ENGELSKA - översättning, fakta och frågeställning [Sammanfogad tråd]

Dessa låter exakt likadant på UK queens english, men amerikanera uttalar r:et på slutet av sort.
sought: https://dictionary.cambridge.org/dictionary/english/sought
sort: https://dictionary.cambridge.org/dictionary/english/sort

Jag tror snarare att det sitter i ditt huvud, dvs du tänker att de låter olika för att du ser ordet skrivet (i tankarna) när du säger det . Jag vet att jag gör så själv med en del svenska ord i alla fall.

Försökte få en engelsman att förstå skillnaden mellan svenskt /t/ och /rt/, /n/ och /rn/, /l/ och /rl/. Det var inte konstigt att han inte fattade vad jag försökte säga. Efter mycket googling hittade jag ett stycke i en bok där det stod "Also, in S.W. British English dialects, the retroflex rhotic causes a following alveolar to become retroflex after which the rhotic may be deleted". Men det verkar ju vara ett väldigt specifikt geografiskt område där detta sker och skillnaden mellan retroflex eller inte kanske är så liten att den knappt märks. Oh well...

Stämmer, men jag tror att vi är så "skadade" av alla amerikanska filmer och TV-serier vi sett (och framförallt hört), att det är svårt att frigöra sig från det amerikanska uttalet. Och då tycker man sig höra det även när det inte är där. Jag vet att jag själv rör ihop brittiskt och amerikanskt uttal (samt diverse dialekter från båda språkvarianterna, inklusive skotska...) när jag talar engelska.

Kanske dags att ta ett reningsbad igen, genom att skaffa några talböcker inlästa av skådespelare med den rätta Oxford-engelskan och "skugga" (alltså säga efter med bara ett par sekunders fördröjning), och då vara väldigt uppmärksam på hur de EGENTLIGEN uttalar orden. Så gjorde jag förr och då hade jag väldigt bra brittiskt uttal... men sedan har det förfallit.

Jag har valt att tala amerikansk engelska, för jag tycker att den är snyggare än brittisk engelska. Jag håller mig hårt till den amerikanska stavningen också, med bara ett enda brittiskt undantag: jag skriver "Mum" istället för "Mom".

...och jag håller mig hårt till den brittiska..! Älskar verkligen Oxford English, när den är som bäst. Precis som jag älskar högtyska.

Jag tror det kräver stor övning att låta som en bildad britt. En ung australiensare som jag kände flyktigt för ett drygt år sedan sa att jag hade amerikansk accent, fast jag alltid har trott mig ha något slags brittiskt uttal. Han sa också att alla svenskar låter amerikanska, så det är svårt att veta hur objektiv han var, men jag har sett folk med engelska som modersmål påstå på Youtube att också tyskar låter som att de talar amerikansk engelska

När jag bodde i London för länge sedan, och träffade riktiga britter på pubar och så, så trodde de faktiskt att jag hade engelska som modersmål! Men de sa att de inte kunde placera mig. Någon gissade på Kanada, minns jag. Det var rätt kul!

Det skulle dock ingen tro idag, för min svenska accent är tillbaka och jag har tappat mycket av flytet också. Jag tror att det händer något med talmusklerna när man inte talar ett språk så mycket. Man vet hur ljuden ska låta, men det går inte längre att forma dem perfekt. Olika språk använder ju delvis olika talmuskler.

Varför säger man "a united ireland" när det borde vara "an united ireland"

???

Det är ju vokaler så det borde ju vara "an"?

Det går inte efter hur det stavas utan efter det fonetiska. Fonetiskt börjar united med ett j-ljud.

Så är det. Liksom a university och a useless piece of shit.

Det är också därför (pga. att det är uttalet som bestämmer) det ibland finns dialektala skillnader (USA vs UK):

a/an herb, tillika a/an historic event, m.m.

Så efter som u uttalas J så ska det aldrig skrivas "an" innan "u"?

Det stämmer så länge det uttalas som "ju" (union = "junjən") i alla fall.