Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

På tal om hur man får sin diagnos så kan jag ju berätta hur jag fick min. Jag var väldigt deprimerad eftersom det gått ganska dåligt i gymnasieskolorna (5-6 stycken på ett par år), jag hade helt enkelt problem med den sociala biten, och blev deprimerad pga. det. Jag fixade tid till en psykolog, och efter ett antal besök så fick jag göra ett test, WEIS (?). Slutsatsen blev att jag fick min diagnos, hjälp från LSS och kan nu studera klart. Kan väl anses att jag inte har så extremt grov AS, med tanke på att jag levt 18 år utan att någon vuxen i grundskolan & under de första åren i gymnasium reagerat.

Jag är av självklara skäl ganska besviken på min omgivning, att de inte uppmärksammade att det var något annorlunda med mig. Men vad ska man göra...

Jag självmedicinerar mig med cannabis, vilket gör att jag mår bättre, saknar ner min tankekapacitet vilket oftast gör mig väldigt energisk, att jag sitter och tänker långt in på natten på vad som intresserar mig vid tillfället. Jag vet ju såklart att det finns nackdelar med att bruka CB, exempelvis har jag inte lika bra minne längre och jag är inte lika motiverad till att få MVG i allt, vilket jag var förut men då kunde jag inte uppnå mina mål som var överdrivna, och slutade alltid med att jag blev deprimerad över hur dåligt jag presterar. Jag har hela mitt liv haft problem med att exempelvis läsa läxor, plugga vilket är vanligt vid AS.
Men det positiva är ju att jag mår bra, jag klarar av att ta det lugnt, inte övertänker allting, jag blir av med ångest och känner mig inte deppig & ledsen över livet som jag annars gör. Framför allt så mår jag bättre i allmänhet.
Bekanta tror att det är min utskrivna anti-dep medicin som gör mig till en gladare person, men jag tar den inte ens.

Någon som har tankar angående cannabisbruk & AS/Autism?

Intressant att du nämner hur du blev nonchalerad av lärarna i låg & mellanstadiet. Det blev jag också, så till den vida grad att varje gång jag räckte upp handen i flera veckor/månader så fick jag aldrig säga något. Jag visste det ju redan. I matte var jag duktig, men fick aldrig jobba snabbare.
Om jag ska vara ärlig så tror jag att det är pga. min behandling i skolan som gjorde att jag slutade jobba för något i skolan. Jag brydde mig inte längre, varför skulle jag? Ingen annan gjorde ju det.

Angående ångest i skolan så har jag inget minne av att någonsin få det. Kunde hamna i slagsmål med några andra av onödiga anledningar, men det var inte mycket mer än så.
Gillade heller inte att så inför en massa andra elever och prestera på något sätt.
Precis som du nämner så känner jag också att jag fick min diagnos alldeles för sent, 18 år gammal. Detta borde ju enligt mig både mina föräldrar och lärare i skolan sett, jag hade till och med en specialpedagog som tog hand om de efterblivna i klassen, hon borde ju sett något tycker man?

Oh well.

Jag själv använder cannabis som min medicin mot AS och alla andra härliga diagnioser jag har. Har väl brukat cannabis konstant i 1.5 år men har rökt de sen 4-5 år tillbaka. Tycker att det funkar bättre än medicinerna jag käckade tidigare som gjorde att jag mådde sämre och fick grova depressioner av vilket slutade med att jag satt där en dag med farsans hagelbrakare i munnen och tänkte trycka av , Var väl 15 år då.
Vilket efter den händelsen tänkte jag ''fuck that'' och slängde mina mediciner i sopporna och ringde snubben jag hade på BUP och sa att dom kunde trycka sina mediciner nånstans där solen aldrig skiner för jag kommer aldrig käcka mediciner nånsin mot psykiska problem!

Så nog funkar de med cannabis men närminnet har blivit lite sämre men hellre de än att käcka saker där det kan finnas vad som helst i!

//Thestalkerdude

Det där stämmer över ens exakt med hur det var för mig. Går i gymnasiet nu, sista året på natur, det jag inte tycker är intressant har jag skitsvårt att göra. Jag känner inte att det spelar någon roll. Inte heller verkar betyg spela roll, ska bara få G i allt och sen göra om högskoleprovet. Alla är ju lika värda men trots det sätter man betyg på allt vad görs.

Vad jag fattat det som så tyckte lärarna bara att jag var väldigt begåvad. Utöver det har inget gjorts för att jag ska ha kunnat utvecklas vidare. Jag fastnade på de andras nivå. Men sen så har jag ju också gått på sveriges sämsta skola. Hade dock 2 rätt bra lärare i låg och mellanstadiet.

Gick på nåt som liknade särskola när jag var 6 år men efter en utredning så visade sig att jag inte riktigt passade där. Min läkare jag hade på BUP på den tiden rekomenderade att det skulle vara bättre om jag sattes i en vanligklass med extra hjälp från en lärare som var utbildad och kunnig angående barn med AS, ADHD med mera. Ansågs som smart då fast med mina diagnioser. Var ju social med elever och lärare och lyssnade och var uppmärksam på lektionerna då. Så fick börja på en vanlig grundskola men skolan var ju så jävla snål att sätta in en extra personal som skulle hjälpa mig men år 1 och år 2 gick ju bra för mig. Minns att jag jobbade hårt och fick beröm över hur flitlig jag var fast jag kunde få mina agresiva attacker ibland

Fast har blivit berättad av en barndomspolare som gick med mig i lågstadiumet att lärarna hade förklarat till alla andra barn i klassen att jag var ''speciell'' och förklarade mina diagnioser till dom och varför jag började slänga runt bord och stolar när jag blev arg. Vilket kan förklara varför folk mobbade mig i flera år och kallade mig dampbarn och försökte trigga mig i gång. Och pga all mobbing ledde mig till att jag blev osocial av mig och har svårt att lita på nya människor och är almänt blyg av mig bland nytt folk.

Sen när jag började 3an så började helvetet. Hade en riktigt jävla bitterfitta till lärare som hade vannan att slänga ut mig från klassrummet när jag satt och dagdrömde och bad henne att dra ått helvete när jag inte fick hjälp nog snabbt när jag fastnade på en uppgift.

För att det inte ska bli en wall of text om min skolgång kan jag summera att jag blev skoltrött efter jag började 4an och skolåren kantades av att jag blev mobbad och var ensamen för ingen ville ju ''hänga med dampbarnet'' vilket ledde till depperisoner och 6 självmordsförsök från jag var 10 år till jag var 15 år. Så jag får ångest så fort jag är i närheten av en skola eller går i en skolbyggnad nu för tiden.


Tja lärarna var ju inte precis bra mot mig. Dom såg väl mig som en belastning men hade en bra musiklärare i början av högstadiumet som var skolans psyckolog som jag pratade mycket med och fick stöd av. Han gjorde så att hela min klass slutade mobbade mig för vi alla elever såg upp till han. Jävla synd att han gick bort i en bilolycka när jag var 14 år. Har aldrig träffat en sån snäll och varmhjärtat person i hela mitt liv


När man skulle stå i centrum och prata för hela klassen eller uppträdde i konserer eller luciatåg. Brukade sluta med vanligen att jag svimmade vilket hände väl 3-4 gånger under dom åren jag gick grundskolan. Hatar att stå i centrum


Minns att jag rullade med ögonen ganska ofta när jag var mindre och kunde sitta och klappa mig själv på benen. Och att jag var tvungen att slå dörrar med handflattan 3 gånger innan jag kunde öppna dörrfanet. När folk försökte stoppa de så blev jag rosenrasande pga att dom stoppade mig och ångesten som framkallande när jag inte gjorde mina rutiner. Jag är jävla glad att mitt Tics och tvångsmässiga rörelser är inte så extrema i dag. Tack gode gud för de.

Duger mitt svar?

Nånting du undrar kanske om min barndom också. svarar gärna på dina frågor om de

//Thestalkerdude

Tack för de fylliga svaren!

Ja, berätta gärna hur du hade det utanför skolan. Hur blev du behandlad av dina föräldrar? Tror du personligen att dina tics/tvångstankar är så milda idag på grund av att vuxna stoppade dem?

Har du lust skulle jag gärna höra fler "berättelser" från de tidiga skolåren.

Får göra de i morn. Har gjort en jävla massa saker i dag och är helt slut i skallen. Så ska chilla med en spliff och jag besvarar dina frågor i morn


Ursäkta mod för de bloggliknade inlägg

//Thestalkerdude

Nog blev jag bra behandlad av mina föräldrar. Dom kämpade och slet och hade en jävla massa kontakt med skolan och de. Fast dom flesta lärare och dom rektorer på skolan var ju bara dumma i huvudet och ville helst skicka mig till en satans särskola men det vägrade mina föräldrar. För dom visste sjävla att jag skulle inte ha en chans att få en bra framtid om jag hammnade i den situvationen.

Angående tics/tvångstankar så vet jag faktist inte om det beror på att vuxna runt omkring en stoppade en när man fick dom där rycken. Tror mera på att det har blivit mindre syntom på de plus att jag kan kontrollera de bättre nu för tiden. Fast har kvar en tvångstankte som är lite jobbigt speciellt om man sitter vid en dator när de är folk omkring en. När jag sitter med datormusen i handen så blire att jag lyfter upp den cirka 5 centimeter över bordet och sen smäller till lite rakt in i bordet men en liten kraft. Vilket anses som störade för folk. Händer att man gör de med 5 minuters mellanrum. Vilket uppskattas inte speciellt från mina polare. Dom brukar undra vad fan jag håller på med om vi sitter och lanar eller nå. Men dom vet ju vilka problem jag har så dom brukar inte gnälla över de. Men förbaskat irriterade är den tvångstanken när man sitter och spelar online och måste vara snabb av sig.


Kommer faktist inte på nåt just nu från min barndom som jag kan dra upp men får återkomma på de.


//Thestalkerdude

Haha, jag skulle älska att ha en polare med asperger (kanske för att jag möjligen har det själv ).

För att uppdatera från min tidigare "inquire" så ringde jag till de som hade hand om det i min stad, men eftersom jag brukat cannabis regelbundet i flera år så förpassar de mig till ungdomskliniken först . Riktigt segt, men får väl börja i den änden antar jag.

Cheers, intressant att läsa igenom tråden!

Hehe tvångstankar är lite lustiga samt jävligt jobbiga. Själv så måste jag alltid "peppra" lite på handbromsknappen varje gång jag drar i spaken. Vilket inte är så farligt. Däremot så måste jag knäcka mina leder hela tiden vilket inte kan vara direkt nyttigt. Kan se ganska så fult ut för utomstående också när man står och gör konstiga rörelser eftersom man försöker knäcka vänster knä eller liknande.

Är det svårt att komma ur dessa tvångsbeteenden? Någon som har lyckats? Fast det kanske försvinner med tiden eller ersätts med andra små egenheter.

Jag överlevde mina tvång med hjälp av KBT och medicin, man måste helt enkelt utsätta sig för sådant som man upplever är farligt. (Inte saker som verkligen är farligt, utan i den farlighet man tror), jag menar inte att ställa sig framför ett tåg eller lägga sig på motorvägen. Därimot menar jag att utsätta sig för situationer man tycker är jobbiga (det vill säga att man bryter ett tvång). Det kan vara att man tar vänstra utfarten istället för den högra om man nu upplever det obehagligt.

Lycka till!

Mvh Myrix

de gav mig den diagnosen.

jag använder bara min hjärna liksom det anser jag icke vara asperger syndrome

visst jag har inga känslor men det beror på att denna värld är efterbliven totallt. ingen respekt ingen känslor.