Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Och du är officiell aspie?

Jag har fått det diagnostiserat. Det jag skrev till var mest till svar på vad du skrev. Sen har jag massa andra saker som också har med asperger att göra.

Först och främst så framställs AS riktigt jävla dåligt i media och främst då filmer. Speciellt filmen du nämner (I rymden finns inga känslor) är riktigt genomdålig: det är en komedi som driver med autism, och det är väl det enda som egentligen är "bra" med filmen: ur ett humorperspektiv så är det en bra "parodi" men där slutar det också. Den är fylld av autism-klichéer och karaktären är dessutom milt utvecklingsstörd. Ingen annan aspie jag har pratat med är så där jävla störd eller har sådana problem, utan den karaktären är... hur ska jag uttrycka det? Mycket mer långt gången åt autism-hållet. HFA eller atypisk autism.

Men för ett svar närmare din fråga: Autism är ju ett "spektrum" dvs du kan tänka på det som en övergång från vitt som gradvis blir gråare och sedan slutar i svart (engelska: gradient). Det är inte som med cancer eller MS: att man antingen har det eller inte - svart eller vitt.
AS (Asperger) hör där till de "ljusare" delarna av spektrumet, om vi utgår från att det vita är en normalstörd individ (aka neurotypisk). Problemen med rutiner och det sociala varierar dessutom: det finns de med AS som behöver mycket hjälp, är oförmögna att jobba, etc - medans de finns de som lever helt självständigt, har vanliga 7 till 16 -jobb, osv. AS är ju ett handikapp och inte en personlighetsstörning: man är inte sitt handikapp.

Jag kan relatera till det du skriver (har själv AS):
Jag är inte särskilt social av mig, och det beror mest på att jag har ett generellt lägre intresse för andra människors liv. Det har inget att göra med att jag tycker illa om att umgås för det gör jag inte, utan det handlar snarare om att - som du uttrycker det - det är mer konkurrens om min uppmärksamhet. Mina problem med det sociala kommer främst från att jag är så himla dålig på social ömsesidighet (t.ex. att höra av sig - jag spontanringer ALDRIG mina kompisar), ta egna sociala initiativ , etc. Men den andra stora delen av problemet är att jag är så himla dålig på att utvärdera mina relationer. Är vi kompisar eller bara bekanta? Är vi vänner eller bara kompisar? Är det okay att fråga om det där? Ok att prata om detta? osv. Det blir en jävla massa osäkert funderande eftersom jag inte har den här naturliga instinkten av att VETA hur det ligger till socialt.

Inte heller jag har någon nedsatt motorik, och inte heller babblar jag på i evigheter om mina intressen. En sak du ska ha klart för dig är att det varierar väldigt mycket från person till person vilka symptom man har. Vissa har kanske nästan hela symptomlistan, medans andra bara nätt och jämt fyller kraven för en diagnos enligt DSM-IV. Det viktiga man bör veta om man försöker sätta sig in i dessa handikapp är att man inte ska stirra sig blind på DSM-IV och andra medicinska texter: bäst är det att prata med folk och lyssna på deras livshistorier. Innan jag snackade med andra med AS så tyckte jag att AS - på papper - verkade vara så jävla mongo och konstigt. Jag hade den felaktiga uppfattningen att alla med AS måste vara likadana, ha samma symtom osv - vilket var mycket varför jag inte riktigt identifierade mig med AS inledningsvis (innan jag fick en diagnos).

EDIT: Och som koffski skrev så görs det under utredningen - under förutsättning att det inte är någon inkompetent BUP-tomte som utreder - en bakgrundskoll på patienten. Man måste ha uppvisat vissa beteenden som barn för att psykolog/psykiatriker ska kunna ställa en diagnos (det är ett krav i DSM-IV om jag ej minns fel). Det utredaren gör då är att intervjua en eller flera familjemedlemmar: oftast mor/far eller äldre syskon. I mitt fall var det min far som fick svara på frågor.

Jag har haft pratik och jobb faktist genom hjälp av kommunen. Men det var genom nå ungdomsjobb garanti liknade skit och då visste inte ens jag då att jag hade AS och vilket dom på den där myndigheten visste inte heller vilka roliga diagnioser jag har. pratikserade först ett år på en friuluftsanläggning och sen efter ett år undrade mina chefer om jag ville ha en anställning. Sure sa jag, Att få in 15k per månad före skatt precis när man har fyllt 18 år är jävligt bra de. Fast jag knarkade upp de mesta av pengarna vilket jag ångrar lite i dag.

Slutade anställingen där i Slutet av Juli i år och fick dra fötter tills för några veckor sen jag fick börja på nåt ställe där dom gör jobbutredningar och kollar att man inte är helt jävla värdelös på att jobba. Funkar ju fint, Har fått bra beröm och har jobbat arslet av mig för att visa att jag inte är nåt satans hopplöst fall. Men till skillnad på de förra stället jag jobbade på så vet dom vilka diagnioser jag har så dom försöker ju hjälpa mig med extra hjälpmedel vilket jag har sagt nej till. Jag vill jobba på lika vilkor som en frisk människa och vill inte bli särbehandlat pga mina sjukdomar.

Dom på AF tänkte först skicka mig till en sorts dagverksamhet vilket jag är emot. Skulle inte se bra i mina CV papper att jag har jobbar på ett(ursäkta för dom hårda orden) ett jobb med bara en massa sär på. Och dom på dessa dagverksamheter i min kommun jobbar de för de mesta folk med svåra sjukdomar och handikapp så skulle inte precis vara stimulerade från mitt håll. För vad fan har jag gemensamt med dom?

I rent almänt om en AS jobb situvation så känner jag några ensakta som har AS men som jag inte umgås med nu för tiden. Dom jobbar just på såna här dagcenter med värdelösa jobb och får bara fickpengar utbetalda. Och jag vägrar hamna i samma situvaton som dom. Jag vägrar bli stämplad som ett dreglade fanskap av samhället, Vilket är lätt hänt för dom outbildade dårarna i vårat samhälle som tror att handikapp är lika med dreglande fanskap i rullstol.

Så jag kämpar vidare och står ut med heltids jobb fast det tär på mig som fan psykigst och det finns dagar där jag har bara lust att hoppa från den högsta parkeringshuset i stan och landa med huvudet först rakt ner i asfalten. Men jag kämpar vidare och försöker hitta ett jobb där dom ser mina jobbegenskaper och inte mina handikapp och sjukdomar.


//Thestalkerdude

Det finns olika grader av autism. Den som har minst grad av autism är den som har aspergers syndrom och denna är mest socialt fungerande även om här finns det svårigheter med det sociala samspelet. Minst förmåga har de med autism och utvecklingsstörning. Det finns gradskillnader mellan dessa och alla är olika. Likadant är det med asperger...det en person klarar utan problem klarar inte den andre osv. Det som är viktigt är att man tar hjälp i de situationer man behöver det. En person med asperger är ofta så fungerande att andra inte märker av detta funktionshinder förrän personen utsätts för någonting om blir svårt. Detta ör att folk ofta har svårt att flrstå detta funktionshinder och att den som har asperger blir felaktigt bedömd....hoppas dessa meningar får det att klarna för dig
Jag har en 19 årig on med asperger så visst jag vet vad jag pratar om och han är mycket välfungerad i många situationer men kan ha problem med andra som är självklart för de som inte har asperger.

Ni med AS, hur hade ni det i skolan, säg 6-10 år ålder?

Vad gjorde lärare bra då som ni kanske inte vid tillfället "accepterade" men som ni är tacksamma för idag? Kan du idag se tillbaka och önska att du viljat bli behandlad på ett annat sätt?

Vilka situationer i skolan var ångestframkallande (tidig skolålder)?

Hade ni tvångsmässiga rörelser eller tics, och hur kändes/känns det om någon stoppar dem?

Hade det bra faktiskt.
Lärare gjorde inget särskilt faktiskt. Jag var mycket duktig på matematik under låg och mellanstadiet och detta togs verkligen inte till vara på: trots mycket snack om att jag skulle få mer avancerat material. Det är väl en grej som jag är lite sur över idag. På den tiden var det liksom inte "fint" med åtgärder som idag går under det man har i sk "elitklasser" utan alla ungjävlar skulle vara likadana. Detta resulterade i att duktiga studenter (130 IQ) gavs samma läroplan som efterblivna studenter (80? IQ). Hade en flicka i min klass ända upp till 8:an som uppenbarligen behövde extra hjälp då hon var lite efterbliven. Men eftersom hennes föräldrar var så jävla blinda för hennes problem så envisades dom med att övertala lärarna att hon skulle gå i vanlig klass. Och det där var liksom ett mönster som gick åt båda hållen för det gjordes inget heller åt de barn som var extra duktiga.

Ångestframkallande situationer? Varje gång jag tvingades göra något jag tyckte var otroligt otrevligt och som framför allt var OPLANERAT. Blev i lågstadiet tvingad att flera gånger dansa med andra barn, och blev tillochmed förlöjligad inför hela klassen under första skolåret då lärarna försökte tvinga mig att dansa med den tjej jag hade en "crush" på. Detta har i senare liv resulterat i en nästintill fobisk inställning till dans: jag vägrar dansa på krogen eller när andra ser på.

Finns andra exempel också men "the hallmark" för alla de mest ångestfyllda situationerna är oplanerat tvång. Be om ursäkt för något jag gjort inför hela klassen, tvingas dansa när resten av klassen ser på, tvingas gå till vaktmästaren och be om ursäkt för nån lampjävel jag råkat ha sönder, mm. Mycket av min problematik som vuxen verkar härstamma från allt det där.

Det jag är mest besviken över gällande mina tidiga år (grundskolan) är att mina föräldrar ignorerade mina uppenbara sociala problem/min uppenbara sociala isolation. Jag fick min diagnos när jag var 26 år gammal och det var verkligen "för sent" i många avseenden. Jag hade varit en annan person idag om jag fått tidiga interventionella åtgärder.

Detta har faktiskt inte förbättrats generellt idag så som jag förstår det utan det är olika från lärare till lärare. Jag kommer ihåg när jag började 4:an, vilket var första gången barnpsykologerna testade sätta mig i en normal klass. De ville sätta mig tentativt i en normal klass för att se hur jag funkar där. Trots att jag ända sen mitt första besök hos barnpsykologerna som 4-åring eller 5-åring och tills den tidpunkt då jag var 9 år och skulle gå fyran så hade jag visat prov på speciella fallenheter som matte, engelska, stavning, schack och hade ett extensivt arkiv i huvudet om bl.a. dinosaurier och bilmärken så ville de stämpla mig som debil enär jag hade svårt att lära mig mycket annat som ofta inte fall inom mitt naturliga intresse. För fan jag som 5 och 6-åring var mer snabbtänkt i matte än både de där kärringarna. När skolan bekräftade att jag, den enda eleven som inte gått i normal skola hela livet, utskåpade hela min klass på matte, engelska och svenska så var de tvungna att erkänna att jag inte led av någon art av egentlig utvecklingsstörning.

Den läraren jag hade under hela mellanstadiet var väldigt bra. Han såg mina svagheter och använde lite av en annan pedagogik och kunde berätta en uppgift på ett mer specifikt sätt för att jag skulle förstå uppgiften helt utan att hänga upp mig på detaljer samtidigt som han gav mig svårare matematik och engelska i hemläxa. Dock var det ju fortfarande lätt för mig. Jag hade nog behövt Matte B och Engelska B för gymnasium om det skulle bli någon utmaning. Men han förstod lite vad mina avvikelser och personlighetstyp innebar trots att vi aldrig fick något namn på det. Han njöt av att förklara i detaljer hur ett system var uppbyggt för mig som andra inte brydde sig om.

En lärare som var så passionerad skulle jag inte träffa igen förrän gymnasiet då jag hade en svensklärare som utöver att ibland i sin undervisning råka halka in på sådant som är på högskolenivå gärna tog tid att utbilda oss i andra områden samt diskutera med de intresserade utanför lektionstid. Han var dock lite flummig som lärare och hade lätt för att halka iväg på annat än vad han planerat för lektionen men han var en jävel på att åtgärda sånt effektivt. En av mina första lektioner med han gick åt till att diskutera hur ordet "neger" får användas i en period som vi läste om grekisk mytologi.

Jag fick min diagnos förra månaden och fick nu brev från vuxenhabilitering om att jag kommer få en tid för ett möte inom tre månader, vad kan jag förvänta mig?
Enligt min psykolog kan de hjälpa med att fixa t ex hemhjälp om man inte klarar av att bo själv, men det gör ju jag?
Däremot har jag ju samtidigt berättat om mitt riktigt stora problem att hoppa över att gå på arbetsintervjuer pga att det känns för jobbigt, inte gått på 3 stycken där jag nog faktiskt hade haft bra chanser att få jobbet, kommer de kunna hjälpa med det?

Har dessvärre inget svar på din fråga, men tänkte däremot kolla hur du gick till väga när du blev diagnosticerad? Vart vände du dig? Har hört att neuropsykologin är det adekvata första steget, stämmer det?

Var rätt enkelt, jag gick till vårdcentralen, sa att jag hade misstankar om det, han skickade en remiss och kanske 1½ månad senare fick jag tid hos en psykolog (Psykiatrisk Mottagning Centrum-Väst i Göteborg) där jag då fick gå en 7-8 gånger där vi gjorde allt från att bara prata till olika tester, sen tog hon all data på någon konferens där hon diskuterade med massa andra läkare som jag förstod det där de då kom fram till att jag har AS.

Okej, ska se till att sätta igång den processen så snart som möjligt!