utöver att det används för att skilja dåtid från presens är).

Det är svårt att göra sådana bedömningar. Människor som talar ett språk som har färre tempus men i stället fler aspektformer – t.ex. oavslutad (imperfektiv) aspekt och avslutatd (perfektiv) aspekt – kanske har en helt annan upplevelse.
Se ovan. Verbformsmässigt, ja, men inte betydelsemässigt.

Har någon påstått att det är en slump? Men om inte en slump så innebär det heller inte att det historiska skeendet var förutbestämt.

Förr i tiden stavade man som det lät, men språket har förändrats så att formerna som förr lät olika nu har sammanfallit. Det engelska språket har genomgått enorma förändringar så att du (utan förkunskaper) knappast hade förstått engelsmännen från 1000 år sedan om du hade kunnat besöka dem.

Jag tycker att det lutar åt att du utgår ifrån svenskan och att de koncept som det svenska verbet skiljer på anser du viktiga och de som svenskan inte skiljer på anser du mindre viktiga. Har jag fel?

Eller, för att vara helt rakt på sak, så har jag starka skäl att betvivla att du har någon som helst auktoritet att fälla ett så generaliserande omdöme med tanke på din begränsade språkkunskap.

Uppenbarligen inte, eftersom de som talar engelska som modersmål fortfarande förnimmer skillnaden. Även om användningen av konjunktiv är mindre utbredd nu för tiden, jämfört med när Shakespeare var i livet, så existerar den för alla bildade människor. Egentligen är diskussionen över och du överbevisad men av någon anledning försöker du klamra dig fast.

Vad jag syftade på med ordet "slump" var alltså att det tyder på att formen spelat ut sin roll, kanske inte helt och hållet men det tycks leda åt det hållet.
Tja, det beror väl på vilken del av England jag besökt. I vissa regioner var språket starkt skandinaviskt influerad. Och att formerna med tiden har sammanfallit har väl inte främst med stavningen att göra, utan med att språket blivit lingua franca.
Jag tror att alla människor utgår från sitt modersmål när de analyserar språk. Men i övrigt anser jag att du har fel, jag påstår att tidsdimensionen objektivt sett är verbets viktigaste variabel. Har du lyckats bevisa motsatsen?
Huruvida du uppfattar mig som "auktoritet" eller inte skiter jag faktiskt blankt i. Jag fäller precis vilka generaliserande omdömen jag vill, så länge de är topic i tråden.
Men nu är det inte bara modersmålstalarna som utgör språkets användare, eller hur?
Trams. Inte överbevisad av dig, iallafall. "Alla bildade människor"? Vad är det om inte ett utomordentligt generaliserande påstående?

Hmm, enligt Wiktionary betecknas "tack vare" som en konjunktivform.

Därför har du antagligen rätt om klassificeringen av "be it as it may" och "be that as it may" som konjunktivform.

Finskan har en tredjepersons imperativ (s och p för sig) som har troligtvis påverkat min tolkning av uttryck som "Praise be to God," som uttrycks med imperativet på finska. Formen förekommer också i vardagsspråk men utanför idiom får den (för mig iaf) lätt en biblisk klang.