2009-01-02, 17:17
#638
Citat:
Ursprungligen postat av Chix
Jag säger som jag alltid sagt, efter att jag blev diagnostiserad (till fördömande individer):
Och det är inte bara vi "ADHD-muppar" som har svårt att ta till oss glåpord och skitsnack. Även du, och alla du känner, har svårt att ta till er sådant. Alla har det svårt att ta till sig skitsnack och annat piss, som är rent provocerande, kränkande, förnedrande, etc. Väx upp och inse att du själv också lackar för småsaker.
Eftersom ADHD är påfrestande i det vardagliga livet, så behöver vi också en hel del stöd och förståelse från andra. Om du inte kan förstå det, så är den här texten någonting irrelevant (för dig), och du kan upphöra läsningen.
Du verkar hålla fast vid den äldre synen på oss "ADHD-muppar". Tiderna förändras, och likaså utvecklas psykiatrin, läkarvården, mediciner och individer. Du kanske borde sluta upp med att vara så konservativ, och se vad morgondagen ger.
Och nej, vi är inte bortskämda. Bara öppna upp din förståelse för sakfrågan, och se sanningen i vitögat.
Och vi vet att vi inte är de enda som "missuppfattats". Alla blir missuppfattade. Någon gång. Någonstans. I olika sammanhang. Även du, och de du står nära. Alla missuppfattas, och vi som diagnostiserats med ADHD vill heller inte att folk som du skall kunna stampla in och tro att vi kör på "tyck synd om oss-stämpeln". För det gör vi verkligen inte. Så, ta dina fördomar, släng ned dem i brunnen, och studera sakfrågan vidare. Du kanske hamnar på bättringsvägen!
Det är relativt, gällande frågan om vi har det bra eller ej. Alla har vi våra ups and downs, ADHD eller ej. Men sedan kan det ju också kännas som att verkligheten ger en en saftig spark på nötsäcken då man får en förklaring, och en dysfunktionsmärkning, från sina vardagliga besvär. Men det går över, och man lär sig att acceptera det. Jag menar, ingenting skiljer en ADHD-diagnostiserad person sekunderna efter beskedet som sekunderna innan utredningens början. Man är densamme, bara det att det är förståeligt att det både kan kännas lite skrämmande och lättande att få höra de fyra bokstäverna A, D, H och D efter varandra, av ens utredare.
Jag tänkte direkt, då utredningen var klar och det stod svart på vitt, och då det neuropsykiatriska teamet förklarade alltsammans för mig, att jag var densamme just i den stunden, som jag hade varit ett år tidigare. Det var ingen stor förändring, men det kändes ju ändå. Mina besvär sattes in i ett fack och gav mig den stämpel som jag själv associerade med totalgalna pubertetskillar, som gav ett herrans liv i skolkorridorerna, och över sina familjer.
Jag själv har aldrig varit sådan, dock har jag visserligen haft, och än har, aggressionsproblematik. Detta går jag och försöker lägga bot på. Och jag går på minnesträningsprogram. Jag har var eller varannan vecka tre till fyra möten, och dessa går jag på. Självfallet gick ju skolgången åt helvete, men det var heller inte bara på grund av mig och diverse dysfunktioner, utan av andra skolväsentliga faktorer likaså. Jobb har jag inget, då jag är sjukskriven, och jag lever på existensminimum från Socialen.
Trots kass ekonomi, viljan att få ett jobb eller universitetsutbildning (men sjukskriven) tar kål på mig, och jag kan inget mer göra än att försöka överleva månaderna som ges till mig... Så är jag fortfarande glad, trots mina små aggressionsbesvär ibland (eftersom jag inte tål stress något mer). Jag värderar mina vänner, min familj och de som bemöter mig med respekt.
Jag vet inte var jag var någonstans från början, eller var jag nu spunnit iväg, men någonstans häri finns säkert något bra för dig att läsa.
Kram på dig, och öppna ögonen lite.
- Du är inte jag. Du känner inte mig, och hade du sagt det här till mig rakt i ansiktet, så hade du med största sannolikhet fått en verbal dos av föreläsning. Dels är det orespektabelt av dig att bara häva ut dig något sådant här, och sedan för att du är en oförstående idiot som uppenbarligen tänker med arslet. Och vad förväntar du dig? Med din attityd i sakfrågan, så verkar du bara be om det.
- Du har inte ADHD. Hur skall du då veta hur det över huvud taget känns?; hur det är att leva?; hur ADHD också kan skifta i drag och behov från individ till individ? Jag rekommenderar att du är tyst, studerar bort din okunskap om ADHD, tar dig i kragen och växer upp en aning.
- Alla ADHD-diagnostiserade är olika. ADHD-problematik är som snöflingor: de som har det, är alla olika (jobbiga och underbara) på sitt eget sätt. Ingen är den andra lik. Så utgå inte efter att döma alla ADHD-diagnostiserade efter samma (och korkade) synsätt.
Och det är inte bara vi "ADHD-muppar" som har svårt att ta till oss glåpord och skitsnack. Även du, och alla du känner, har svårt att ta till er sådant. Alla har det svårt att ta till sig skitsnack och annat piss, som är rent provocerande, kränkande, förnedrande, etc. Väx upp och inse att du själv också lackar för småsaker.
Eftersom ADHD är påfrestande i det vardagliga livet, så behöver vi också en hel del stöd och förståelse från andra. Om du inte kan förstå det, så är den här texten någonting irrelevant (för dig), och du kan upphöra läsningen.
Du verkar hålla fast vid den äldre synen på oss "ADHD-muppar". Tiderna förändras, och likaså utvecklas psykiatrin, läkarvården, mediciner och individer. Du kanske borde sluta upp med att vara så konservativ, och se vad morgondagen ger.
Och nej, vi är inte bortskämda. Bara öppna upp din förståelse för sakfrågan, och se sanningen i vitögat.
Och vi vet att vi inte är de enda som "missuppfattats". Alla blir missuppfattade. Någon gång. Någonstans. I olika sammanhang. Även du, och de du står nära. Alla missuppfattas, och vi som diagnostiserats med ADHD vill heller inte att folk som du skall kunna stampla in och tro att vi kör på "tyck synd om oss-stämpeln". För det gör vi verkligen inte. Så, ta dina fördomar, släng ned dem i brunnen, och studera sakfrågan vidare. Du kanske hamnar på bättringsvägen!
Det är relativt, gällande frågan om vi har det bra eller ej. Alla har vi våra ups and downs, ADHD eller ej. Men sedan kan det ju också kännas som att verkligheten ger en en saftig spark på nötsäcken då man får en förklaring, och en dysfunktionsmärkning, från sina vardagliga besvär. Men det går över, och man lär sig att acceptera det. Jag menar, ingenting skiljer en ADHD-diagnostiserad person sekunderna efter beskedet som sekunderna innan utredningens början. Man är densamme, bara det att det är förståeligt att det både kan kännas lite skrämmande och lättande att få höra de fyra bokstäverna A, D, H och D efter varandra, av ens utredare.
Jag tänkte direkt, då utredningen var klar och det stod svart på vitt, och då det neuropsykiatriska teamet förklarade alltsammans för mig, att jag var densamme just i den stunden, som jag hade varit ett år tidigare. Det var ingen stor förändring, men det kändes ju ändå. Mina besvär sattes in i ett fack och gav mig den stämpel som jag själv associerade med totalgalna pubertetskillar, som gav ett herrans liv i skolkorridorerna, och över sina familjer.
Jag själv har aldrig varit sådan, dock har jag visserligen haft, och än har, aggressionsproblematik. Detta går jag och försöker lägga bot på. Och jag går på minnesträningsprogram. Jag har var eller varannan vecka tre till fyra möten, och dessa går jag på. Självfallet gick ju skolgången åt helvete, men det var heller inte bara på grund av mig och diverse dysfunktioner, utan av andra skolväsentliga faktorer likaså. Jobb har jag inget, då jag är sjukskriven, och jag lever på existensminimum från Socialen.
Trots kass ekonomi, viljan att få ett jobb eller universitetsutbildning (men sjukskriven) tar kål på mig, och jag kan inget mer göra än att försöka överleva månaderna som ges till mig... Så är jag fortfarande glad, trots mina små aggressionsbesvär ibland (eftersom jag inte tål stress något mer). Jag värderar mina vänner, min familj och de som bemöter mig med respekt.
Jag vet inte var jag var någonstans från början, eller var jag nu spunnit iväg, men någonstans häri finns säkert något bra för dig att läsa.
Kram på dig, och öppna ögonen lite.
Mata inte troooollen...
Fördomar är som ogräs. Vad gäller möjligheten att falla i missbruk pga av utskrivning av Concerta och liknande kan jag säga att den är statistiskt överbevisad. Concerta har snarare en motsatt effekt i hög grad.
Det är dags att avliva myten (så länge det går i alla fall) om att "80-90%" av alla fängelsekunder tros ha ADHD. Den myten är baserad på en ganska hypotetisk ställd statistik förd i USA och delvis i Sverige.
Vad den studien säger är att över ->60%<- av alla i fängelse KAN TÄNKAS HA ha någon form av Psykologisk Problembild vilket sträcker sig över områdena Personlighetsstörningar i olika varianter och Neuropsykiatriska handikapp.
Det kan knappast sägas vara ADHDs och andra Neuropsykiatriska funktionsnedsättningars fel i 80-90% av fallen. Då nämnda områden (speciellt Personlighetsstörningar) är ganska så vitt sträckta och komplexa till sin natur. Vilket inte bevisar eller klargör något större om ADHDs roll i fängelser.
Det har påvisats att proportionsfördelningen gällande personer med ADHD i fängelser i jämförelse med samhället utanför är ungefär lika stora.
Däremot är personer som har en neuropsykiatrisk problembild statistiskt sett en större benägenhet att falla i missbruk eller begå brott.
Men grund av att Comorbiditeten bland människor med ADHD är väldigt skiftande är det ganska svårt att peka ett finger mot ADHD som ensam bov i dramat.
Möjligheten för människor med ADHD att kunna hantera problemen som sjukdomen ger kan skifta avsevärt baserat på bakgrund och uppväxt.
ADHD är inte en enhällig inkörsport till kriminalitet och missbruk, det är bara det att vi som har det har fått en sämre hand delad. Men det finns så många andra faktorer som spelar in.
Jag kan tänka mig att den här tråden är otroligt givande för Troll eftersom det är så enkelt att kasta skit på någonting som är svårt att förklara fullständigt i en argumentation utan behöva vifta med DSM-V och diverse undersökningar.
ADHD är kvällstidningarnas älsklingssjukdom och det skadar naturligtvis mer än vad det hjälper.
Speciellt när det gäller intellektuellt mindre bemedlade som snabbt fångar de lösgrundade och de ur sammanhanget tagna fakta de behöver för att bygga sina egna, ganska svagt bärande argument.
Tyvärr är ju det ett generellt symtom på de flesta saker här i världen då en del människor inte vill ha annat än enkla svar och står dumflinande medan de odlar sitt hat och fokuserar sina projektioner. Nåväl, Trollen är hungriga, låt dem svälta.
2009-01-03, 20:03
#639
Citat:
Ursprungligen postat av Hermesetas
Personligen tror jag att ADHD( till stor del men inte helt och hållet) är ett redskap för att kunna hantera avvikande individer i främst skolmiljön snarare än ett funktionshinder. Lärare får loss resurser, föräldrarna( ja alla vuxna i individens närhet) behöver aldrig ta något ansvar eller känna någon skuld.Problemen som uppstår beror ju alltid och endast( och kan tydligen aldrig bero på något annat) på att individen har ADHD .
Tveksamt om en adhd stämpel har något som helst förklaringsvärde för det barn som får den. För arbetsskygga vuxna kan den dock fylla en funktion. Nej barn ( och vuxna) med dessa problem behöver en strukturerad tillvaro med mycket klara regler och sträng disciplin.Något vi överlag borde anamma mer i det sönderdaltade samhälle.
. Tveksamt om en adhd stämpel har något som helst förklaringsvärde för det barn som får den. För arbetsskygga vuxna kan den dock fylla en funktion. Nej barn ( och vuxna) med dessa problem behöver en strukturerad tillvaro med mycket klara regler och sträng disciplin.Något vi överlag borde anamma mer i det sönderdaltade samhälle.
haha nej du har fel, för det finns bevis på att ADHD finns, genen som utvecklar ADHD har man hittat och att hjärnaktiveteten är inte samma för oss under arbete.
sen att det skulle vara ens föräldes fel är ju bara korkat, det argumentet är punkterat för längesen
mina föräldrar sköte mig hur bra som helst, till den mån det gick att hantera mig.man blir rätt sur när det kommer folk som inte har en jävla aning om vad dom skriver, för dom har "hört" det från nån annan gammal gubbe/kärring. för det är så att dom som läser om ADHD på olika forum vet mer om hur ADHD är och varför det är så korkat att säga samma sak som man sa för 10 års sen, häng med i tiden förfan, det har kommit fram massa forskning om ADHD på senaste år.
2009-01-03, 21:41
#640
Citat:
Håller helt med. Föräldrarnas roll i sammanhanget har ingenting med sjukdomen att göra. Däremot om man inte har bra föräldrar, gör det en tuff situation bara värre.
Ursprungligen postat av nerdy
haha nej du har fel, för det finns bevis på att ADHD finns, genen som utvecklar ADHD har man hittat och att hjärnaktiveteten är inte samma för oss under arbete.
sen att det skulle vara ens föräldes fel är ju bara korkat, det argumentet är punkterat för längesen mina föräldrar sköte mig hur bra som helst, till den mån det gick att hantera mig.
man blir rätt sur när det kommer folk som inte har en jävla aning om vad dom skriver, för dom har "hört" det från nån annan gammal gubbe/kärring. för det är så att dom som läser om ADHD på olika forum vet mer om hur ADHD är och varför det är så korkat att säga samma sak som man sa för 10 års sen, häng med i tiden förfan, det har kommit fram massa forskning om ADHD på senaste år.
sen att det skulle vara ens föräldes fel är ju bara korkat, det argumentet är punkterat för längesen
mina föräldrar sköte mig hur bra som helst, till den mån det gick att hantera mig.man blir rätt sur när det kommer folk som inte har en jävla aning om vad dom skriver, för dom har "hört" det från nån annan gammal gubbe/kärring. för det är så att dom som läser om ADHD på olika forum vet mer om hur ADHD är och varför det är så korkat att säga samma sak som man sa för 10 års sen, häng med i tiden förfan, det har kommit fram massa forskning om ADHD på senaste år.
Alltså jag förstår verkligen inte varför folk fortfarande resonerar kring ADHD som att det fortfarande är ett omtvistat ämne som inte bekräftats medicinskt?
Mekanismerna kring ADHD är bättre klarlagda idag än vad de är kring Schizofreni. Behandlas Schizofreni som ett ansvarslöst ställningstagande om att de borde bete sig lite som "normala" människor?
Skall vi inte säga åt föräldrarna till dem att ta ansvar för sina barns envisa Hallucinerande?
Vore det inte bra om de tog sig i kragen och slutade inbilla sig saker?
Det behövs inget argumenterande emot faktumen kring sjukdomen ADHD om man orkar slå upp en bok eller surfa runt lite.
2009-01-06, 21:37
#641
Skrivit här innan, då tänker jag fråga om någon kan hjälpa mig med råd vad jag ska ta mig till, är verkligen i behov av råd...
Det är snart 4 år sedan jag var satt i ADHD utredningen av överläkaren i psykiatri som jag hade kontakt med, läkaren sa att jag garanterat till 100% hade adhd men måste invänta utredningen, inget har hänt. Då hade jag regelbunden kontakt med läkaren (hon var överläkare i psykiatri), pga. vissa saker har jag inte det längre utan kontrakt med platschefen för psykiatrin här i denna stad.
Läkaren (som för övrigt var platschef för psykiatrin här) lovade förra året (våren 08) att jag att jag max skulle vänta 2 månader till och allt var så bra. Han sa att jag garanterat hade stark (?) ADHD samt misstänkt asperger. Har inte hört något av honom. Fick ringa som en dåre och fick kontakt med honom för några månader sedan (hösten 08), han skulle höra av sig. Har inte hört något av honom.
Hur länge ska jag vänta, har försökt kontakta honom igen utan framgång! Gäller inte vårdgaranti här? Samt är det rimligt att vänta i snart 4 år utan någonting och inte ens kontakt med en läkare längre, orkar inte med något i livet.
Då det inte verkar finnas någon annan utväg, hur går man vidare? Kan man anmäla sådana fall någonstanns och hur gör man då?
Eller ska man kanske gå ner till psykakuten med ett bollträ och börja vifta, då lär det ju börja hända saker garanterat!!!
Ångesten och tar livet ur mig, mitt "äktenskap" har kraschat nu med då det inte funkar längre... Det känns som man nästan slits sönder inifrån nu...
Det är snart 4 år sedan jag var satt i ADHD utredningen av överläkaren i psykiatri som jag hade kontakt med, läkaren sa att jag garanterat till 100% hade adhd men måste invänta utredningen, inget har hänt. Då hade jag regelbunden kontakt med läkaren (hon var överläkare i psykiatri), pga. vissa saker har jag inte det längre utan kontrakt med platschefen för psykiatrin här i denna stad.
Läkaren (som för övrigt var platschef för psykiatrin här) lovade förra året (våren 08) att jag att jag max skulle vänta 2 månader till och allt var så bra. Han sa att jag garanterat hade stark (?) ADHD samt misstänkt asperger. Har inte hört något av honom. Fick ringa som en dåre och fick kontakt med honom för några månader sedan (hösten 08), han skulle höra av sig. Har inte hört något av honom.
Hur länge ska jag vänta, har försökt kontakta honom igen utan framgång! Gäller inte vårdgaranti här? Samt är det rimligt att vänta i snart 4 år utan någonting och inte ens kontakt med en läkare längre, orkar inte med något i livet.
Då det inte verkar finnas någon annan utväg, hur går man vidare? Kan man anmäla sådana fall någonstanns och hur gör man då?
Eller ska man kanske gå ner till psykakuten med ett bollträ och börja vifta, då lär det ju börja hända saker garanterat!!!
Ångesten och tar livet ur mig, mitt "äktenskap" har kraschat nu med då det inte funkar längre... Det känns som man nästan slits sönder inifrån nu...
2009-01-06, 22:12
#642
Citat:
Ursprungligen postat av Voine
Skrivit här innan, då tänker jag fråga om någon kan hjälpa mig med råd vad jag ska ta mig till, är verkligen i behov av råd...
Det är snart 4 år sedan jag var satt i ADHD utredningen av överläkaren i psykiatri som jag hade kontakt med, läkaren sa att jag garanterat till 100% hade adhd men måste invänta utredningen, inget har hänt. Då hade jag regelbunden kontakt med läkaren (hon var överläkare i psykiatri), pga. vissa saker har jag inte det längre utan kontrakt med platschefen för psykiatrin här i denna stad.
Läkaren (som för övrigt var platschef för psykiatrin här) lovade förra året (våren 08) att jag att jag max skulle vänta 2 månader till och allt var så bra. Han sa att jag garanterat hade stark (?) ADHD samt misstänkt asperger. Har inte hört något av honom. Fick ringa som en dåre och fick kontakt med honom för några månader sedan (hösten 08), han skulle höra av sig. Har inte hört något av honom.
Hur länge ska jag vänta, har försökt kontakta honom igen utan framgång! Gäller inte vårdgaranti här? Samt är det rimligt att vänta i snart 4 år utan någonting och inte ens kontakt med en läkare längre, orkar inte med något i livet.
Då det inte verkar finnas någon annan utväg, hur går man vidare? Kan man anmäla sådana fall någonstanns och hur gör man då?
Eller ska man kanske gå ner till psykakuten med ett bollträ och börja vifta, då lär det ju börja hända saker garanterat!!!
Ångesten och tar livet ur mig, mitt "äktenskap" har kraschat nu med då det inte funkar längre... Det känns som man nästan slits sönder inifrån nu...
Det är snart 4 år sedan jag var satt i ADHD utredningen av överläkaren i psykiatri som jag hade kontakt med, läkaren sa att jag garanterat till 100% hade adhd men måste invänta utredningen, inget har hänt. Då hade jag regelbunden kontakt med läkaren (hon var överläkare i psykiatri), pga. vissa saker har jag inte det längre utan kontrakt med platschefen för psykiatrin här i denna stad.
Läkaren (som för övrigt var platschef för psykiatrin här) lovade förra året (våren 08) att jag att jag max skulle vänta 2 månader till och allt var så bra. Han sa att jag garanterat hade stark (?) ADHD samt misstänkt asperger. Har inte hört något av honom. Fick ringa som en dåre och fick kontakt med honom för några månader sedan (hösten 08), han skulle höra av sig. Har inte hört något av honom.
Hur länge ska jag vänta, har försökt kontakta honom igen utan framgång! Gäller inte vårdgaranti här? Samt är det rimligt att vänta i snart 4 år utan någonting och inte ens kontakt med en läkare längre, orkar inte med något i livet.
Då det inte verkar finnas någon annan utväg, hur går man vidare? Kan man anmäla sådana fall någonstanns och hur gör man då?
Eller ska man kanske gå ner till psykakuten med ett bollträ och börja vifta, då lär det ju börja hända saker garanterat!!!
Ångesten och tar livet ur mig, mitt "äktenskap" har kraschat nu med då det inte funkar längre... Det känns som man nästan slits sönder inifrån nu...
Ring varje dag och tjata eller gå ner dit och fråga vafan de är för läkare som inte håller den vård han lovat, ge dig inte när du pratar med dem. Sånt här är jävligt segt i vårat land, står själv i kö till diagnos testerna, har inte äns fått papper på de än och jag har sökt de i 3 mån snart.
2009-01-07, 13:04
#645
Citat:
Ursprungligen postat av Voine
Skrivit här innan, då tänker jag fråga om någon kan hjälpa mig med råd vad jag ska ta mig till, är verkligen i behov av råd...
Det är snart 4 år sedan jag var satt i ADHD utredningen av överläkaren i psykiatri som jag hade kontakt med, läkaren sa att jag garanterat till 100% hade adhd men måste invänta utredningen, inget har hänt. Då hade jag regelbunden kontakt med läkaren (hon var överläkare i psykiatri), pga. vissa saker har jag inte det längre utan kontrakt med platschefen för psykiatrin här i denna stad.
Läkaren (som för övrigt var platschef för psykiatrin här) lovade förra året (våren 08) att jag att jag max skulle vänta 2 månader till och allt var så bra. Han sa att jag garanterat hade stark (?) ADHD samt misstänkt asperger. Har inte hört något av honom. Fick ringa som en dåre och fick kontakt med honom för några månader sedan (hösten 08), han skulle höra av sig. Har inte hört något av honom.
Hur länge ska jag vänta, har försökt kontakta honom igen utan framgång! Gäller inte vårdgaranti här? Samt är det rimligt att vänta i snart 4 år utan någonting och inte ens kontakt med en läkare längre, orkar inte med något i livet.
Då det inte verkar finnas någon annan utväg, hur går man vidare? Kan man anmäla sådana fall någonstanns och hur gör man då?
Eller ska man kanske gå ner till psykakuten med ett bollträ och börja vifta, då lär det ju börja hända saker garanterat!!!
Ångesten och tar livet ur mig, mitt "äktenskap" har kraschat nu med då det inte funkar längre... Det känns som man nästan slits sönder inifrån nu...
Det är snart 4 år sedan jag var satt i ADHD utredningen av överläkaren i psykiatri som jag hade kontakt med, läkaren sa att jag garanterat till 100% hade adhd men måste invänta utredningen, inget har hänt. Då hade jag regelbunden kontakt med läkaren (hon var överläkare i psykiatri), pga. vissa saker har jag inte det längre utan kontrakt med platschefen för psykiatrin här i denna stad.
Läkaren (som för övrigt var platschef för psykiatrin här) lovade förra året (våren 08) att jag att jag max skulle vänta 2 månader till och allt var så bra. Han sa att jag garanterat hade stark (?) ADHD samt misstänkt asperger. Har inte hört något av honom. Fick ringa som en dåre och fick kontakt med honom för några månader sedan (hösten 08), han skulle höra av sig. Har inte hört något av honom.
Hur länge ska jag vänta, har försökt kontakta honom igen utan framgång! Gäller inte vårdgaranti här? Samt är det rimligt att vänta i snart 4 år utan någonting och inte ens kontakt med en läkare längre, orkar inte med något i livet.
Då det inte verkar finnas någon annan utväg, hur går man vidare? Kan man anmäla sådana fall någonstanns och hur gör man då?
Eller ska man kanske gå ner till psykakuten med ett bollträ och börja vifta, då lär det ju börja hända saker garanterat!!!
Ångesten och tar livet ur mig, mitt "äktenskap" har kraschat nu med då det inte funkar längre... Det känns som man nästan slits sönder inifrån nu...
Ta kontakt med ett PO (Personligt Ombud) på din hemort, och låt dom slåss åt dig, lovar att du kommer nå betydligt bättre resultat så än att använda dom få krafter du har på att sittstrejka på nån psykmottagning, alternativt åker till psykakuten och skriver in dig men jag skulle helt klart prova PO vägen först.
2009-01-11, 01:02
#648
Okej, nu har jag börjat min neuropsykologiska utredning och gjort den första delen av testerna... och det känns inte alls bra! 
Kunde inte bygga mönster med klossarna, fattade inte alls hur man skulle vrida och vända på skiten. Någon annan som inte fixade klossarna?
Sen gick det inge bra när jag skulle titta på bilder och berätta vad som "fattades", kunde inte alls se vad som var "borta"...kanske bara klarade 3 av 20 bilder och de sa upprepande gånger till psykologen "Du skämtar va? Det fattas ingenting här..." och jag tittade verkligen jättenoga, men såg ingenting! Gjorde ni det?
Usch, det kändes som att det inte gick så bra på dessa wais III tester och börjar undra om det är allvarliga fel på mig? Ska göra nästa del på torsdag och hoppas att denna del går lite bättre...
Kunde inte bygga mönster med klossarna, fattade inte alls hur man skulle vrida och vända på skiten. Någon annan som inte fixade klossarna? Sen gick det inge bra när jag skulle titta på bilder och berätta vad som "fattades", kunde inte alls se vad som var "borta"...kanske bara klarade 3 av 20 bilder och de sa upprepande gånger till psykologen "Du skämtar va? Det fattas ingenting här..." och jag tittade verkligen jättenoga, men såg ingenting! Gjorde ni det?
Usch, det kändes som att det inte gick så bra på dessa wais III tester och börjar undra om det är allvarliga fel på mig? Ska göra nästa del på torsdag och hoppas att denna del går lite bättre...
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera