Allt om ADHD!

Humor!! Jag gillar det skarpt. xD Jag tror alldeles bestämt att många med ADHD har en väldigt speciell (och väldigt bra) humor.

Förresten ska jag på mitt sjunde möte i min ADHD-utredning, på onsdag. Får se om jag kan få en diagnos då. ARGGHH.... börjar bli jobbigt att vänta.

Om någon har några frågor om hur utredningen går till får ni hojta till. Kan vara bra att få höra den av någon som har den i färskt minne.

Ett bra tips för er som är språkligt begåvade - vilka många med adhd är - är att börja blogga för att få bort lite av "tvättmaskinen" i huvudet. Rätt bra sätt att rensa hjärnan en liten(!!) stund.

På måndag ska jag träffa en överläkare som tydligen ska kolla mina reflexer..

Vad har det med Tourette att göra?

På Tisdag ska jag få reda på mina resultat från alla frågor och undersökningar jag gjort men jag känner redan att dom kommer inte att kunna ge mig nån hjälp.

För det finns ingen hjälp mot Tourette förutom sobril, valium och andra ev, lugnande medel...kanske stilnoct...men då blir man fort beroende.

Dom medeciner ni rek. hitills ska man INTE ta om man har Tourettes syndrom tydligen enligt fass.

Så det är väl bara att hoppas att läkarvetenskapen i framtiden kan fixa det på något annat sätt!

Och ang. Tourette så är det faktiskt INTE som många tror att man går och skriker obscena ord och tar sig i skrevet hela tiden eller att man är på annat sätt sexuellt störd!

Det är en missuppfattning!

Möjligen kanske det är så bland dom mera extrema fallen?

Men inom Tourette så finns det grader på hur starkt syndromet är!

Jag återkommer med mera!

Jag skulle kunna skriva en hel novell om hur min ADHD artar sig. Men jag ska försöka att låta bli.

Jag kände mig alltid annorlunda när jag var mindre och gör fortfarande. Men nu har jag accepterat det. När man är mindre och ens sociala liv präglas av skolan är det annorlunda. Man kan inte på samma sätt välja vilka man umgås med när man stuvas in i en klass. När man är äldre kan man lättare välja vänner.

Jag vet att jag som liten hade oerhört livlig fantasi och tillsammans med utanförskapskänslan utväcklades det till ganska paranoida fantasier. De bestod av att jag trodde mig vara från en annan planet, adopterad eller att jag var ungefär som Jim Carrey i The Truman Show. Att allt bara var på låtsas. I det senare fantasiscenariot var jag antingen hatad av hela jorden och de utförde ett grymt expriment på mig. Eller så var jag drottningen av Tellus och det skulle visa sig senare i livet när jag de avslöjade allt för mig.
Helt sjukt...

Under mina första skolår blev jag inte direkt mobbad, men inte heller accepterad. Under senare skolgång kunde jag i perioder bli övergiven av mina vänner och bli helt ensam ömsom bli en i gänget, men vara deras hackkyckling.

När jag senare började gymnasiet trodde jag att det skulle bli annorlunda. Jag växte upp i en byhåla med ca 1500 invånare och gymnasieskolorna låg i Örebro. Men efter år av utfrysning och förolämningar var jag otroligt osäker på mig själv och mina planer föll pladask. Jag fick inga nya kompisar och blev ensam stora delar av tiden igen.

Själva pluggandet har aldrig heller gått speciellt bra då jag har svårt att hålla igång koncentrationen särskilt länge när jag t.ex. läser en bok. Att lyssna på lärarna gick bättre, men allt fastnade inte. Gick ut högstadiet med 6 IG. Vilket inte är mycket med tanke på att jag knappt pluggade till proven eller gjorde några läxor under högstadietiden.

Gymnasiet var som sagt en katastrof. Jag gick 5 olika linjer på 3 år. Varav Individuella programet i två omgångar. Jag har med andra ord inga betyg från gymnasiet. Man skulle kunna kalla mig obildad.

Jag har senare försökt plugga men det har jag misslyckats fatalt med. Så jag väntar nog ett slag till.

Vardagsbekymren är många. Jag har i perioder otroligt svårt att somna eftersom hjärnan inte vill vila. Mina tankar snurrar i 120 tills jag tillsut somnar av ren tristess. Min sömnkvalitet på det är dessutom superkass eftersom jag drömmer otroligt intensivt. Jag kan sova 12 timmar utan att känna mig utvilad. Det resulterar i att jag ständigt är trött och orkeslös på dagarna.

Min hyperaktivitet yttrar sig i hur jag kan prata otroligt snabbt och mycket. Framförallt yttrar det sig i min assocationsförmåga. Mina associationer är det få som förstår och ofta får jag förklara hur jag menar. Jag associerar allldeles för lång och krångligt.

Ibland har jag så mycket att säga att jag inte ens hinner med att få ut allt och allt bli en enda gröt och ingen fattar vad jag egenligen vill få fram. Ibland syns det tydligt i vissa forumsinlägg här på FB. Framförallt när jag blir trött.. :P

Jag föreslog för min läkare att jag ville att dom skulle göra en utredning om jag har ADHD/ADD, men han tvärvägrade, tyckte inte det var lönt!
Känns lite som ett slag i ansiktet att dom inte tar en på allvar.
Jag har gjort flera självskattningstest och alla visar på att jag har någon form av ADHD/ADD.

Vad gör man? Ska man fortsätta tjata eller kan man vända sig till någon privat för att få hjälp? Om det är någon som har tips vart man kan vända sig så får ni gärna höra av er via PM...

Jag hade sökt upp en annan läkare. Om en frisör klipper dig snett fast du sa rakt så hade väl inte gått tillbaka dit igen Second opinion är alltid bra

Mvh,

LL

Det är ju iofs sant. Verkar ju vara en kostnadsfråga för landstinget. Dom verkar inte vilja kosta på en 29åring en utredning. Dom tycker väl att man har klarat sig hyfsat, fast då har man fått kämpa som ett djur hela livet bara för att passa in i samhället...

jag har nyligen börjat läsa mer och har gjort de första initiala testen för ADHD dvs weiss II. de diskuterar nu om de ska sätta mig i kö till utredning. jag känner igen mig i många symptom som t.ex. extremt livlig fantasi som kan övergå i paranoia (har också fantiserat om att alla utom jag är utomjordningar, när jag var liten sprang jag ofta hem från vänner för att jag "fantiserade" om att jag var jagad av vargar, är FORTFARANDE paranoid efter att jag såg "the ring" för snart fem år sedan etc). har det svårt för att inte säga omöjligt att organisera mig, koncentrera sig går ibland super om jag är intresserad, men mest upplever jag att min hjärna är som en dator med oändligt minne dvs jag kan ha hur många program igång som helst och det kommer nya pop-upfönster precis hela tiden. har svårt att ägna mig åt en sak mer än tio minuter i sträck. har även svårt att koncentrera mig på vad jag säger ibland, senast idag när jag var hos psykologen fick jag kämpa hela tiden för att komma till slutet av meningen och få sagt det jag ville säga och INTE börja prata om nya infall. har även haft enorma sociala problem, inte kunnat behålla vänner, förstår inte ironi, mistolkar och kommer ofta med idiotiska och dumma kommentarer som andra ofta misstolkar, blev mobbad hela grundskolan... har även på senare år upplevt att de flesta initialt stör sig rätt mkt på mig som person och det tar ibland flera år för mig att bli accepterad i en grupp.

det som gör mig lite fundersam är att speciellt just när jag umgås med folk kan jag ibland lägga ganska extrema band på mig själv. jag sitter och passar på tankarna konstant och när ngt kommer upp och jag vill säga något "dumt" så hindrar jag mig själv och låter tanken passera, mest av min enorma rädsla för att inte bli omtyckt. jag undrar lite hur vanligt det är bland ADHD-are? det känns inte som något som borde kunna gå, om ngn fattar vad jag menar? har även utvecklat andra tekniker för att inte prata fortare än jag tänker, ibland kan jag planera och tänka ut hela samtal flera dagar i förväg för att kunna vara säker på att få fram det jag vill säga och inte glömma något vilket jag lätt gör om jag ska prata med någon spontant. planerar ofta även hur jag ska vara, hur jag ska bete mig, tänker igen om hur jag INTE får bete mig, speciellt när det är en situation jag är nervös inför.

den andra saker jag funderar över är hur bra jag klarat skolan. gick ut grundskolan med 300p, dvs nästan alla MVG. dock så vill jag poängtera att jag i princip aldrig pluggade, konstant lämnade in grejer försent utan klarade mig bra på att ge böckerna en genomläsning (har eller hade iaf nästan fotografiskt minne när det gäller texter) och gå på alla lektioner. hade även underbara lärare under många år (i princip samma lärare från sexan till nian) som var engagerade och sågm ig som person. till sist så har jag alltid varit tävlingsmäniska och i princip varit tvungen att vara bäst på allt som har med skolan att göra. det var också mitt enda skydd mot mobbingen, att alla som mobbade mi iaf hade ig i allt de kunde få ig i och visste att jag kunde prata omkull dem på fem sekunder. sett ur det perspektivet är det kanske inte konstigt att jag ändå klarade skolan rätt bra...
dessutom, när jag kom till gymnasiet och förlorade allt lärarstöd och förståelse så i princip totalkraschade jag prestationsmässigt. bytte klass och fick lite mer engagerade lärare vilken gav mig en liten pusch, men det slutade ändå med att jag blev sjukskriven och inte fick något slutbetyg... vilket jag dock gett mig fan på att fixa nu.


hur stort hinder är mina "neurotiska" och kontrollerande sidor samt min goda prestationer i skolan för att få en diagnos? och hur vanligt är det bland ADHDare att kunna kontrollera sig själva på det sättet, samt kunna klara av skolan?

(och förlåt för wall of text och tldr men det är oftast såhär jag skriver dvs kan skriva hur långt som helst och har svårt att sätta punkt någonstans)

Jag förstår dig till 100%! Tidigt i livet förstod jag att mitt synsätt, reaktioner, humor, logik, handlande skilde sig avsevärt från "normen". Utvecklade tidigt en "behaviour-checker" med vars hjälp jag "normaliserade" mitt agerande så att jag inte blev obekväm. Alla är rädda för att inte bli omtyckta under uppväxten, dock är det risk för att man med ADHD (eller annan valfri diagnos) fastnar här då man är ovanlig. Försök släppa oron, träna upp dig socialt så du kan anpassa efter omgivningen och lär dig skratta de gånger du gör/säger fel.


Samma för mig. Alltid haft lätt för att lära och även jag har haft stor nytta av mitt fotografiska minne. Jag kan fortfarande idag, 20+ år senare, "se" bildtexterna i historieboken i nian framför mig. Tävlingsinstinkten stor även här, är fortfarande "tvungen" att göra saker bättre/sträva framåt för att motivera mig att göra dem. Förr tävlade jag mot andra ==> irritation ==> nu tävlar jag mot mig själv ==> gladare omgivning


Klart du kan! Behöver du peppning pm'a mig, kan i värsta fall ta 2-3 dagar innan jag svarar då jag inte finns här dagligen


Det är lätt att få uppfattningen att ADHD oftast är lika med stora problem i skolan. Jag tror personligen det kommer ifrån att de som inte klarar "pusha" sig själv märks så tydligt. Många av oss reder oss även om det många gånger känns hopplöst. Personligen hade jag inga som helst problem att få min diagnos då jag till slut själv förstod vad mitt problem var och sökte utifrån det. Nu var jag dock vuxen och det är givetvis många gånger lättare att argumentera för sin sak då.


Lova mig en sak, lär dig sluta be om ursäkt för att du kan formulera långa meningar! Det är fritt för var och en om man vill, kan, orkar läsa dem och jag kan välvilligt meddela dig att jag har inga som helst problem att följa dig

Du har fått en stark motor av naturen, vad du nu behöver är hjälp att lära dig behärska den och fintrimma den så att den arbetar med dig inte mot dig Tag kontakt med skolkuratorn/skolsyster, be om hjälp att söka upp rätt läkare och be om en utredning.

Mvh,

LL

Jag var 30+ när jag sökte hjälp och hade inga som helst problem eller tecken på motstånd från någon vårdinstans. Tvärtom, var beredd på svårigheter men alla var hjälpsamma. Tålamod är dygd dock, från första kontakt till diagnos tog ca ett år i mitt fall. Många som söker hjälp.

Så kämpa på och ge inte upp!

Mvh,

LL

LagomLagom:
tack för svaren, känns lite bättre nu. =) jag har nog en bild av att ADHDare helt styrs av impulser och att det alltid märks väldigt tydligt på dem att de är som de är. det tror jag inte att många kan säga om mig! känns skönt att höra att andra har samma erfarenheter.

jag har som sagt redan pratat med en psykolog och just diskuterar de om de ska ställa mig i kö till utredning eller inte. jag hoppas såklart på ja, men jag får väl se hur det blir...

Toppen. Just impulskontrollen skiljer sig avsevärt åt från fall till fall. I mitt fall har jag alltid kunnat behärska mina impulser utåt men aldrig inåt. Tex, om en person uttalade sig negativt om någon jag höll kär gav det två reaktioner; den intellektuella, att släpp det han är bara en dåre; den känslomässiga, att personen just kvalificerade sig för en rejäl avhyvling. Lyckligtvis kunde jag behärska mig från att exekvera denna nobla försvarshandling - olyckligtvis använde ilskan upp en stor del av dagens energiförråd. Så utan att egentligen "göra något" kunde jag bli helt slut mentalt/koncentrationsmässigt då all energi gick åt att balansera överdrivna reaktioner oavsett om de var av karaktären ilska, glädje, besvikelse, sorg, förvåning etc.


Hoppas inte, kräv för det är din rättighet! Kräv på ett varsamt sätt dock, skrik blir alltid kontraproduktivt. Tålamod är dygd, många söker hjälp så det kan ta tid.

Mvh,

LL

tack så mycket återigen. det är klart att jag kommer att kämpa för att hamna i kö, jag är också ganska säker på att det kommer att bli så. alltså, om de ringde nu och sa "tyvärr vi ställer inte dig i kö" då är det ju som att de säger "tyvärr det finns noll chans att dina problem beror på ADHD" och det tror jag verkligen inte att nån därborta kan säga efter allt jag berättat om mig själv. de måste väl nästan ställa mig i kö om det finns en rimlig misstanke?


hm, kom på ett par till saker som ändå gör mig fundersam och vill höra mig för om... jag upplever väldigt mycket att jag inte hade så mkt symptom när jag var liten, utan det har kommit mer på senare år. är detta vanligt/ovanligt? iom att jag haft långa erfarenheter av att må dåligt, ha ångest och vara deprimerad (mitt liv var i princip helt svart mellan 13 och 19 ungefär) så är jag ibland orolig att mina symptom ska ha framkallats av de här upplevelserna, och sm jag förstått är ju ADHD medfött... samtidigt är en stor grund till att jag mått så dåligt den starka mobbing jag blev utsatt för i grundskolan, och jag anser att den mobbingen mycket kom sig av just av att jag uppvisade ADHD-symptom, dvs snackade för mycket och för högt (spec för att vara tjej), var allmänt skrikig och gapig och så vidare.
det som jag själv tycker talar emot att mina symptom har kommit av min depression är att jag upplevde väldigt starkt när jag blev FRISK från den sjukdomen att jag var.... helt enkelt en annan person än jag trodde. jag var van vid att vara rätt håglös och energilös, men när jag mådde bättre upplevde jag att jag fick större problem med att "kontrollera" mig, och det som jag skulle kalla mina "ADHD-sidor" kom fram ännu tydligare och gjorde mig nästan rädd för den person som jag upptäckte att jag egentligen var bakom all ångest.

känner också att just pga att jag mått dåligt i så många år så känns det väldigt svårt att bedömma hur jag egentligen "är". jag var helt enkelt inte mig själv när jag mådde dåligt, och hur kommer mina eventuella bedömmare ställa sig till det?

allt känns helt enkelt väldigt komplicerat och besvärligt och jag vill väl egentligen bara ha bekräftelse på att min historia är ett "möjligt scenario" för en som växt upp och haft ADHD.
jag vet också att jag haft en del möjliga symptom sen jag var väldigt liten, t.ex. så var jag så envis att jag drev båda mina föräldrar till vansinne (min papa har slagit märken i två dörrar och hål genom en vägg i frustration över mig), mina föräldrar har tjatat på mig om städning sen jag var säkert fem år gammal och jag pratade så mycket att mamma och pappa fick säga åt mig att nu är det tysta minuten.


haha, det känns verkligen som mina inlägg är av slaget "här är mitt proplem -> här är en rimlig förklaring som elliminerar problemet" och så vill jag bara att någon ska skriva typ "du tänker rätt" så jag slipper oroa mig för att jag är på elt fel spår...