Hrmmm, känner mig litet som om jag klampar in i en tråd där jag egentligen inte hör hemma - jag har alltid identifierat mig själv mer som Aspie än som ADD. Skall nu _äntligen_ försöka få till en riktigt utredning (ivrigt påhejad av min normal-psykiater, som försökt puffa mig i den riktningen i många år).
Men jag vill bara säga tack till MikkOwl, Chix, LagomLagom och många andra här i tråden som delar med sig av sina erfarenheter.
En mycket stark pådrivande kraft för mig att bli ordentligt utredd är att utan utredning och kontakt med neuropsykiater/neurolog = ingen medicinering med stimulantia. Under de senaste åren har både jag och min läkare alltid då och då läst om nya mediciner och förväntansfullt kollat upp om de skulle vara "fria", bara för att igen bli besvikna - jag är i Finland, och urvalet av ens kontrollerade meds som inte kräver special importlicens är väldigt begränsat.(Min psyk kan förnya "vanliga" recept, typ Concerta, men inte initiera behandling.)
Som det nu är så tar jag en allergimedicin som innehåller pseudo-efedrin när jag behöver "få saker gjorda", och isynnerhet om jag skall träffa mycket människor. Effekten är mycket liten och subtil (aldrig testat större dos), men finns där.
Det allra bästa med pseudoefedrinet är dock att jag inte är helt slutkörd följande dag. Innan jag hittade denna medicin (i samband med en förkylning) så var jag helt utslagen 1-2 dygn efter att ha varit på något cocktailparty eller annars bara haft mycket att göra med människor.
Beskrivning av termen "mind pain" känner jag mycket väl igen. Och fenomenet är ofta beskrivet av aspien och autties, men oftast under termen "overload".
Egentligen så var det effekten av pseudoefedrinet som först fick mig att ens tänka på ADD - innan dess så tyckte jag att alla mina svårigheter förklarades bra utifrån det autistiska spektret. Jag har t.ex. otroliga svårigheter med sånt som att dammsuga och stryka - fastnar i detaljerna och blir otroligt frustrerad av att det inte blir HELT rent eller HELT slätt och rakt.
Jag har under 15 år, sedan jag "upptäckte min aspighet", arbetat med att förstå och hitta omvägar kring mina svårigheter (många koncept som rekommenderas för autistiska barn funkar riktigt bra att omvandla till något man kan använda på sig själv - jag kallar det "själv-KBT"
). Och ofta går det hyfsat. Man tror liksom att det nog inte är så illa. Men sedan händer det något och man konstaterar bara "Nä fan, detta ÄR inte normalt!".
Senast var det för några veckor sedan när jag var grund-stressad, mentalt helt oförberedd behövde jag plötsligt stryka ett lakan torrt för att ta med det till landet. Lakanet blev visserligen torrt, och helt hyfsat struket också, men jag bröt totalt ihop - gråtattacker, ville helst bara gå och lägga mig och sova en månad, riktigt illa.
Det jag tycker att är litet jobbigt med NPF-svårigheter är att, som folk här i tråden påpekat, de ju inte är helt olika svårigheter som NTn också tidvis kan ha. Och att både för sig själv och för andra förklara och förstå att dessa svårigheter INTE bottnar i allmän mental ohälsa - visst, mår man kasst emotionellt eller annat sånt, så blir ju symptomen ännu värre, men det är inte i depressionen, ångesten eller något annat som dessa symptom har sin rot.
Det är ju inte så att man inte klarar av att få något gjort för att man av någon anledning känslomässigt drar sig för det eller är rädd för det ena eller andra. Ofta när jag tänker efter så märker jag att de banala saker jag har svårt för ofta innehåller något/några moment där det krävs en form av koncentration som är helt onaturlig för mig. När jag väl VET det, kan jag försöka hitta lösningar på ett helt annat sätt.
När NTn har motsvarande problem så verkar de ofta bli hjälpta av saker som "bara sätt igång", "gör litet i taget" och annat som för mig är ungefär lika användbara som om någon skulle be mig växa 30 cm. De där råden har liksom aldrig något att göra med HUR något kan bli gjort, bara ATT. Och när det är något i HUR-sekvensen som falerar, så hjälper inga ATT.
"Gör litet i taget" är egentligen ett väldigt bra råd, men alldeles för ospecifikt. Numera har jag lärt mig att "Gör litet i taget" för mig betyder "analysera alla steg i det som behöver göras, och välj ett, helst något som har en övergipande effekt på alla andra steg". Vilket ju mentalt är i en helt annan klass än "gör en liten bit, din hjärna vet nog automagiskt vad".
Sorry, jag skriver litet långt. Sätter punkt nu, fastän det finns många, många saker jag gärna skulle vilja ta upp ännu. Skall försöka fatta mig mer koncist här i tråden i framtiden.
Jag måste få behandling för den kroniska ångesten, kunna få ostörd djupsömn, vilket båda lär hjälpa magen mycket, och sen kanske...
Jag tackar för allt stöd och insikt du delar med dig av. Jag kommer aldrig att sluta kämpa för mig själv eftersom vad jag vet är det här enda chansen jag någonsin kommer få, och vill inte sumpa bort den och lida i onödan. Tiden tickar.
Eller en avvisad tonåring... perhaps...